"Vår specialitet - Varmrökt ungtupp"

Ja, precis så stod det på skylten som stod placerad i en stor hage full med... GÄSS?!?! En sådan skylt placerad på just det stället får ju genast min lilla hjärna att arbeta på högvarv. Om man ställer en stor skylt med just den texten i en gåshage så vet man 1. inte hur en ungtupp ser ut, 2. man vill inte skrämma upp de stackars gässen, som kanske kan läsa, så de förstår att de själva ska människoföda om en väldigt snar framtid. Eller 3. De försöker lura ungtupparna så inte de ska bli rädda genom att tro att man har skrivit fel på skylten så man egentligen menar gässen.
Själv är jag bara så mäkta imponerad att man kan ha säkert hundratals gäss i hagar med bara ett fårstängsel runtomkring. Jag menar, gäss har ju faktiskt vingar! Hur bär man sig åt för att hålla dem kvar? De vilda gässen drar ju liksom till sydligare breddgrader vid denna årstid, men de här stackarna bara stannar kvar och ju fler dagar som passerar på året så kommer de här stackars gässen närmre och närmre Mårten gås! Är det inga överlevande gäss som kan varna dem? Deras mamma t.ex. som stolt låg och ruvade på sina ägg någon gång här innan sommaren? Fast själva poängen med att ha hundratals gäss är kanske att man har räknat med visst svinn då kanske en del faktiskt tar tillfället i akt och drar med på en resa söderut.
Personligen har jag alltid ogillat gäss. De är elaka. En period i mitt liv så envisades min mamma med att ha gäss. Tre stycken. Och de var alltid lika elaka. Väste och jagade oss och försökte hela tiden bita oss. Jag förstod aldrig riktigt poängen med de djuren. Och inte kunde jag förmå mig att äta bakverk som gjordes på deras ägg. Lika lite klarade jag av det som jag inte klarade av att äta köttet som kom från grannbondens gris. Men för jösse namn. Den där grisen som låg på tallriken kunde ju lika gärna vara den söta lilla varelse som jag för några veckor sedan hade matat och kliat bakom örat och som förnöjt blirade på mig med sina fina små grisögon! Nej, jag är inte vegetarian. Jag handlar mitt kött på Ica. Lite sådär lagom anonymt ligger det förpackat i ett plasttråg och jag har ingen aaaaaaaning om från vilken svensk bonde det kommer! Nu är det ju också väldigt länge sedan jag klappade en gris som hade som framtid att bli någons middag så jag är inte riktigt lika känslig nuförtiden.
Men för att återgå till gässen... Tänk, där går det nu hundratals gäss och känner sig helt trygga i sin egen lilla värld. Inget ont anar de. Och skulle de mot all förmodan kunna läsa så blir de ju inte direkt uppstressade då de faktiskt är gäss och det klart och tydligt stod på skylten att specialiteten är varmrökt ungtupp. De vaggar runt där i sin hage, äter lite gräs, bajsar lite, tappar några fjädrar och skräller så där som bara elaka gäss kan. Och så plötsligt en dag så bara fångas de in och äts upp! Bara för att vi människor, och då främst skåningar vad jag har förstått, ska ha en speciell dag där man äter gås. Hemskt! Fast säkert väldigt gott... Vad bisarrt. Nä, jag ska slå ett slag för kanelbullens dag istället! Och imorgon när jag kör förbi den här hagen med alla gässen i så ska jag veva ner rutan och skrika åt dem att flyga iväg så fort de kan. För de är grymt lurade!

*kramar*

Svensson, Svensson

Jag undrar om det hör till att man måste bli en grå och trist alldaglig person (eller ja, egentligen hela familjen) så fort man får barn? Det här är ett väldigt märkligt fenom som jag gått och klurat på ett bra tag. Jag menar... När man får barn så vill typ majoriteten av alla föräldrar bo i eget hus, eller ja i alla fall ha tillgång till trädgård. Lägenhet i stan är tydligen inget som lockar för de flesta småbarnsföräldrar. Sen vill man ha (eller kanske man måste ha?) kombibil. Trädgården ska ramas in med ett staket så inte den älskvärda lilla bebisen rymmer. Det blir helt plötsligt tillåtet att ha disk stående framme, tvätthögar lika stora Mount Everest och dammråttor i hörnen som morrar när man går förbi. Eventuella gäster bara nickar förstående och ler lite tröstande och säger att så är det att vara småbarnsförälder. Och, ja. Det kanske det är. Men inte i mitt liv. Jag bor visserliggen i hus, har ingen kombibil, inget vitt staket och jag tokvägrar att ha min prinsessa som ursäkt för att huset ser ut som en smärre katastrof! Kanske därav min mage protesterar i tid och otid... Men om man ser på andra fenomen som kommer i samband med barn. Dubbelmoral t.ex. Den hägrar vilt i vårt hus! "Nej, man äter godis/dricker saft/äter glass bara på lördagen!!!" säger mamman och pappamannen och stoppar ner en stor godispåse i matkassen fast det är tisdag! Saknaden av konsekvens. "Nu ska du gå och sova!" Lilla prinsessan "Pyttepyttepyttestund" "Ja, ok du får sitta uppe en pyttestund till..." Dåligt samvete. "Jag ska aldrigaldrigaldrig mer tappa tålamodet på lilla prinsessan" 2 sekunder senare: "JAG BLIR GAAAAAALEN!!!!SLUUUUTA!!!!"
De mer trevliga och gemytliga sakerna med att bli en Svenssonfamilj är alla trevliga inbjudningar man får: Klädesparty, Plastbunkskalas, Barnkalas, Luciatåg etc, etc. För att inte tala om alla vuxenpoäng man får när man har fått barn! Jag kände genast en massa nya rynkor och gråa hår när bi fick vår första inbjudan till FÖRÄLDRAMÖTE! Men vaddå? Ska jag gå på föräldramöte?!?!?!
Det är liksom inte klokt vad man blir grå och trist när man får barn. Jag kämpar emot och kämpar emot men det är ju så mycket mer praktiskt med egen trädgård och att den är inhägnad, och man får ju så mycket bättre plats i en stor bil och falukorv tre dagar i veckan är helt ok, man kan ju variera tillbehören (snabbmakaroner, pulvermos eller ris)... Och att gå på alla dessa tillställningar man får inbjudningar till är ju väldigt trevligt. Man träffar likasinnade personer (mammor) som man kan utbyta tankar och erfarenheter med. Fler som är fast i vardagslunken :-). Men hur trivsamt det än är i Svenssonvärlden så kan jag inte låta bli att drömma mig iväg och fascinerat låta mig hänföras och beundra de som lever utanför min värld. De som har stenkoll på hur modet för hösten/vintern ser ut, vilken frisyr man ska ha, vilken musik som är helrätt, vilka filmer som visas på bio, vilken mat som är det trendigaste. Men samtidigt som jag med ett lätt grönt sting av avund lyssnar till deras kunnande så klappar jag min lilla djävul som sitter på min axel och viskar i mitt öra: "Snart är de över på din sida".

*kramar*

Märkliga unge..... Märkliga man....

Vår lilla prinsessa är en sån där unge som i princip alltid äter allt som bjuds. Nåja, med några få undantag som t.ex gröna grönsaker! Det enda hon äter av den sorten är ärtor och avokado. Alla andra gröna grönsaker är ju livsfarliga. Jag har verkligen strävat efter att lilla prinsessan ska få lära sig att äta all möjlig mat och hon har alltid gapat med stor aptit. Därför blir man ju märkbart förvånad när hon helt plötsligt en dag slutar att äta. Överhuvudtaget. En sån dag var i söndags. Jag försökte med ALLT! Men till sist orkade inte ens den här mamman truga och muta längre. Ok, det visade sig att hon faktiskt hade feber... Men grejjen var att matvägran höll i sig. Hela veckan. Hon åt sin välling på morgonen men knappt något mer alls på hela dagen. Till och med på dagmis (där de är vana att hon ber om mer mat) märkte att hon var kinkig med maten. Och hon hade ingen feber då längre. Två tuggor till middagen, sen var hon "mätt"... In my dreams att hon var!!! Men, men... vill hon inte äta så vill hon inte. Hon äter väl när hon blir hungrig. Och ja, om hon var hungrig eller inte. Men åt gjorde hon så det stod härliga till. Igår. Pappamannen hade tagit fram räkor för tining som vi skulle ha till fiskgratängen igår. Kan tillägga att den här pappamannen inte är någon fiskälskare, så det var antagligen med spelat god min han ställde sig att skala räkor till FISKGRATÄNGEN *hua*. Efter några skalade räkor upptäckerjag, med mitt numera väldigt tränade öga för datummärkningar på matvaror, att de här räkorna ska vi nog inte äta. Såvida vi inte allihop vill ha en härlig magsjuka. Så i soporna åker ett helt kilo räkor. Jaha... vad gör man nu till middag då? Ett upptinat paket fiskfilé, inga räkor, ingen dill och givetvis när jag öppnar kylen; typ ingen mjölk! *suck* "Nä, det blir kokt fisk med potatis och äggsås" kläcker (hihi, uppmärksammade ni skämtet) jag ur mig. En maträtt jag aldrig har lagat, men minns att min kära Moder Jord lagade till oss som små. Jag minns bara inte om jag gillade det eller inte... Iväg med pappamannen till affären för att handla mjölk till såsen och sen börjar jag kocka. Till sist är maten klar och lilla prinsessan hugger in. Pappamannen hugger in. Inte lika glatt som sin dotter och tittar på mig med en förlåtande blick och säger: "Jag kan inte lova att jag kommer att äta det här, eller ens tycka att det är lite gott". *Hrmpppf* Ät och var tyst! Det är detta som bjuds! Och som hon åt! Lilla prinsessan slukade sin portion utan ett enda knyst, inte ett enda kladd, inte ett enda farande upp och ner från stolen. Hon ÅT! Som aldrig förr! Och bad om MER!!!! Till och med pappamannen åt. Och tog mer!! Och sa att han faktiskt tyckte det var helt ok!! Den här mamman åt. Njöt. Och var stolt! Jag hade lyckats med maten. Det blev succe´!
Det här får vi göra om en annan gång!

*kramar*

Ska det verkligen vara så här?

Alltid? Jag menar för resten av mitt liv...? Måste det vara på det här viset? Varför sa ingen att det skulle vara så här att vara mamma??? Det känns som jag alltidalltidalltid har dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag städar några timmar på en ledig dag och lilla prinsessan får roa sig på egen hand, dåligt samvete för att hon bara får sitta i vagnen när man går i affären, dåligt samvete för att jag verkligen inte kan leka med henne för att jag blir uttråkad och får dåligt samvete när jag tänker på stryktvättshögen som bara växer och växer. Jag får dåligt samvete för att jag åker och jobbar och lilla prinsessan får vara hemma med pappan när hon är sjuk.(Fast jag vet att de har det jättebra...) Dåligt samvete för att jag blir arg och irriterad när hon gör helt tvärtemot det jag vill att hon ska göra, jag får dåligt samvete för att jag höjer rösten åt lilla prinsessan och hennes ögon blir tårfyllda och underläppen börjar darra. Jag får dåligt samvete för att jag har så enormt dåligt tålamod.
Jag lovar mig själv hela tiden att jag ska bli en bättre en mamma. Att hon ska få all tid och uppmärksamhet som går, att jag aldrig mer ska höja rösten åt henne, att jag ska sitta med henne och leka fast jag egentligen har 1000 andra saker som "måste" göras.
Aj vad det gör ont i mammahjärtat att ha såhär dåligt samvete. Jag känner mig ofta som världens sämsta förälder. Ibland (ofta) så funderar jag på om det är så att barn tar skada av att titta på för mycket TV. Hur 17 ska man veta hur mycket som är för mycket? Jag som alltid sagt att TV:n inte ska bli en "barnvakt"... Men vad 17 då, hon älskar ju att titta på TV. Ja, hon älskar visserliggen att leka med Emmadockan också, så brist på egen fantasi är det är inte. Men jag blir lite fundersam för lilla prinsessan är verkligen inte ett litet barn som gillar att läsa böcker eller lägga pussel. Eller är det mitt fel att hon inte gillar det? För att vi aldrig gör det tillsammans med henne? Men hon har verkligen inte ro att sitta still och ens försöka... Det känns inte lönt att tvinga henne att lyssna på en saga när hon verkligenverkligenverkligen inte vill sitta/ligga still och lyssna. Det känns inte lönt att försöka lägga ett pussel när hon tröttnat efter att man tömt ut pusselbitarna på bordet.
Återigen, det dåliga samvetet... Är hon så rastlös av sig för att jag gett henne för lite tid med just såna här sysselsättningar?
Var 17 finns det en föräldrahandbok?!?!?! Var 17 finns manualen till barn?!?!?! Varför sa ingen att det verkligen är ett "skitjobb" att vara mamma? (Även fast det nu är världens bästa skitjobb)

Nu lovar jag (återigen) att jag ska bli en bättre mamma. Jag orkar inte ha dåligt samvete längre. Imorgon är en annan dag och då ska jag bara göra roliga saker med min älsklingsprinsessa. Vad gör det att stryktvätten får ligga en dag extra?
Jag orkar inte ha dåligt samvete för resten av mitt liv...

*kram*

Nu är den faktiskt inte rolig längre...

Den senaste tiden har lilla prinsessan verkligen tokfastnat för "Ice age I". Hon har tittat så mycket på den stackars dvd-filmen att den nu är helt flottig av små barnfingrar (och säkert repig också) och ibland blir det väldigt hackigt och konstigt i filmen. Då hör man ett sorgset "dönner". Ja, filmen är sönder. Vad SYND!!! Kanske vi kan få se en annan film nu? Men nej, den där jäkla Sid, Manny och Diego traskar vidare genom sitt istäckta landskap med den "rosa lilla saken". *suck*. Hon kan i princip hela filman utantill, men sluta titta på den?! Nej då. Det är det första hon ska göra på morgonen när hon vaknar. Hon totalignorerar att mamman MYCKET hellre tittar på sina favoriter; Backyardigans! Eller tittar och tittar... Lyssnar medans jag står och gör mig iordning. Sen ska det tittas på "Ajjjs" när man kommer hem från dagmis, när man ätit, innan man gör sig iordning, när man äter välling. Jag lååååååvar, den där filmen rullar nog en två-tre ggr/dag! Det har gått så långt att man numera kan citera i princip alla skämt. Och nu är de inte ens roliga längre! "Den där rosa prylen tillhör mig" "Det finns inget VI, det har aldrig funnits något VI, om det inte hade varit för MIG så hade det inte ens funnits något DU" "Och ni har TRE meloner?!?!" "Skyll dig själv, skyll dig själv..." och galna dronter skuttar runt i bakgrunden.
Visst. det ÄR en bra och rolig film. Men inte med ett snitt på 18 gånger i veckan!!! Rädda mig!! Vi har försökt variera med "Ice Age II", men tro för all del inte att den funkar lika bra. Nähä då. Den är ju jättetråkig! Grejjen är den att vi har nog inte riktigt lyckats klura exakt vad det är som gör den här filmen till favoriternas favorit. Ibland önskar man att man hade kunnat se in i den lilla (snart) tvååringens huvud och se vad det är för kuggar som snurrar runt därinne.

En annan lite rolig (eller, ja det beror ju på hur man ser det) är alla nya ord som fullkomligt sputar ur lilla prinsessan. Eller, orden i sig är kanske inte så roliga. Utan det är mer att hon börjar begripa innerbörden av dem. "Tuta" (sluta) kör hon stenhårt med nu. Och det jobbiga är ju att man verkligen måste sluta med att prata, sjunga eller vad man nu gör. Hur ska vi annars kunna begära att hon respekterar oss när vi säger sluta? Detsamma med "tom hiiiiiit". Idag kom hon springandes med sin tomma vällingflaska och sa "Slut. Mätt." Där hade hon ju verkligen lyckats koppla ihop två begrepp. Fast ibland blir det helt fel. Som när hon satt med sin Kalle Kanin på golvet (han har spruckit i en söm), dragit fram en kökssax och stoppat in i hålet och sa "pippa" (ja, ibland blir det väldigt fel!). Det hon egentligen menade var att jag skulle laga den...

Dags att se färdigt på Idol. Alltid lika spännande. Ibland får man rysningar i kroppen av den sjönsång man får höra. Oftast får man rysningar i kroppen av all falsksång som klangar så TV-rutan nästan spricker.
Vår TV-ruta är van vid lite snällare toner. Som Sid´s evennirliga tjattrande...

*kramar*

5 poäng i social träning

Måndag. Jobb. Dagmis. Hämta hem en prinsessa som inte alls ville bli hämtad. Middag?! MÅSTE man äta det?! Ingen pappa/man hemma. "Hörrö du, prinsessan. Mamma bjuder på restaurang idag!" På med ytterkläder, in i bilen. "Vill du ha ris eller pommes?" (För oss andra så betyder den frågan Kinamat eller Hamburgare). Jaha, det blev ris. Rattar bilen mot kinarestaurangen i stan. Prinsessan gnolar glatt i baksätet. I alla fall i två sekunder. Sen blir det gnäll. Vill ha napp. Mamman har ju såklart glömt nappen hemma... Tittar i backspegeln. Prinsessan sover. Djupt. Mamman suckar en lättad suck. Det är ju rusningstrafik nu och det är inte roligt att uppleva med en gnällig prinsessa i bilen. Funderar ett tag... Harry´s goda kycklingpasta hade ju inte varit fel... Vi kör dit istället. Hittar ingen parkeringsplats. Prinsessan sover. Äh, det får bli kinamat. Hemma. Hon kan sova vidare i bilen när jag beställer. Kör in på söder. FAAAN, missar gatan jag ska köra in på för att komma till kinarestaurangen. Var 17 kan jag vända? Jäkla bilar, bussar och CYKLAR överallt! Kommer fram till kinarestaurangen. Vad mörkt det är. Öppettider: Måndag 11.30-15 (!?!?!?!). Måndag.... Hungrig. Snart vaknar prinsessan och är hungrig. Kör tillbaka till Harry´s. Nu ska vi gå på restaurang, jag och prinsessan. Parkerar bilen, betalar, väckenr prinsessan och bär henne till restaurangen.
"Please wait here to be served" står det på skylten. Vi väntar. Jag lite otåligt nervöst, prinsessan andaktsfullt tyst. Så kommer det en servitör. "Vi tänkte äta, om det går bra?" "Bara ni två?" Ser mig lite grann omkring. "Ja, bara vi två..." Vi blir visade till ett bord. Beställer mjölk med sugrör till prinsessan och coca-cola till mig. Servitören kommer med drickan. Prinsessan håller på att riva det som finns på bordet; salt, peppar, tandpetare och en ljuslykta. Fasiken också, väskan helt tom på mutor. "Sitt still" "Inte hoppa i soffan" "Drick försiktigt" Två tandpetare får agera leksaker i väntan på maten. Prinsessan hittar en gammal drinkpinne inkilad mellan sitsen och ryggstödet på soffan vi sitter i. Hon smakar på den och uttrycker ett glatt "Dott". Hua, undrar var den har varit? Förmanar henne att INTE ha den i munnen. Prinsessan blir otålig. Slurpar mjölk, leker med tandpetare, tjoar åt bilarna ute på gatan. ÄNTLIGEN, här kommer maten! Kycklingspett med pommes och tomatdippa. Hon äter. Mamman äter. En viss matro sprider sig. Fast säg det som varar länge för en snart 2-åring. Mitt middagssällskap blir plötsligt väldigt intimt. Pussar delas ut i mammans panna, på kinden, på armen. Stora kramar avlöser varandra. Jättemysigt om det inte hade varit för att jag blev totalt nerkletade med tomatdippa. Nåja, hon är lugn i alla fall. Skyndar mig att äta upp. Fullt medveten om att jag inte har någon napp eller muta med i väskan.
Till sist är vi färdiga. All mat är slut, ett antal servetter har gått åt. Ber att få betala och Ja, allt har varit till belåtenhet. På med ytterkläderna och så smyger vi skyndsamt iväg. Pust, det gick! Jag klarade att gå ensam med prinsessan på restaurang!!! Fort tillbaka till bilen. "Nej, mamma har ingen napp." "Ja, du ska få en glass när vi kommer hem." "Du har varit SÅ jätteduktig!"
Jag klarade det! Jag klarade det! Jag klarade det!
Nästa utmaning?

*kram*

Att hämnas sina föräldrar på sina barn?

Alla, som precis som jag, som är födda på 70-talet måste känna en viss motvilja till att se många av barnfotona på sig själva där man är iklädd den ena plyschbyxan efter den andra (gärna med härlig benvidd och slimmad upptill, ofta med hängslen också), det ena hemvirkade/stickade plagget efter det andra. I härliga färgkombinationer med brunt, grönt ( i alla nyanser), orange och gult i en salig blandning med lika hiskeliga mönster i en enda röra.
Fast på den tiden fanns det liksom inte så många alternativ. Det var att välja de kläderna eller så fick man vara naken.
Idag när det finns väldigt mycket valmöjligheter vad gäller barnkläder, man kan ju klä de små liven i glittriga prinsessekläder, tuffa superhjältekläder (spiderman, batman etc.) eller så kan man ju välja att klä dem som vuxna miniatyrer. Men många väljer ändå att klä sina barn i samma hemska modell, färg och mönsterval som man själv tvingades bli påklädd i när man var liten?! Jag är en av de där mammorna. Prinsessan är liksom inte den typen av unge som klär i glittriga, slimmade kläder. Jag ogillar att se barn i miniatyrvuxenkläder och eftersom prinsessan är just en liten prinsessa så faller ju även superhjälteklädesalternativet bort.
Jag älskar att dressa henne i 70-talskläder! Och det härliga är ju att just i år så är det tydligen mer modernt än någonsin! Dessutom har jag ganska precis idag varit på ett Me and I party där jag har frossat i härliga kläder till prinsessan! Dyrt, visserliggen. Men ska det vara så ska det vara ordentligt!
Än så länge är prinsessan en sån där unge som verkligen inte bryr sig om vad man sätter på henne för kläder. Fick hon bestämma så skulle hon gå naken. Hela tiden. Så eftersom det är mamman i den här familjen som bestämmer vad prinsessan ska ha på sig, så blir det det som mamman gillar. Och mamman gillar, nej ÄLSKAR, de härliga kläderna jag precis har frossat i!!!
Det som får mig att fundera vidare på varför jag (och många 70-talister med mig) verkligen älskar dessa kläder då man allt som oftast har sagt till sina föräldrar att "hur 17 kunde ni bara låta mig ha DE DÄR kläderna på mig?!?!?!" Blev man kanske helt miljöskadad av den giftiga färgen man gnagde av från sin spjälsäng? Eller har "Vilse i Pannkakan" kanske något med det hela att göra? Eller är det bara så att man på något konstigt vis tar ut en hämnd på sina föräldrar genom att klä sina barn i samma märkliga kläder som man själv blev klädd i som barn?
Frågan är ju bara vad jag ska säga till min lilla prinsessa när hon blir äldre och ångestsuckar varje gång hon ser ett fotografi från sina första barnaår?

Nu ska jag luta mig tillbaka, rulla tummarna och bara hoppas på att de nya plaggen till prinsessans garderob kommer snaaaaart!! Kanske ska jag fundera ut ett svar till prinsessans fråga också. För den kommer ju komma när hon blir äldre!

*kram*

Emma, en del av vår familj

Emma är den fjärde familjemedlemmen hos oss. Emma är ca 35 cm lång, blåa ögon och blont hår. Lite plastig om huvud, armar och ben och en väldigt vit, mjuk och skumplastfylld kropp. Håret är lite nylonaktigt. Emma är prinsessans högt älskade docka (läs bebis). Emma behandlar man inte hur som helst. Emma har också känslor. Igår råkade jag tappa Emma i golvet, hemska misstag! Prinsessan lägger av ett vrål och tittar argt på mig. Jag får snabbt finna mig och inse att i prinsessans ögon är Emma ingen docka utan en livs levande BÄBIS!!! Jag får vagga henne i famnen och förklara 1000 ggr för prinsessan att Emma faktiskt inte alls slog sig. Med en väldigt bestämd min sliter prinsessan Emma ur min famn, synar henne noga, lägger henne på fotöljens fotpall, backar några steg, ser tveksam ut, går fram till Emma och lyfter upp henne och ger henne en jättepuss mitt i sitt söta lilla dockansikte. Emma är ju faktiskt ingen docka. Inte i prinsessans ögon...
Idag kom prinsessans kusin favoritfaster hit och med sig hade de kusinens gamla dockgrejjer som hon för några år sedan växt ifrån. Däribland var det en bilstol för dockor. Prinsessan har alltid tyckt det varit så fascinerande att hennes yngsta kusin, lilla Alice-muffin (ja, hon är söt och god som en liten muffin så därför kallar jag henne för Muffin!) alltid sitter i en sådan stol när hon åker bil. Ja, inte i en sådan för dockor då utan i en bilbarnstol för riktiga bäbisar.
Emma fick snällt finna sig i att bli isatt, fastspänd, bortplockad, tappad i golvet gungad osv. i denna bilstol. Fast dockor brukar ju inte ge så mycket väsen av sig, de är även utrustade med massor av tålamod. Prinsessan älskade det nya tillbehöret till sin älskade Emma. Så pass mycket att så fort kusin och favoritfaster åkt hem, så sprang hon ut i hallen och skulle åka pappas bil!
Ja, vad gör man? Jo man klär på Emma (hemska tanke att en docka ska åka iväg någonstans naken!!), spänner fast henne i sin bilstol, tar på prinsessan sina ytterkläder och packar in både prinsessan och Emma i bilen, så får pappan ta med sina två tjejjer hem till farfar och plocka äpplen. Jag undrar om Emma tycker det är lika roligt som prinsessan? Undrar om pappan tycker det är lika roligt som prinsessan?
Det är väl bara att inse, Emma har blivit den fjärde familjemedlemmen. På både gott och ont. Det gäller nog bara för oss vuxna att inse att Emma faktiskt inte är en docka, utan en bäbis. Fast jag kommer nog ha lite svårt att knyta an till någon som har blont nylonhår, plastigt huvud, armar och ben och vit, mjuk, skumplastfylld kropp... Om jag inte misstar mig så står det nog Made in China i nacken på henne också. Visserliggen är ju inte prinsessan Made in bedroom heller utan Made in Cura, men på något vis har jag haft oerhört mycket lättare att knyta an till henne. Älskade lilla Prinsessa...

*kramar*

Snökonferens

Idag har det återigen varit en mycket händelserik dag på jobbet... Ibland undrar jag om jag inte har turen att ha världens bästa arbetsplats och medarbetare?! Imorse när jag kom till jobbet så hade jag typ inget att göra. Och då menar jag verkligen INGENTING att göra. Men det blev det snabbt ändring på. Enligt mitt hemskt tjusiga visitkort så är min titel administrativ assistent. Jag har ibland funderat på vad det egentligen innebär och nu tror jag att jag vet! Man gör typ ALLT! Och det roliga är att jag ÄLSKAR det! Som idag t.ex. har jag vattnat kontorets alla växter (konsulterna är inte så himla bra på att komma ihåg det), jag har bytt handdukarna på kontorets fyra toaletter (konsulterna är inte så himla bra på att komma i håg det), jag har rensat ut kylen på äcklig gammal mat (konsulterna är inte så himla bra på att komma i håg det).
Sen har jag kopierat massa viktiga papper, varit och handlat ett måttband (och passade samtidigt på att ta en promenad i det helt underbara varma, soliga höstvädret). Jag har frukostfikat med mina tre kvinnliga kolleger, som har hemskt tjusiga visitkort med titeln konsult på.
Sen har jag ätit lunch och efter det var det dags för det nyinköpta måttbandet att komma fram. Det är nämligen som så att vår helt underbara VD har låtit oss få veta att vi ska åka på snökonferens en vecka i mars! Så då måste ju alla få varsitt skidställ! Såklart!!! Så det har tagits benmått, stussmått och diverse andra mått för att få skidställ som ska passa våra kroppar när vi tjusigt glider ner för backarna och sedan på smidiga pjäxklädda fötter håller after ski. Fast det där med att tjusigt glida ner för backarna, det får jag nog lämna till de andra. Om ni har sett Lasse Åberg i Sällskapsresan när de åker skidor, ja då ser ni mig framför er. Ett alternativ vore ju om jag kunde hitta någon som kunde stå och uppmuntrande ropa åt mig "Tyngden på daaaaaalskidan, älskling!!!" ja, då vore det kanske en annan grej... Jag föreslog lite försynt för vår VD att jag kanske kunde få en pulka med företages logga tryckt på? Jag vet inte riktigt hur bra det förslaget gick hem. Fast å andra sidan så kan jag ju after skia hela dagarna istället!

När jag kom hem så var det dags pappa/mannen sopgubben att åka och jobba, så vi möttes för ett hej/hejdå i dörren och snabb puss i farten. Prinsessan och jag gick till Ica och handlade tomater (och coca-cola, riven ost, creme fraiche och smågodis). Idag vankades det nämligen tacopaj till middag. Jag vet inte riktigt vad det är med mig och tacos/tacopaj och fredagar. Men jag tycker det passar så rysligt bra ihop.
Prinsessan fick STOOOORA ögon när jag tog den färgglada godispåsen och började plocka i snask. Hon har precis förstått vad choklad är för något. Så givetvis ville hon också plocka i en påse... Och det fick hon! Fem chokladbitar. I en alldeles egen påse! Fast dem har hon glömt bort för länge sedan. Men det är just det här med att få vara stor tjej och plocka ner bitarna i sin egen påse... Att hon sen fortsatte och öste ner ca ett halvt kilo chokladbananer i min och pappans påse är ju en annan femma.
Middagen avnjöts i lugn och ro (pappan var ju inte hemma) och jag har väl aldrig sett en snart två års prinsessa äta så mycket tacopaj!!! Och massa pussar skulle det delas ut på min hand och arm mellan tuggorna. Så nu är jag i princip marinerad i tacopaj.
Nu är vi båda två mätta och belåtna och prinsessan sitter alldeles stilla framför TV:n och tittar på sin favoritfilm, Ice Age I. Det roligaste i hela filmen är när bebisen bajsar...
Snart dags för en dusch av prinsessan och sen välling, tandborstning och godnatt. Och då! DÅ kan jag ta fram min snaskepåse och sitta och skratta åt de stackars människorna, som är heltutan självkritik överhuvudtaget, i ett visst "musikprogram".

*kramar*

Kände för lite förnyelse

Så jag bytte helt enkelt bloggställe. Och genast känner jag mig lite uppfriskad (not!), men det är ju en helt annan historia. Det kan ju bero på den analkande förkylningen som jag har kännt av hela dagen med ett trevligt svidande i halsen. TACK! Älskade lilla dotter för att du delade med dig av snor och halsont till din lilla mamma!
Den här veckan har varit lite märklig... Alla veckor är väl i och för sig mer eller mindre märkliga, men denna har varit osedvanligt märklig. Det började i måndags (eller faktiskt redan i söndags) med att jag fick ringa mitt jobb och säga att jag tar min lediga dag då istället för som i morgon (fredag). Detta pga att lilla prinsessan (ja, Ylva-Lie då alltså) var genomförkyld. Detta innebar en dag full av snor, nysningar och allmänt kink. Tisdagen var en vanlig dag på jobbet för mig med undantag att jag fick stressa hem till en snorig prinsessa för att lösa av hennes pappa som bytat så han istället jobbar kväll. Ja, vad gör man inte för att slippa VAB?!
Något som jag märkte då under tisdagen, var att äta middag ensam med prinsessan var en ren fröjd. Vi brukar annars ha fullt tjo och stim vid våra middagar. Full middagsunderhållning med allt i från tappa (läs kasta) mat lite hur som helst omkring sig, tjata, skrika, kladda, klättra runt, stå upp, ha fötterna på bordet. Allt detta är givetvis helt oacceptabelt och givetvis är det prinsessan som står för "underhållningen" och mamman och pappan som står för tjatet, bedjandet, trugandet och i viss mån även skällandet som oftast resulterar i illvrål och darrande underläpp och stora krokodiltårar.
Hur som helst, lilla prinsessan och jag kunde under tisdagen och även onsdagen äta middag i lugn och ro. Hon slevade in och aldrig att jag behövde tillrättavisa henne. Hmmm, lite märkligt... Skulle hennes "normala" middagsbeteende enbart bero på att pappan satt med vid middagsbordet?! JA, uppenbarligen! För idag kom pappan hem lagom till middagen och vi fick vår vanliga dos av middagsunderhållning! Jag blir GALEN!!

I övrigt så har det under veckan blivit mindre snor och nysningar från prinsessan men desto mer av samma vara på mamman. Idol har återigen börjat på TV och det är ju underhållande på mer än ett sätt. Har faktiskt funderat på att göra ett försök på nästa års audition. Jag menar, min repertoar på "Trollmors vaggvisa", "Lille katt" och "Byssan lull" hade säkert gjort stor succé hos Swartling och co. Kan andra, så kan jag!

*kram*