11 dagar!

Har det alltså gått 11 dagar sedan jag skrev här sist?!?! Det är inte kloooookt hur tiden bara svichar förbi! Jag kan inte påstå att jag har haft det speciellt lugnt och inte heller att jag kommer ha det speciellt lugnt framöver heller. Tur att jag bara jobbar halvtid, annars hade jag aldrig hunnit med allt. Visserliggen blir det knapert med tid på jobb ibland, men det fixar sig med lite övertid då och då. Typ varje dag... Och igår när jag lämnade lilla prinsessan så säger hennes dagmamma lite klämkäckt att vi ska välja noga vilka vi umgås med, för det vanliga, kommunala dagiset har drabbats av både lusepidemi och magsjuka! Jag har inte tiiiiiid! Varken med magsjukor eller löss! Jag vill inte behöva ställa in något av allt det roliga som vi är uppbokade på ända fram till jul/nyår! Kan man inte få ha lilla prinsessan med på jobb, så man slipper riskera att bli smittad av både det ena och det andra?! Den här hösten måste bara gå till historien som världens kortaste. Jag tycker det har gått så fort! Jag hinner inte ens märka att det blir mörkt typ jättetidigt på eftermiddagen. Jag glömde ju helt bort att ställa om klockan. Och snart är det december! Snart är det till och med den 21 december! Då är det vintersolståndet. Sen blir det bara ljusare igen! Och innan jag vet ordet av så har jag blivit moster. Igen. Då är det vår. Sen är det sommar! Hääääärliga sommar! Fast nu är det vinter. Kallt. Fast soligt idag! Fredag.... Åh, så skönt! Sen är jag ledig i tre dagar! Tre dagar!!! Underbart.
Nu är det dags för lunch. Sen måste jag fokusera alla mina kringvirrande tankar, gula post-it lappar och högar av viktiga papper så jag blir färdig med vad jag ska idag. Eller i alla fall färdig med vad jag måste!

*kramar*

Kirurgakuten inifrån

Sen lilla prinsessan kom till världen så har vi besökt lasarettet fler gånger än vad vi med all sannolikhet skulle ha gjort annars. Även innan hennes ankomst så blev vi flitiga vårdanvändare. Fast då var det ju i syfte att tillverka en bebis. Sen var vi ju på lasarettet i syfte att klämma ut henne också. Men sen den gången vi varit på lasarettet för att klämma ut henne, så har vi varit några gånger på lasarettet i syfte att kontrollera att hon fortfarande är hel och precis som hon ska vara. Ikväll var det dags för ett besök på kirurgakuten. Där har vi aldrig varit förut innan. Med henne. Dock med pappamannen för ganska snart exakt tre år sedan. Men det är en annan historia. Kvällens historia började hemma i köket. Vid middagsbordet. Med en hungrig mamma och pappaman och en mindre hungrig men ack så klättersugen liten prinsessa. I ungefär samma ögonblick som pappamannen tar den sista tuggan och mamman lägger ifrån sig sina bestick så ställer sig lilla prinsessan upp på sin TrippTrapp stol. I ungefär samma ögonblick som mamman och pappamannen funderar på att ska vi säga till henne att sätta sig. Igen. Då faller hon handlöst baklänges. I samma sekund som hennes lilla huvud tar smällen mot golvet så rusar jag in mot telefonen och samtidigt svär jag för att det är så förbenat svårt att hitta i telefonkatalogen. Lilla prinsessan illvrålar. Pappamannen försöker trösta. Jag sitter i telefonkö. I tjugofem minuter! Då ger jag upp barnakuten. Ringer sjukvårdsupplysningen. Då börjar jag storböla. Sen blir jag lugnad när sjuksköterskan säger att vi får åka in till akuten om vi vill att de ska kolla upp henne. OM VI VILL?!?!?! Ja, sen satt vi då där. I kirurgakutens mottagningsrum. Med en dotter med ett blodtryck på 111/69 som tydligen var bra. Ögon som reagerade som de skulle när doktorn lös henne i ögena, med ett emlaplåster i varje armveck. Ifall de skulle sticka henne, sa han. Och hon var slö. Riktigt slö. Men sen kvicknade hon till. Och skulle prata i telefon. Med duschslangen som telefon. Ja, hon slog ju visserliggen i huvudet... Sen fick vi åka hem. Inget dagmis imorgon. Sova hos mamman och pappamannen i natt. Väckas var tredje timme. Ingen skallskada. Kärnfrisk. Med livet i behåll. Tack och lov. Undra vilken mottagning vi hamnar på nästa gång vi behöver åka akut till sjukhuset?

*kramar*

Han blev nog lite kär i mig :-)

Läkaren. Efter att ha haft en envis, rivig, retsam, kittlande och hemskt irriterande hosta en längre tid nu, så ringde jag vårdcentralen imorse. Min vanliga, hemskt rara doktor hade inte mottagning idag, så jag blev hänvisad till en annan. Sam El Hams. Och så fort sjuksköterskan (heter det så fast det är en manlig sjuksköterska?) hade sagt doktorns namn så nästan ursäktade han sig med att det var en väldigt duktigt doktor. Jaha, tänkte jag. Det kvittar väl vad han heter? Bara han kan sitt jobb. Och det kunde han! En mer noggrann undersökning av lungor, hals och pulsmätning har jag nog inte stött på på länge. Allt var bara finfint. Och givetvis visade det sig, precis som vanlig, att det "bara" är en virusinfektion. Så är det oftast, tack och lov. Men med tanke på mina hemskt trånga astmaluftrör så har jag fått ordination av min astmaläkare att inte gå med hosta i mer än vecka utan kontakta henne om det inte funkar med att höja dosen på min kortisonspray. Det är nämligen lätt hänt att det utvecklar sig till lunginflammation på mig och det vill jag inte ha. Igen. Och det hade det ju inte gjort nu. Och tänk, jag tror den här Samdoktorn blev lite kär i mig! Nästan precis när jag kommit hem igen så ringde han och gick igenom min medicinering med mig. Igen. Han var faktiskt rätt snygg. Men inte i min smak. Doktor i all ära. Men nej, jag tror jag fortsätter hålla mig till pappamannen. Det blir nog bäst så. Eller så blev han inte alls kär. Utan bara är en sån där hemskt omtänksam doktor som verkligen vill sina patienters bästa. Ni vet. En sån där doktor som man allt för sällan stöter på nuförtiden. Fast, nä. Jag tror han blev lite kär i mig. Det känns bäst så för självförtroendet. Tänk, en doktor är kär i mig!

*kramar*