"Fyla små lättöl"

Härliga våren är här nu! Solen skiner och idag har vi haft typ 15 grader varmt! Vinterjackan är bokstavligt talat kastad i soporna! En ny scarfs handlade jag igår till min vårjacka. Jag har varit på strålande humör hela dagen. Ett stort härligt leende hela jag! Äntligen har jag krupit ur mitt ide. En av killarna, R, på jobbet blev helt fascinerad av att jag kan bli så strålande lycklig bara för att det är vår. Klart man kan! Speciellt om man som jag har ett humör som väldigt mycket beror på vad det är för väder. En annan av killarna på jobb, S, undrade om inte jag hade haft lite skoj i sänghalmen på morgonkvisten. Men nä, innan kl. 05:00 är jag inte människa till att nuppa. Och för att få nuppa en vardagmorgon måste det ske innan kl. 05:00 för sen försvinner min hingst ur boxen ;-). Fast å andra sidan... Han vet ju inte om att det var tät imma på sovrumsfönstret igår kväll *rodnar*. Men mitt solskenshumör beror i alla fall inte på det. Utan faktiskt på att det äntligenäntligen är vår och snart sommar!

Annars idag har jag pratat med Vietnamesiska ambassaden. Eller... Inte ambassaden men en som arbetade där. Jag tyckte det var lite märkligt sätt de svarade på i telefon bara; "Ja?" Hmmm, jag svarar dagligdags i telefon på mitt arbete och inte svarar jag "Ja?" när någon ringer... Men, men. Jag fick hjälp med mitt ärende och hela samtalet igenom så kunde jag inte låta bli att fnissa lite för mig själv. Det var ungefär som att ringa och prata med någon på en take-away-kinarestaurang. Samma loliga svenska, ni vet! Men jag är fantastiskt glad att de överhuvudtaget pratade och förstod svenska! Varken min vietnamesiska eller engelska är jättebra. Fast engelskan är ju ljusår bättre än vietnamesiskan :-)

Vet ni vad som hände sen då?! Vi var ute och tokade runt lite när vi kom hem från dagmis och jobb. Lilla prinsessan skulle cykla på sin trehjuling. Det är mycket viktigt att jag eller pappamannen sätter en kvast på flaket och liksom knuffar henne framför oss på hennes trehjuling. Men inte idag. Ongen cyklade ifrån kvasten! Hon kan cykla!!! Sen är det ju bara det här med styret också. Det bör ju användas till att styra med och inte bara till att hålla i sig i. Men det kommer nog. Så småningom. Hoppas jag.

Förresten! Jag lovade ju uppdatering om den gula lastbilen och det mystiska ljudet! Ingen lastbil och inget mystiskt ljud från huset. Bara en stor lastbil med stor tank, typ en bajssugarlastbil, som stod parkerad utanför huset med en stor slang in genom en källarglugg. Det här var ingen bajssugarlastbil utan "superslukaren"! Ja, så stod det på bilens stora tank i alla fall och det skramlade massa när den sög upp/ut vad som nu fanns innanför källargluggen. Kanske benknotor efter någon stackare som suttit fast i hissen... Fast man blir ju inte skelett så fort. Väl?

Alltså, helt ärligt. Det händer inte så himla mycket just nu. Inte så mycket som är värt att skriva om i alla fall. Det känns som vi mest bara laddar och längtar och räknar ner till den 15 april.

See you!

*kramar*

Och allra bästastebästisen. Jag lååååååvar (inga korsade fingrar bakom ryggen!) det är inte en dvärg som du har i magen!

Om livet...

Som Eva sa igår i barnprogrammet "Evas superkoll" som handlade om spöken, livet och döden; livet är som ett timglas. Man ska hinna fylla det med så mycket bra som möjligt innan sanden runnit igenom och man dör. Först är man inget, sen kommer livet och sen är man inget igen. Fin tanke. Verkligen. Och nej, jag är inte ironisk. Fast med tanke på hur världen (livet) ser ut idag så hoppas jag att livet bara är en transportsträcka, ett "nödvändigt ont", som man måste passera innan man kommer vidare till någonstans där allt faktiskt är bra. På alla plan. Ett slags nirvana.
Fan, alltså. Jag kanske borde bli buddhist eller nå´t?!
Men helt ärligt. Klart man ska leva sitt liv nu och ha roligt och uträtta massa bra saker och verkligen fylla sitt liv med just liv. Men livet är inte alltid roligt, eller rättvist. Som idag när jag såg på nyheterna så blev jag väldigt ödmjuk. Ömsint och tyckte synd om men samtidigt beundrande. Det var ett inslag om valet i Zimbabwe. Ett en gång i tiden rikt land. Nu ett fattigt land med ca 80% arbetslöshet och en enorm inflation. Redan innan valet nu då är över så rapporteras det om valfusk. Jag fylldes av en varm känsla och blev rörd inombords när jag såg inslaget. För trots allt fulspel, trots allt elände så var det köer till vallokalerna. Köer av människor som ännu inte gett upp hoppet om att deras röst kanske räknas. Den här gången. Att det kanske blir förändring. Den här gången. Människor, som trots sin situation kan se en ljusning. Som inom sig bär på ett hopp om en bättre framtid. Människor som fortfarande har tron på att det kanske inte längre finns bara en man som sitter på makten och leker dikator i ett demokratiskt land. En man som det ryktas om att han fuskat sig till sin plats.
Jag är absolut ingen expert på Zimbabwes regi och styre. Men just den här situationen fick mig att önska att livet är en transportstäcka mot något bättre.
Och min transportsträcka tänker jag fortsätta att färdas på med följande motto:

"Livet ska inte vara en resa ner mot graven med målsättningen att anlända säkert i en attraktiv och välbevarad kropp, utan snarare en sladdning in från sidan, med chokladkakan i en hand och vinet i den andra, med en kropp som blivit ordentligt använd, för att inte säga fullständigt utsliten, samtidigt som man skriker "WOOHOOO, vilken jävla åktur!"

*kramar*

Ja, men vissa kvällar kanske man faktiskt är skrivsugen!!! Låt mig få vara det i fred då!!!

Kaos!

Hela mitt hem är upp-och-ner! Hjäääälp!
Idag började vi äntligen packa inför flytten. Klädkammaren, alla byråerna samt garderoben i tvättstugan har jag gått igenom. Jösses, vad mycket kläder man hittar som bara ligger och skräpar! Pappamannen har tömt CD/DVD-skåpet samt två bokhyllor. Lite av lilla prinsessans saker är nedpackad. Ibland passade hon på att packa ner sig själv också...
Helt ärligt, vi har fyllt 5 flyttkartonger hittills och det kommer nog räcka med 20 kartonger vi har till vårt förfogande. Jag tackar för att jag oftast får min vilja igenom att inte spara på massa sentimentalt tjafs. Det ligger liksom inte för mig. Att spara på saker.
Nu tar vi paus till nästa helg. Då ska allt i köket packas ner. Allt som inte behövs för att vi ska kunna ha något att äta på samt koka maten i.
Nu är det nära! Snart flyttar vi! Äntligen!

*kramar*

Med ett lyckligt fjortisleende

sätter jag mig i soffan kl.20:00 på torsdagkvällen. Slår på kanal 5 och suckar djupt och lyckligt när min senaste hunk dyker upp i TV-rutan. Pappamannen skakar på huvudet och suckar djupt. Åt mig. Ja, men vaddå?! Han är ju bara så snygg! Och singel, fast det är ju inte jag. Plus att jag måste inse att tiden står inte still. Jag blir äldre för vart år och jag är inte 21 längre. Det är inte lika roligt längre att inse att de hunkar man spanar på faktiskt är ett antal år yngre än mig själv. Men visst är han snygg? Och maskulin? Och bara helt underbar i sin ironiska humor?

Nils i Kustbevakarna ( I lööööve)

Men tänk om jag hade varit 21. Då hade jag skaffat mig en båt och seglat ut i Stockholms skärgård och kanske försatt mig i en nödsituation så hade Nils fått komma och rädda mig! *suck*

Nä, dags att komma tillbaka till verkligheten. Jag får slå upp Elloskatalogen istället och hitta en manlig kostymmodell att tråna efter istället. Eller titta på Dressmanreklamen på TV. Det är väl mer rätt ålderskategori på hunkar för mig?

Eller så får jag helt enkelt inse att gräset inte är grönare på andra sidan. Jag har ju en rätt OK pappaman i mitt liv. Kanske inte hunkarnas hunk, men hunk nog för mig! Lavv ju, darling! *puss*

Fast visst hade det varit härligt om kunde vara 21 år igen. Bara för en kort tid...

*kramar*

Tänk om någon suttit fast i hissen i tre dagar

Ända sedan i tisdags, när jag har parkerat bilen och är på väg till fots till kontoret, så har jag passerat samma hus. Från huset har det kommit en märklig signal, eller ett märkligt ljud kanske är mer rätt... Eller, det har mest låtit som något gammal surrande ljud. Typ som från en gammal, trasig ringklocka som finns på dörrarna till lägenheter från typ 1930-talet. För det vet väl alla hur de låter? inte??? Nä, men så har det i alla fall låtit från huset. På gatan utanför så har det stått en gul lastbil. En från posten. Fast den tillhör nog inte poståkeriet längre eftersom postens namn och logga är övermålat med gul färg. Hur som helst. I tre dagar har lastbilen stått parkerad på exakt samma ställe. Tre parkeringsböter satt fast under lastbilens vindrutetorkare i dag när jag gick förbi den på väg till min bil på eftermiddagen. I tre dagar har jag hört den där signalen. I dag på eftermiddagen när jag gick mot min bil så står det en ambulans utanför huset med de märkliga signalerna. Som förresten hade tystnat. Tänk om någon eller några har suttit fast i hissen i tre dagar, utan att någon (jag?) har lagt mer vikt vid det. Fy vad hemskt! Vilken usel människa, medmänniska, jag känner mig som. Fast tänk om det inte är så?! Tänk om signalen är något helt annat. Och lastbilen kanske är stulen och någon bara har dumpat den där på gatan. Jag menar, vi pratar Landskrona! Inget ont om Landskrona, men i ärlighetens namn så kan man faktiskt tro på, i princip, allt man läser och hör om Landskrona. Det finns en anledning till att vi har stora gallergrindar innanför ytterdörrarna till kontoret. Undrar om lastbilen kommer stå kvar på måndag? Undrar om signalen från huset har tystnat till på måndag?
Imorgon är jag ju ledig (läs arbetslös!) som jag är varje fredag, så jag får ingen möjlighet att undersöka saken närmre förrän på måndag. Men trots att jag är ledig (arbetslös) så måste jag jobba lite ändå. Hemifrån. Jag ska bland annat ringa till Vietnamesiska ambassaden. Jag blev lugnad av en kollega att han man pratar med där kan bra svenska. Eller i alla fall bättre svenska än engelska. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det?
Vad jag jobbar med? Hmmm, har jag inte berättat det? Jag har ju hemst tjusiga visitkort med titeln administrativ assistent! Då innebär det bland annat att man tar kontakt med Vietnamesiska ambassaden om det behövs. Och nu behövs det! Jag gör typ allt som behöver göras. Och fixar det, i princip, omöjliga. Känns något totalt omöjligt så daskar man bara till sin sura, håriga, illaluktande gorilla och får den till att klättra över strecket och genast så är den en ursöt liten orangutang som bara ser möjligheter och lösningar. Mitt jobb är alltså att alltid ha en orangutang!
Imorgon är det ju då min lediga (arbetslösa) dag. Fredag! En hel dag ihop med lilla prinsessan. Det känns redan som att dagen blir en utmaning. Speciellt som hon verkligen har fastnat i rollekarnas värld. Vi kan tilltala henne med hennes namn, men hon bara tittar åt ett annat håll. Så höjer man rösten lite och säger hennes namn. Till svar får man då, om man har tur; "Heter Jonja (Ronja), ja" Och ja, då vet man, jag är inte mamma utan jag är Lovis och pappamannen är Mattis. Kanske inte riktigt det man har lust till. För tillfället vill jag bara fotografera ungen och sätta henne på annons under "säljes" på Blocket. "Bytes" kan också funka. Hon är så himla anti allt man säger eller gör. Hon blåser upp ansiktet och säger "Ja jättearg nu!" eller "Ja stämmer" och funkar det inte precis som hon vill så hör man ett stönande och "Guuuuud", "Snälla nån!" eller i värsta fall "FAN!". Fast då blir jag full i skratt. När går den här anti-fasen-jag-vill-inte-göra-något-alls-utom-att-bråka över?! Någon???

Nu ska jag öva lite vietnamesiska och köra några tålamodsövningar så att jag är redo att möta morgondagen. Är du där min lilla orangutang?

*kramar*

2 veckor kvar! *woohooooo*

När jag satt på toa idag

så blev jag så vansinningt full i skratt. Vi hade precis ätit lunch och pappamannen och lilla prinsessan höll på och skulle duka av efter maten. Då utspelar sig följande konversation dem emellan:
"Kan du säga M-J-Ö-L-K?" frågar pappamannen övertydligt
"Melööök" svarar lilla prinsessan
"Nej, M-J-Ö-L-K" säger pappamannen ännu mer övertydligt
"Nyponsoppa"

Träffade förresten syster H och Ü´s lilla dotter idag. 5 dagar "gammal" och tja... skittråkig. Hon sov typ hela tiden vi var där. Kan inte minnas att nyfödingar är så tråkiga. Men söt var hon, lilla Grodan!
Sen var det ju fantastiskt skoj att träffa lilla Muffin också! Bara skratt och goa kramar hela tiden.
Och en liten men väldigt svartsjuk liten prinsessa. Nu var hon ju tvungen att dela mormors uppmärksamhet med sina två kusiner. Behöver jag säga att det var en hyfsat kaotisk dag?

*kramar*

Åre

Ja, jag har ju lovat att jag skulle berätta om Åre, så det är väl på tiden att jag gör det nu :-)

Vi åkte ju då med tåget till Göteborg på lördag eftermiddag. Resan dit gick väldigt bra, trots att jag fick åka baklänges hela vägen *suck*. Tack postafen för att ni är tillverkade! I göteborg blev det två timmars väntan på att nästa tåg skulle ta oss vidare mot Åre. Vi hann äta middag, dricka gammeldansk, öl och spana på väldigt kufiska människor som passerade centralen i Göteborg.

Väl installerade på tåget så tittade vi på film, lyssnade på musik och festade. Att sedan komma till sängs i kupéerna, ja det är en historia för sig. E Och L som hade bäddarna högst upp fick kastas upp då vi inte hade någon stege i vår kupé. B snarkade och tyckte att det var alldeles för varmt så vi fick sova med kupédörren öppen ut till korridoren... Ja, behöver jag säga att det inte blev mycket till sömn den natten?!?!

Framme i Åre då; snö, snö och åter snö! Vi traskade upp till huset vi hyrt och installerade oss innan alla utom jag begav sig ut för att hyra skidor, fixa liftkort och ge sig ut i backarna. Jag tog en lång härlig dusch, sov en stund och vaknade lagom till att E och vår VD kom tillbaka. Då hade E tagit sig lite vatten över huvudet, givit sig upp i blå backe och sedan märkt att det var på tok för svårt för henne. Så vår VD hade GÅTT i två timmar nedför backen med henne. Ja, bra för mig, för nu fick jag sällskap på min nybörjarklass i skidåkning! Så måndag till torsdag var vi på skidskola! Helt ärligt, vår utveckling gick spikrakt uppåt! Dag två tog vi oss ned från toppen (400 m) i grön barnbacke! Det ni! Det tycker jag är superduktigt eftersom jag aldrig har stått på ett par utförsskidor tidigare! Sista dagen åkte vi nerför blå backe och vi fixade det alldeles utmärkt! Visst hände det att vi for i backen, det har jag fortfarande blåmärke på skinkan efter. Jag satte mig rakt på bindningen till pjäxan. Resultat: ett blåsvart blåmärke i storlek med min handflata. *ajajajaj*. I övrigt så bjöd veckan på extremt goda middagar, extremt mycket gin och tonic, extremt mycket vin, ett par partykvällar ute på stan, X antal rundor med backgammon, väldigt lite sömn och ganska mycket snö!

Hemresan gick i ungefär samma stil som ditresan. Dock lite mindre festande. Men helt ärligt; en hel vecka utan lilla prinsessan var alldeles för mycket. Det tyckte nog hon med. Hon tokvägrade vara ifrån mig efter att jag kommit hem! Nästa gång jag ska vara borta så länge så får hon följa med! Och nästa gång jag ska ut och resa så ska propsa på att vi ska åka till sol och värme och bad! Skidor i all ära, men det finns inget som går upp mot kalla drinkar när man jäser sig i en solstol vid en underbar strand (eller pool).

I morgon är det påskafton. Fast tittar man ut ser det mer ut som att det skulle kunna vara julafton. Alldeles för mycket snö för att det ska vara slutet på mars tycker jag. Fast igår såg jag massor med tussilago, så kanske det är vår i alla fall? Bara tre veckor nu, sen flyttar vi! Jag håller på att längta ihjäl mig! Ska bli så skönt att få komma härifrån och starta om! Om jag har börjat packa? Neeeeeej. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, så vi får se om det blir något packat alls. Fast jag börjar bli lite stressad över min totala brist på ork. Kanske det går av bara farten sen när det verkligen är dags? Nu känns det fortfarande som evigheter innan vi faktiskt får tillträde till nya huset.

Nya huset från framsidan!

Nya huset från baksidan!

Utsikt från altanen över trädgården på baksidan. Ungefär lika mycket tomt till har vi baksidan av garaget som skymtar till vänster på bilden!

Moster igen!!!

Ja, imorse blev jag moster igen! Syster H:s lilla flicka föddes idag! Så på lördag får jag äntligen träffa båda mina systerdöttrar! Och jag ska snusa bebis heeeeeeela dagen och pussa och krama massa på lilla Muffin som vi ska fira försenat ett-årskalas för. Längtar jättemycket!
Åre då... Äh, det tar jag en annan dag. Orkar verkligen inte skriva om det nu. Det var i alla fall snö, mycket snö (som verkar ha följt med hem till Skåne för det är rena snökaoset här nu...), skidåkning, ett jättestort blåmärke på ena skinkan, alldeles för mycket alkohol och en hel del ögongodis som verkligen fick mig att känna mig lastgammal. Men skoj var det. Och hemlängtan hade jag. Men, jag berättar mer en annan dag...

*kramar*

"Vi drar till fjällen...

Fest hela kvällen..."
I morgon åker jag iväg på mitt snöäventyr. Med mina kolleger. Det ska bli intressant. Väldigt intressant. Här regnar det och är flera plusgrader. På söndag morgon är det snö, massa snö och flera minusgrader. Märkligt att det kan vara så olika i samma land! Eftersom snö inte riktigt är min grej så vet jag, helt ärligt, inte om jag kommer ha så mycket behållning av veckan. Jag kommer kanske mest bara ha hemlängtan. Längta efter min lilla prinsessa och pappamannen... Usch, jag längtar redan hem och det är mer än ett halvt dygn kvar tills jag ska åka. Hur ska det här gå?! Och jag har inte ens packat färdigt... JAG VILL INTE ÅKA (tror jag...)

Rapporterar igen när jag är hemma från min snökonferens.

*kram*

Man vet att det kommer.

Frågan är bara hur lång tid det tar :-). Idag så när jag ändå var inom salongen för att handla ny ansiktstvätt så unnade jag mig också ett nytt nagellack. Jag brukar sällan måla naglarna. Speciellt inte fingernaglarna för på något vis så tycker jag att det ser lite.... horigt ut. Ja, jag vet inte. Jag bara inte gillar att ha målade fingernaglar. Däremot har jag i princip alltid målade tånaglar. Kanske mitt undermedvetna tycker att de annars så fula kroppsdelarna som de tio tårna ser lite fräschare ut med klatschig färg? Nu blev det i alla fall ett nytt rosa nagellack. Riktigt snyggt om jag får säga det själv. Så när jag kom hem ville jag ju givetvis testa om färgen är lika snygg på riktigt som den var på provnageln i salongen. Och ja, det får jag nog säga att den är. Men så sitter jag vid köksbordet, målar den ena fingernageln (ja, fingernagel) efter den andra. I ögonvrån ser jag hur lilla prinsessan tittar på mig. 1, 2, 3, 4, 5... "Mamma, ja åsså måla nagelerna, ja mamma!" Där kom det! Så nu har även lilla prinsessan rosamålade naglar.
Lite senare äter vi spaghetti och köttfärssås till middag. Pappamannen tar lite riven ost på sin portion. 1, 2, 3, 4, 5.... "Pappa, ja osså ha ost, ja pappa!" Där kom det!
Så fort man tar eller gör något så vill lilla härmapan göra precis detsamma! I morse när jag rollade på mig deo: "Ja osså ha, ja mamma!" Och det ser verkligen döhärligt ut när lilla prinsessan står där med deoflaskan (medkorken på och väl åtskruvad!) och lyfter först ena armen och rollar sig utanpå pyjamasen och sedan rollar sig under den armen.

För att ge lite återkoppling till gårdagens helt hysteriska inlägg så kan jag bara berätta att dagen idag gick förvånansvärt bra. Jag har bara behövt höja rösten en enda gång. Och det var imorse när hon rusade nerför garageuppfarten och ut i gatan. När jag ropar att hon ska stanna för det är farligt, att det kan komma bilar i full fart och köra på henne. Ja, då stannar hon, vänder sig om och hånler åt mig innan hon fortsätter rakt ut i gatan... Tursamt kom det ingen bil...den här gången!
Men för att återgå till gårdagen. Ett våldsamt dåligt samvete pyrde inombords hela dagen. Jag var verkligen inte mig själv på jobbet. Väl hemma och efter middagen så släpper det tillsammans med att jag får bli den där storbölandes högen. Mitt framför pappamannen och lilla prinsessan. Nej, jag är verkligen inte av den uppfattningen att man inte ska gråta inför sina barn. Jag anser att barnen ska lära sig att det är viktigt att kunna våga visa sina känslor oavsett vad det är för känslor man behöver visa. Hela gårdagen läktes där och då. Och det hjälpte verkligen till att få känna ett par tvååringsarmar hårt om min hals och en liten prinsessa som konstaterade att mamma är ledsen.
Och som sagt; idag har allt gått så mycket bättre. Förutom att det återigen var massa snö ute när man vaknade...
En arbetsadg kvar nu. Sen åker jag till Åre med jobb på lördag. En hel vecka utan pappamannen och lilla prinsessan. Undras hur det ska gå? För dem då alltså ;-) Jag ska nog klara mig.
Fast det höll på att inte bli något Åre alls för mig. Vem 17 har ställt en stor, tung soffa mitt i rummet som absolut inte flyttar på sig när man kommer farandes och tjongar in tårna i den? Så nu är min ena tå prydd med ett grönt plåster med Peter Pan på och de andra tårna är allmänt ömma. Fast mina fingernaglar är horaktigt snygga i sitt nya rosa lack.

*kramar*

Förresten, visst är fingernagel ett fult ord när man ser det nedskrivet?!

Kan det bli värre än så här?

Jag har grymt dåligt samvete, säkert skyhögt blodtryck, magkatarrkänningar, sprängande huvudvärk och fradgan börjar precis torka in i mungiporna. Det blir fan inte bättre och bättre ju äldre barnen blir. Snarare tvärtom. Helt ärligt. Jag börjar snart ångra att jag skaffade barn överhuvudtaget. Nej, jag ångrar inte lilla prinsessan, utan mer att jag överhuvudtaget en gång i tiden ändrade mig från att absolut inte alls vilja ha barn till att verkligenverkligenverkligen vilja ha barn. Vi har ju fått kämpa så in i helsike för att överhuvudtaget kunna bli gravida också.
Men just nu är jag verkligen i stånd till att kunna skänka bort henne till högstbjudande. Hon är gräslig! Jag får verkligen bita mig i läppen för att inte bli fysisk mot henne. Verbal, ja det är jag. Men aldrig nedvärderande. Jag är alltid verbal i "jag-form". JAG blir arg och ledsen... JAG får ont i huvudet/magen, JAG vill att du ska göra... På något vis så försöker jag få henne att förstå mina känslor när hon bär sig illa åt, inte lyssnar, gnäller, skriker, slåss et. etc.

Mellan varven är hon givetvis världens goaste Onge, men tyvärr så är bråken i överhand. Trots? Njae, jag tror helt enkelt att hon är född sån här... Det har alltid varit på det här viset. Det har till och med gått så långt att jag inte alltid accepterar hennes "förlåt, mamma". Men då förklarar jag för henne att man kan inte göra dumheter och sen säga förlåt om man inte menar det och gör samma sak typ två minuter senare.
Grejjen är den att jag faktiskt, helt ärligt, har börjat fundera på om det är mitt fel, min närvaro som gör att hon är som hon är. Att hon kanske skulle bli en gladare, trevligare Onge om jag inte fanns i närheten. Typ om jag flyttade och hon fick bo ihop med bara pappamannen... Jag hade definitivt blivit en lugnare, mer harmonisk människa. Gladare? Nej, det tror jag inte.

När lilla prinsessan var liten. Nyfödd. Så bara skrek och skrek hon hela tiden. Då sa vi skämtsamt att hon har verkligen skrikit sig syskonfri. Nu kan jag verkligen se det med andra ögon. Nu är det inte på skämt längre. Hon har snart tröttat ut mig så fullkomligt att hon verkligen kommer vara syskonlös. Endabarn...
Det är lite trist. För innerst inne så vill jag verkligen vara gravid igen. Jag vill verkligen ha ett barn till. Men jag vet ärligt inte om jag kommer klara det psykiskt.
Ni som följt mig och mitt skrivande vet ju hur jag velat fram och tillbaka om jag vill ha ett barn till eller inte. Jag vill. Men inte som situationen är nu. Eller, kanske det är det som behövs? Ett syskon?
Just nu känns det bara som att situationen inte kan bli värre än vad den är nu. Bita ihop? Ja, men hur länge till då? Och släng er i väggen som säger att det blir lättare ju äldre de blir. Jag tror inte på det längre.
Vad jag önskar mig mest av allt nu är en vecka, nej en dag, när allt bara flyter på. Jag inte behöver höja rösten, lilla prinsessan är så där ljuvlig som jag vet att hon faktiskt kan var. Inga sura miner, inget gråt, inget gnäll. Bara skratt och mys och roligt. Hela dagen...

Nu ska jag fortsätta sitta på jobb och vara glad, trevlig och hjälpsam fast jag bara har lust att lägga mig ner i en hög och storböla. Jag har så ont i mammahjärtat och själen.

By the way... Imorse kom jag på, igen, varför jag hatar snö! Det tog ca 20 minuter att skyffla bort snön på bilen och skrapa bilrutorna. Dörrarna hade frusit fast och det är halt på vägarna...
Det är ju för faaaaaan mars! Vårblommorna har blommat i en vecka. DÅ! Då kommer snön som man inte har sett skymten av på hela vintern. *woohooooo* nu är det vår...

*kram*

Om man skulle ta och skriva nå´t...

Nå´t!


Eller, jo... Jag vet bara inte vad. Just nu går det liksom lite på tomgång. Kan inte riktigt fokusera på någonting. Och jag kan liksom inte ens heller fokusera på att vara helt ofukuserad. Tack och lov för Post-It. Hela mitt skrivbord på jobb är fullklistrat med gula Post-It lappar. Listor på vad jag ska göra, vad jag borde göra, privata saker och jobbrelaterade saker. Shit! Jag visste det! jag glömde ta ut soporna från lunchrummet idag. Fast att det stod nedskrivet på en lapparna under rubriken: "GLÖM INTE!"
Det är lite mycket just nu. På fredag är det begravning för farmor. Visserligen kan jag inte närvara då det är i Stockholm och min kära moder jord och två systrar (och en systerdotter) åker redan på torsdag. På lördag drar jag iväg till Åre i en vecka med jobb. Kommer hem igen först nästa söndag. Sen är det två korta arbetsveckor med påskhelgen emellan. Nu börjar det dra ihop sig för packning och flytt också!
Någonstans mitt i allt det här så kommer ju syster K och lilla Muffin hem till Sverige imorgon. *woohooooo* Äntligen, som jag längtar!!!Förhoppningsvis om nu inte alla flygplanen bestämmer sig för att bli försenade så de blir kvar typ i New York (fast sämre ställe kan man ju bli kvar på...) eller London. Sen ska ju syster H föda barn också någon gång kring påsk. Alltså. Förstår ni min Post-It lappar?!?! Desssutom så är jag, kanske inte helt frivilligt ska tilläggas, utsedd till Åreveckans reseledare. Jag har ordnat och grejjat med ALLT! Hoppashoppashoppas att jag inte missat något vesäntligt.

By the way. Min kära lilla bil har i alla fall inte ställt till det mer för mig. Den t.o.m. spottar ut skivorna nu. Fast den ska ändå in på en lättare undersökning för att kolla upp varför den gör som den gör.
Och lilla prinsessan är hemskare än hemskast just nu. Trotsar, tokvägrar att lyssna och bara vill bada eller tjatar om att hon vill ha en häst! Pliiiiiiiis!!!!
Fast hon kläckte en härlig kommentar i lördags. Så här lät det:
"Mamma, ha häst ja!"
"Nä, du får bli stor flicka först. Sen KAAAAAANSKE du kan få en häst! *suck*!
"Ja, stor nu, mamma!" Ongen ställer sig på tå...
"Nä, du står ju bara på tå. När du blir äldre. Kanske när du är sex år kan du få en häst"
"Ja, två år, mamma"
"Ja, du är två år!"
"Mamma, ha katt ja!"
"Ja, du ska få en katt när vi flyttar till nya huset!"
Ongen ställer sig på tå, tittar ut genom fönstret på de nya husen som byggs i området där vi bor nu.
"Där ny hus, mamma!"
"Ja, fast vi ska inte bo i dem. Vi ska ju bo i det gula huset."
"Mmmm, gula huset vi bo, mamma! Ha häst då ja, mamma!"
*suck*
"Nej, du ska ju få en katt"
" Ha tuttar ja, mamma!" (Jag höll på att klä mig efter morgonens dusch...)
"Ja, du får nog tuttar när du blir stor flicka"
"Mmmmm"

*kram*