Kirurgakuten inifrån

Sen lilla prinsessan kom till världen så har vi besökt lasarettet fler gånger än vad vi med all sannolikhet skulle ha gjort annars. Även innan hennes ankomst så blev vi flitiga vårdanvändare. Fast då var det ju i syfte att tillverka en bebis. Sen var vi ju på lasarettet i syfte att klämma ut henne också. Men sen den gången vi varit på lasarettet för att klämma ut henne, så har vi varit några gånger på lasarettet i syfte att kontrollera att hon fortfarande är hel och precis som hon ska vara. Ikväll var det dags för ett besök på kirurgakuten. Där har vi aldrig varit förut innan. Med henne. Dock med pappamannen för ganska snart exakt tre år sedan. Men det är en annan historia. Kvällens historia började hemma i köket. Vid middagsbordet. Med en hungrig mamma och pappaman och en mindre hungrig men ack så klättersugen liten prinsessa. I ungefär samma ögonblick som pappamannen tar den sista tuggan och mamman lägger ifrån sig sina bestick så ställer sig lilla prinsessan upp på sin TrippTrapp stol. I ungefär samma ögonblick som mamman och pappamannen funderar på att ska vi säga till henne att sätta sig. Igen. Då faller hon handlöst baklänges. I samma sekund som hennes lilla huvud tar smällen mot golvet så rusar jag in mot telefonen och samtidigt svär jag för att det är så förbenat svårt att hitta i telefonkatalogen. Lilla prinsessan illvrålar. Pappamannen försöker trösta. Jag sitter i telefonkö. I tjugofem minuter! Då ger jag upp barnakuten. Ringer sjukvårdsupplysningen. Då börjar jag storböla. Sen blir jag lugnad när sjuksköterskan säger att vi får åka in till akuten om vi vill att de ska kolla upp henne. OM VI VILL?!?!?! Ja, sen satt vi då där. I kirurgakutens mottagningsrum. Med en dotter med ett blodtryck på 111/69 som tydligen var bra. Ögon som reagerade som de skulle när doktorn lös henne i ögena, med ett emlaplåster i varje armveck. Ifall de skulle sticka henne, sa han. Och hon var slö. Riktigt slö. Men sen kvicknade hon till. Och skulle prata i telefon. Med duschslangen som telefon. Ja, hon slog ju visserliggen i huvudet... Sen fick vi åka hem. Inget dagmis imorgon. Sova hos mamman och pappamannen i natt. Väckas var tredje timme. Ingen skallskada. Kärnfrisk. Med livet i behåll. Tack och lov. Undra vilken mottagning vi hamnar på nästa gång vi behöver åka akut till sjukhuset?

*kramar*