onsdag 31 oktober 2007

Minsann!

Jag har blivit utmanad. Ser man på. Jaha, då gör jag väl ett försök då :-)

Sju sanningar.
Här är reglerna:
1. Berätta sju sanningar om dig själv
2. Utmana sju personer
3. Meddela de sju personerna att du utmanat dem

1. Jag är en notorisk fortkörare. Jag hatar att köra bil, men när jag kör så går det fort. Lite för fort. Inte överdrivet för fort, men kanske 10-20 km över hastighetsgränsen. Men ALDRIG i bostadsområden eller tätbebyggt område.

2. Jag är extremt mörkrädd. När jag är ensam hemma så är jag tvungen att känna så alla dörrar är ordentligt låsta INNAN det blir mörkt ute. Sover jag ensam hemma så har jag larmdosan på nattduksbordet.

3. När lilla prinsessan föddes hade jag svårt att acceptera att hon inte var en pojke. Detta för att "alla" sagt att jag hade typisk "pojkmage" så jag intalade mig själv att vi väntade en pojke.

4. Jag har extrem kräkfobi! Jag kan inte se, höra eller lukta att någon har kräkt. Vet inte vart detta kommer ifrån, men att bli magsjuk är min största rädsla. Har hittills klarat mig i drygt 20(!) år. Men det knyter sig i magen nu när vi återigen börjar närma oss magsjuketider...

5. Jag avskyr att laga mat. Jag tycker det är dötråkigt! Ska det bli någon riktig middag hos oss så är det pappamannen som får stå för kockandet. Jag kan om jag vill eller verkligenverkligenverkligen måste.

6. Jag hatar simhallar. Jag tycker de är äckliga. Våtkalla slemmiga golv med golvbrunnar fulla med hår *UÄÄKKK*. Fast jag gillar att simma.

7. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att leka. Jag har verkligen inte tålamodet att kamma och klä på dockor, stå på en lekplats i timmar, gräva i sandlådan etc. Jag vet; jag är en dålig mamma på så vis. Tur vår prinsessa har sin pappa som älskar att leka!


Jaha. Det var 7 sanningar om mig! Få se nu... Jag utmanar Saring, Emilia, Nettan, Kattiz, Jenny P, Loppan och Nina

*kramar*

tisdag 30 oktober 2007

En gift kvinna vars make tillfälligt är frånvarande

Det är den här mamman för tillfället. Ja, fram tills på torsdag kväll. Gräsänka, kan man också kalla det. Det är både lugnt, skönt och trivsamt. Fast förskräckligt svårt att sova på natten. Lilla prinsessan har skött sig utomordentligt. Kanske hon begriper trots allt att pappamannen är borta. Att pappamannen inte kommer hem förrän på torsdag. Eller tååååårrrrrrsdá som hon säger. Inte för att hon har något tidsbegrepp sådär, men hon begriper i alla fall att han inte kommer hem snart. Som jag brukar säga när vi kommit hem från jobb och dagmis. Det absolut bästa med att vara gräsänka är att jag kan göra precis som jag vill, när jag vill. Annars brukar det alltid bli stressigt när pappamannen kommer hem och genast börjar slamra med grytorna. Igår så tog vi en fika, jag och lilla prinsessan, när vi kom hem. Pepparkakor är gott. Att middagen fick vänta till strax innan klockan sex gjorde liksom inte så mycket. Vi lekte ju! Sen är det ju det här med att somna och sova ensam i stora sängen. Det funkar inte lika bra. Många gånger funderade jag på att hämta lilla prinsessan så hon fick sova hos mig i stora sängen. Så jag liksom kunde ligga och snuffa på henne, lukta på henne och höra hur hon andas och pratar i sömnen. Det blir nog så i natt! Att vara gräsänka innebär ju också att det blir på min lott att laga middag. Jag verkligenverkligenverkligen hatar att laga mat. Tur att vi gjorde mycket mat i helgen som vi bara värmer på! I längden hade jag inte varit någon bra mammagräsänka. Det hade blivit många restaurangbesök. Men helt ärligt; pappamannen, kom hem! För vi längtar efter dig!

*kramar*

söndag 28 oktober 2007

Vintertid?!

Liksom. Brukar det inte annonserar överallt? I tidningar? På TV? I radion? Eller? Nä, vi hade totalt missat att det faktiskt är sista helgen i oktober den här helgen. Vi vill hålla kvar i sommaren. Vi vill inte ha vinter. Mörkt. Kallt. Vi kunde väl i alla fall ha fått ha kvar sommartiden? Totalt ovetande om att typ alla andra i hela Sverige i natt vid kl.3 flyttade tillbaka sina klockor en timme och var supernöjda med att de fick en timmes extra sömn i natt, så var vi supernöjda att vi fick sova till kl.8 innan vi vaknade av en liten prinsessas milda röst som sa "Mamma, vakna. Mat, välling!". Nog tyckte jag att det var lite märkligt att alla program på Nickelodeon sändes en timme senare än vanligt. Men det är ju söndag. Det kanske alltid har varit så, utan att man liksom funderat över det... Tänk, jag levde kvar i min sommartid ända tills jag helt sonika och överraskande kastades in i vintern av en okänd kvinna utanför Toy´s R Us. Vi kom dit till kl.11, jag och prinsessan. Vi satt kvar i bilen en stund eftersom det såg märkligt släckt och ödsligt ut därinne. När klockan var fem minuter över 11 så packade jag ur oss bilen. Lite irriterad på personalen som uppenbarligen verkade vara försenade. Har man ett jobb som innebär att man ska öppna en butik kl.11 en söndagförmiddag så kan man faktiskt inte vara ute och festa hela lördagnatten så man försover sig! Ja, så kom då den här kvinnan som kom med is och snö, ungefär som den här snödrottningen i Narnia. Hon kom liksom småspringandes mot dörrarna där vi stod och väntade. Tittade hastigt på informationen om öppettiderna, tittade på sin klocka och sa att de öppnar ju inte förrän om en timme. ?????? Men klockan är ju 11, sa jag till henne. Då. Då sa hon det... Att man flyttade tillbaka klockan i natt!
Men vaddå?! Är det redan sista helgen i oktober? Vem snodde åt sig hösten? 6 veckor kvar till Nobeldagen och lilla prinsessans födelsedag. Vart tog hösten vägen? Hur ska jag hinna allt? Vart tog tiden vägen? Men nu är det ett faktum. Vintern är här. Fortfortfort åkte vi hem och ställde tillbaka alla klockor. Nu är inte tiden ur led längre. Men vad jobbigt det blev att helt plötsligt få en extra timme på dygnet. Vilken lång dag vi fick. Men mörkt så förskräckligt tidigt. Nu är det vinter.

*kram*

lördag 27 oktober 2007

Träning är osunt för hälsan

I veckor har den här mamman kännt sig extremt hängig, trött, less på livet i helhet, rastlös, ful och fet. Så nu i veckan tänkte jag att "jag tar och gör åt något åt det". Sagt och gjort. I förrgår packade jag ner lilla prinsessan i sin vagn och power walkade i 5 km. Allt medan prinsessan gapade för fulla muggar "Bill inte!!!!" Men liksom. Det var ju inte ens jobbigt för henne!!! Och mellan alla "Bill inte!!!" hördes högljudda snyftningar och stora krokodiltårar som resulterade i att hon såg ut som en tvättbjörn när vi kom hem. Fast hon var lila om ögonen. Ja, det var ganska kallt så krokodiltårarna närapå frös fast på hennes kinder. Jag var i alla fall helt slutkörd. Inte bara i kroppen. Även i öronen.
Igår tog jag en runda till. Med dagen innan i minnet så klädde jag mig sådär lagom varmt för att inte frysa men heller så att jag inte skulle svettas ihjäl. Jag kom faktiskt ihåg att sätta fast min röda hjärtformade reflex i högerfickan på min jacka! Säkerheten framför allt. Sen power walkade jag iväg. Med Nelly Furtado på hög volym i MP3 spelaren. Snabbt gick det. Och varm blev jag. Och sund kände jag mig.
Riktigt lika sund kände jag mig inte imorse. Mina stackars astmatrånga luftrör hade inte tyckt om kylan av den kalla luft som jag andades in kvällen innan. Så nu är det ett faktum. Min röst är helt på väg bort. Skönt kanske en del av min omgivning tycker. Men jag kan säga att det är rätt svårt att kommunicera med en snart tvååring när man inte har rösten i normalskick. Halsduk virad om halsen, te med honung och röstvila och mängder med kortisonastmaspray. Kanske jag kan slippa att tappa rösten. Fast det är föga troligt. Och jag kan verkligenverkligenverkligen inte vara hemma från jobbet nästa vecka! Så jag hoppas min röst hittar tillbaka tills på måndag. Fast annars får jag väl kommunicera med mejl och post-it lappar.
Aj vad jag har ont i min hals!

*kramar*

tisdag 23 oktober 2007

Hur man gör av med 1000 kr på 10 minuter.

Och när man egenteligen ska jobba.
1. Gå och handla nya ansiktscremer.
2. Gå förbi apoteket och handla två nässprayer och fyra reflexer.
3. Tillbaka på kontoret beställer du en födelsedagspresent till din alla bästa bästis som fyller 30 år imorgon.
Sådärja, då har det gått 10 minuter och kontot är 1000 kr fattigare. Att det ska 10 minuter är ju helt beroende på hur butikerna ligger i förhållande till utgångspunkten; kontoret. Men i mitt fall tog det 10 minuter.

Hur man får 200 kr i rabatt på en vinteroverall till lilla prinsessan.
1. Handla järnet på Lindex och använd ditt medlemskort så du får trevliga rabattcheckar på 30% på valfritt barnplagg.
2. Skicka iväg din man att lämna blod så han får en presentcheck värd 50 kr som kan användas på bl.a. Lindex.
3. Handla tidigare på hösten en vinteroverall till Ongen som du sen låter bli att prova för "den passar nog", vilket den inte alls gör visar det sig den första morgonen med -4 grader och du står där med en vinteroverall som eventuellt kan passa nästa år... (tur jag hade handat ett tvådelat skidställ också, som passade liiiiite bättre men även det är alldels för stort och ger mig en liten michellingubbe till prinsessa)
4. Packa in hela familjen och handla den första bästa overall du kan hitta. I vårt fall på Lindex och den första, bästa var faktiskt jättefin.
5. Gå till kassan med overallen som ursprungligen kostar 499.50. Lämna fram rabattchecken på 30% och betala sen med presentchecken som pappamannen har fått sälja en del av sin kropp för att få. Betala resten 299.50 kr med egna surt förvärvade pengar och gå leende därifrån!

Nåja. Jag kommer fortsätta att ha hyfsat bra hy i ansiktet, min näsa kommer inte att kunna reta gallfeber på mig då den blir täppt i tid och otid och min allra bästaste bästis blir kanske iaf lite rörd av omtanken och lilla prinsessan slipper frysa när hon är på dagmis!

*kram*

fredag 19 oktober 2007

1-0 till föräldrarna

Jag är så otroligt stolt att jag inte flippade ut. Inte en enda gång under nästan två timmar. Jag var lugn. Jättelugn. Och saklig. Och bestämd. Och världens elakaste mamma. Fast pappamannen stod bakom mig. Sen vann vi. Pappamannen och jag! 1-0 till föräldrna! Kampen utspelade sig om en hög utslängda papper, ett tangentbord och ett Nalle Puh piano. Dito saker hade lilla prinsessan helt sonika borstat av från sitt lekbord och ner på golvet. Allt medan hon tittade på mamman med en haha-pilutta-dig-blick. Sen vägrade hon städa efter sig. Ett väldigt återkommande drag hos lilla prinsessan. Gärna stöka ner. Gärna kasta saker över axeln. Aldrig städa upp. Med två ord, vill inte, illvrålade hon i nästan två timmar. Hon skrek. Hon ålade på golvet. Hon snorade. Hon la tillbaka ett papper och sopade ner det igen. Skrikandes vill inte! Nä, förklarade mamman och pappamannen, det är mycket man inte vill. Men som man måste. Hon var så arg! Så innerligt hjärtskärande rosenrasande arg. Men mamman var lugn. Lugn som en filbunke. Jag trodde nästan hon skulle somna av utmattning när hon ålade runt på golvet, men helt plötsligt kom hon i andra andningen och vrålade vidare. Envisheten själv. Jag vet inte... Jag får hela tiden höra att det är ett drag hon ärvt från sin mamma. Hur kan alla säga så? Mamman? Envis? Nähä?!?! Man kanske ska vara glad att hon inte fått allt från pappamannen. Men tänk er då två av universums mest envisa person. Som verkligen kan stånga pannan blodig för att få sin vilja igenom. Då har ni lilla prinsessan och mamman. Och att utkämpa en kamp oss emellan, ja då behövs det verkligenverkligenverkligen en pappaman som kan agera domare och medlare. Men jag är stolt. Inte en enda en gång höjdes rösten. Och kanskekanskekanske så lärde sig lilla prinsessan att man får ibland svälja sin envishet och göra som andra säger till en. fast att man vill inte!

*kramar*

måndag 15 oktober 2007

Dagens I-landsproblem

Vi har rinnande vatten som kommer från kranen. Men vi kan inte använda det! Fattar ni hur irriterande det är? Jaha, vi ska koka pasta men först måste vi koka upp vattnet i vattenkokaren för att sen kunna koka det igen på spisen. Jaha, lilla prinsessan ska borsta tänderna. Då måste vi först koka upp vattnet och låta det svalna eftersom hon inte spottar ut vattnet, utan sväljer det. Jaha, jag är törstig! koka vatten och låta svalna. Koka vatten och låta svalna... Fattar ni hur irriterande detta är! Varför har vi det såhär då? Jo, för att det visat sig vid stickprovstagningar att i vårt vatten har det hamnat lite läskiga baciller som inte ska vara där. Typ lite e-coliebakterier. Ja, ni vet, sådana där små otrevliga bajsbakterier! Så nu har vi verkligen drabbats av ett I-landsproblem! Men man blir ju faktiskt väldigt handkippad när något så livsviktigt och nödvändigt som friskt vatten inte finns längre. Det känns som att vara utomlands, fast hemma i ens eget hus. Och ja, det är ju inga svajande palmer och +25 grader ute, men liksom. Ni förstår själva principen. Man kan inte dricka vattnet! Allt blir liksom lite mer omständigt. Fast igår kväll var jag faktiskt lite förutseende och kokade en kastrull med vatten så imorse var det bara att göra som vanligt vid vällingtillagningen.Så egentligen är det inte så jobbigt, bara man är förutseende! Och att vara förutseende är ju inte direkt något som jag är superbra på. Men i akuta lägen så kan jag faktiskt vara det. Ända tills på onsdag (tidigast) ska jag behöva vara förutseende. Jag läste precis på kommunens hemsida att det skulle köras ut vattentankar med friskt vatten till oss boende i det bajsvattendrabbade området. Tack så mycket! Det är bara en sak som känns lite som en miss i vänligheten. De skulle bara finnas tillgängliga fram till kl.13?! Jaha, där går man miste om friskt vatten bara för att man jobbar... Men tack för omtanken. Den värmer. Jag ska verkligen tänka på kommunen med ett leende när jag står där i kväll och förutseende kokar mitt vatten.

*kramar*

söndag 14 oktober 2007

Vemod.

Det är ett ganska bra beskrivande ord för hur jag kände imorse. Vemod. Men även glädje. Och lite sorg. Förvirring, kanske. Många blandade känslor är det i alla fall. Men mest vemod. Gårdagkvällen var helt fantastisk! Tolv killar som under tio år har växt till tolv män. Så många minnen som diskuterades. Så många skratt. Och det som den ena inte mindes väcktes till liv av att någon annan mindes. En helt underbar kväll. Som tog slut alldeles för snabbt. Jag kände mig lite som Askungen på bal. Inte att jag blev uppvaktad eller så. Men just att det på något vis kändes lite magiskt och förtrollat och vips, så var förtrollningen bruten och jag var tillbaka i verkligheten. Tänk, för tio år sedan, då var det min verklighet att dygnet om umgås med de här underbara killarna. Jag önskar att jag hade kunnat spola tillbaka tiden, få uppleva de här femton månaderna igen... Det som förundrade mig mycket var också att alla hade lyckats så bra med sina liv! Fina titlar som jurist och advokat, Key account manager, konsult, systemutvecklare. Majoriteten av oss som träffades är gifta, har barn eller barn på G. Det går bra för oss! Trots hårda månader i lera och gyttja, eldvaktspass i gryningen, "död mans finger" ur snuskburken, ett antal patron ur och givakt/manöver. Jag ångrar aldrig att jag tog klivet in i männens värld. Ibland var det tungt och jobbigt, men det roliga övervägde. 15 månader. Tiden gick fort. Sen kastades man ut i verkligheten igen. Samma vemod jag kände då kände jag idag igen. Så många minnen som kom upp till ytan. Ett liv i livet som jag alltid kommer bära med mig. Ett liv i livet som gett mig mycket insikt om mig själv. Nu får jag bära med mig minnet av en av de bästa dejter jag någonsin har varit på!

*kramar*

lördag 13 oktober 2007

Jag ska på dejt

Ja, lilla jag ska på dejt. Med 12 killar. Eller ska jag kanske säga män? För det är ju det som lumpen sägs göra av killar. Killar blir män. Jag ska på dejt med 12 män. Känns lite lustigt, men jätteroligt. Jag ska på dejt! Och prata lumparminnen. Och nu menar jag inte att jag ska följa med pappamannen på hans lumparåterträff. Nej, jag ska gå på min egen lumparåterträff! Och prata lumparminnen med mina killar! Tänk, vad 10 år går fort. 10 år sedan vi ryckte in. Lite drygt 10 år sedan dessutom. Idag när jag plockde fram min lumparåterträffdejtsklädsel så sa pappamannen att han skulle välja mina trosor så jag hade fula på mig. Tänk, han är minsann lite svartsjuk. Fast aldrig i mitt liv att jag skulle göra något äktenskapligt förbjudet med mina lumparkillar. Och även om jag hade haft fula trosor så har de ändå sett mig i värre skick. Typ som när man har fem dagars otvättat hår, luktar fotsvett och annan svett och har mossa i naveln. Så även om jag skulle ens ha tänkt tanken att göra något äktenskapligt förbjudet, så hade ingen brytt sig om jag hade haft fula trosor. Det som känns allra jobbigast just nu är att jag ska sova hemifrån. Jag ska för första gången i hela lilla prinsessans snart tvååriga liv sova utan att ha henne i rummet intill! Hur ska jag klara mig från att inte bli väckt av hennes tassande fötter vid kl.6 på morgonen? Tänk, det kanske går riktigt bra! Jag kanske kan få sova ut?! Fast... jag saknar henne redan. Och här sitter jag, fullt klädd för min dejt. Och nästan ångrar mig! Det är nog bäst att jag beger mig iväg nu innan jag bestämmer mig för att stanna hemma och bli väckt kl.6 i morgon bitti. Tänk, lilla jag ska på dejt...

*kramar*

torsdag 11 oktober 2007

En fråga.

En fråga från dig. Ett ärligt svar från mig.

Du får ställa mig en fråga om vad som helst.
Hur galen eller konstig frågan är så lovar jag att svara ärligt.

Jag hittade "frågan" hos min vän L som i sin tur hittat den
här. Jag utmanar alla att göra detsamma!)

*kramar*

Jag var i alla fall ute i god tid!

För omväxlings skull. Jag är en obotlig tidsoptimist. Även om jag ställer fram klockan 10 minuter för att jag verkligenverkligen inte ska komma för sent, så gör jag det ändå. Obotlig tidsoptimist. Så igår sa jag till på jobbet, packade ihop mig och begav mig av till tandläkaren. I god tid! Jag kom fram en kvart innan jag skulle vara där. Satte mig i väntrummet och bläddrade förstrött i en Ica Kuriren. Tittade på klockan. 13.15. Nu är det min tur! Väntade, väntade, väntade och väntade. Ingen kom och ropade upp mitt namn. Nähä, när jag för en gångs skull är i tid så är de inte i tid! Sitter och blir lite irriterad. Det finns ju faktiskt roligare saker att göra än att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Ringer på klockan vid dörren för att få prata med någon och undra vad som händer. Ingen öppnar! Det var väl själva f*n då! Nähä, jag får väl ringa till dem som sitter på andra sidan dörren då! Jag packar ihop mina saker, går ut och ska ringa. Vad har de för nummer? Kan man ringa till nummerbyrån fortfarande eller det är nedlagt? Provar ringa 118118 och en glad röst svarar: Eniro 118118 det är Ann-Marie. Oj, det funkade! Nummerbyrån finns kvar! Jag ber att få numret till Folktandvården i Ödåkra och hon kopplar mig direkt. Vågar inte ens tänka på hur det kommer att se ut på mobilräkningen. Givetvis hade jag glömt företagstelefonen som jag ringer gratis ifrån... Samtalet med den hemskt sura tanten på Folktandvården i Ödåkra utspelar sig ungefär enligt följande. Glöm inte bort att läsa det med extremt surt och ovänligt tonläge från tantens sida. Och på hemskt bräkig skånsk dialekt!
- Feolktaundvårrrrden Äödeåkrrrrra
- Ja, hej. Mitt namn är mamman. Skulle du kunna hjälpa mig, jag tror jag har en tid hos er idag. Eller det kan vara imorgon!
- Jahau, vikken taundläjkarrre skau do vaura hoss?
-Ja, jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag har inte kallelsen framför mig.
-Nähäu, vaud heiterrr do meir änn mamman?
- Gren
- Jahau. Jah ska sei eum ja kann hitta daijj. Nähäu, vaud harrrr do feur perseonnommerrrrr?
- 770608xxxx
- Ja, dåh skau du vaurrra härrrr imorren kl. 13.15
fan, fel dag!!!!
- Jaha, men då får jag boka om den tiden. Gärna till lite senare på eftermiddagen.
Suckar från sura tanten.
- Kan do pau mondag vid 9.15?
- Nej, jag tar gärna en tid efter kl.15.
Suckar igen från sura tanten.
- Ja, men deå faur do veänta leänge. Dejt finns inga tidör förrän i neovimbörrrrr.
- Ja, men det gör inte mig något.
Suckar igen från sura tanten.
-Jahau, men deå kann do keomma den 13 neovimbeörrrr kl.16.15.
-Ja, tack så mycket det blir jättebra! Tack och hejdå!
Suckar igen från sura tanten. Klick. Hon la på! Hon kunde inte ens säga hejdå! Jösses. Nu är jag inte bara irriterad för att jag tagit fel på dag. Nu är jag grymt irriterad på den sura tanten. Hon borde verkligen få en charmkurs i julklapp!
Men jäklars alltså vad pappamannen skrattade gott åt mig när jag ringde och sa att det blev ingen tandläkare för mig idag. Jag hade tagit fel på dag. Tursamt nog åt rätt håll. Annars hade det blivit lite väl kostsamt. Så nu får jag vänta ända till i november med att gapa stort och duktigt för tandläkaren. Men jag var i alla fall ute i god tid. Faktiskt!

*kramar*

tisdag 9 oktober 2007

Emma har fått en syster!

Eller är det en bror? Det är lite svårt att avgöra då den här lilla tingesten på ca 35 cm är helt hårlös och även könlös... Och lilla prinsessan har inte namngivit den än heller, så vi får helt enkelt se om Emmas syskon är en han eller hon. Hur som helst så kan den bada. Och det kan inte Emma. Just nu är det det viktigaste. Att dockan kan bada. Med dockan så följde det endast en liten minimal badbyxa så givetvis blev jag tvungen att handla lite kläder till den nakne stackaren. Jag började bläddra bland dockkläderna, hittar en fin dress, tittar på prislappen.... Sen vaknar jag av att ett butiksbitrde häller ett glas kallt vatten över mig. Fast nej, riktigt så var det inte. Fast nästan! 119 kr för en liten tröja och shortsbyxa!! Bara för att det råkade stå "Skrållan" på det! Är det klokt eller? Nixpix, tillbaka med det och leta vidare efter andra kläder, som inte är märkeskläder. Det slog mig sen att jag kunde ju ha köpt en lite större docka och börjat leta kläder på typ H&M bland deras yttepyttebebiskläder! Åh, DET hade varit mysigt! Att få botanisera bland små bebiskläder till riktiga bebisar! Och sen åka hem och trä på dem på en mysig, liten....hm, plastig kropp. Man tager vad man haver, var det en klok kvinna som lär ha sagt en gång i tiden. Om vi säger såhär. Det här med dockkläder var rätt så överskattat. Lilla prinsessan är just nu inne i en nakenperiod. Eller vad jag ska kalla det. Alla dockor ska vara utan kläder. De ska gärna prova varandras kläder och hon pysslar och pysslar och pysslar men det slutar oftast med att dockorna får vara just nakna. Men den nya dockan har inte riktigt fallit henne till pass än. Hon är lite skeptisk mot den. Kanske just för att den är könlös och utan namn. Kanske hon tinar upp lite när det blir dags för bad och dockan kan bada tillsammans med henne!? Just en sådan docka har hon saknat en tid och just igår kände den här mamman att hon skulle handla en sådan till sin lilla prinsessa. Både för att göra prinsessan glad och för att döva sitt eget dåliga samvete. Två flugor i en smäll, ni vet. Prinsessan blev glad och samvetet blev dövat. Mission complete! Den här gången kom det dåliga samvetet av att pappamannen och mamman har tillbringat typ hela helgen med att tapetsera om och lilla prinsessan har tyvärr blivit alldeles för åsidosatt. Fint blev det i alla fall till sist och lilla prinsessan vaknar på morgonen, springer ut i vardagsrummet (salongen) och pekar på den blommiga tapeten med fåglar, stryker den med handen och säger "fiiiin, pappa måla"! Så det känns ju bra att hon faktiskt har lagt märke till förändringen! Mindre fint blev det när lilla prinsessan i ett obevakat ögonblick fick tag i tapetskarvhyveln och började dra den fram och tillbaka på den nytapetserade röda väggen. Ca 14 timmar tog det innan första missödet var ett faktum. Några mindre glada ord i ett mindre snällt tonläge sen har ni grunden till mammans dåliga samvete som gjorde att Emma fick ett syskon. Och på tal om mindre glada ord så har lilla prinsessan lärt sig ett nytt ord; fan. Fast för henne betyder det gardinstång. Den här mamman blev hyfsat irriterad på sina trilskande gardinstänger och sa nog ett och annat fan med en liten prinsessa med tvättsampar till öron stod alldeles för nära och storögt tittade på. Lite senare springer hon ut i tvättstugan där jag till sist lyckats samla gardinstängerna, visar pappamannen dem, pekar och säger fan...

*kramar*

fredag 5 oktober 2007

Jaha, där gav hon mig dåligt samvete.

Och en stämpel i pannan på att jag är en osund mamma. Kassabiträdet på Ica alltså. Jäkla tant alltså. Vem är hon att bry sig om vad jag handlar? Ja, jag handlade en snaskpåse med lite chokladbitar i till lilla prinsessan. Så stolt som en liten snart tvåårig prinsessa bara kan bli berättade hon för allt och alla att det var "klaaaad". Klart hon var lycklig. Choklad är ju jättegott! Och det var hennes snask! "Jaha, sa tanten i kassan. Är du inte lite liten för att äta choklad? Du kanske vill ha en banan istället?" Vaddå vill ha en banan?!?! Vi handlade ju choklad för att hon ville ha det! Hade hon velat ha en banan så hade vi ju såklart handlat det! Hrm, mamman harklar sig lite förlåtande och säger till kassatanten lite ursäktande att jaja, hon har ändå glömt bort chokladen tills vi kommer hem... Men herreguuuuuuud!!!! VARFÖR står jag och ursäktar mig för kassatanten på Ica att jag har handlat choklad till min snart tvååriga lilla prinsessa? Nåja. Lilla prinsessan glömde ju faktiskt bort att vi hade handlat choklad. Nu ligger chokladbitarna i mammans mage... Hoppas hon inte kommer på att vi faktiskt hade handlat choklad...

*kramar*

torsdag 4 oktober 2007

"Miiiiiin"

Det är ett ord som allt som oftast skallar mellan våra husväggar. Min är ett väldigt bra ord. När man väl har förstått innebörden med ett ord är det jättebra. Och min är just ett sådan viktigt ord! Andra bra ord är vill inte, kom och pyttestund. Vill inte är jättebra för att verkligen uttrycka (ihop med gråt och illvrål) att man verkligenverkligenverkligen inte vill borsta tänderna t.ex. Kom är ett jättebra ord för då får man sällskap med det man vill göra. Och pyttestund är dagens absolut mysigaste ögonblick när man har ätit sin kvällsvälling och bara vill sitta i knät på mamma eller pappa och mysa en pyttestund innan man ska krypa ner i sängen.
Detta om man ser det ur lilla prinsessans snart tvååriga synvinkel. Mamman och pappamannen håller inte alltid med. Det här med ord är faktiskt rätt fascinerande. Sätter man ihop många ord får man en hel mening som har en innebörd. Säger man bara ett enstaka ord så kan det ordet ha mängder med olika innebörder. Och det som jag tycker är mest fascinerande är hur man ser att lilla prinsessan börjar fatta det här. Hon gjorde idag massa trix i vår vilstol som hon ville att pappamannen skulle beundra och hojtar glatt "Kolla, pappa!" Jaha, där har hon snappat upp att kolla betyder samma sak som titta. Hon börjar förstå att vissa ord är ett samlingsord för många andra ord. Som t.ex. skor. Jag kan säga till henne att gå och ta på sig sina skor och då svarar hon "cloggs". Ja, helt rätt! Cloggs är en specifik sorts skor. Eller man frågar om hon vill ha en frukt (samlingsord för många andra ord) och hon svara äpple.
Helt ärligt, i dagsläget vet jag faktiskt inte hur många ord lilla prinsessan kan, men av alla de ord hon har i sitt förråd så klarar hon inte av att sätta ihop två, kanske max tre, till en mening. Men det finns ett ord, eller egentligen ett namn, som hon har tokvägrat att säga. Hon är så finurlig att ord som är svåra att säga eller ord hon inte kan uttala, de låter hon helt enkelt bli att säga. Det här ordet (eller namnet) som hon vägrat säga är hennes eget namn. Tills idag! Då sa hon det! Ja, inte helt klockrent då eftersom mamman och pappamannen har valt ett väldigt krångligt, men ack så vackert, namn till sin lilla prinsessa. Yllav, sa hon. Yllav... Ja, det är vår lilla prinsessa det. Som så smått börjar förstå det här med ordets betydelse. Vad man kan åstadkomma med ord och att ord är viktiga.

*kramar*