Mamman äter bajs...

Eller inte! Men om man är två år och liten prinsessa och tittar på när mamman lägger i torkade fikon i frukost yoghurten, så är det lätt hänt att man utbrister "Bajs! Mamma äta bajs!!" Och då spelar det ingen roll hur många gånger man förklarar att det är verkligen inte bajs. Man kan inte äta bajs... I lilla prinsessans ögon så har man faktiskt lagt bajs i yoghurten. Och inte vilket bajs som helst; det är fågelbajs?!?!?! Så ja, i dag har jag ätit fågelbajs till frukost.
Helt ärligt. Det måste vara väldigt fascinerande att vara två år. Man är hela tiden helt säker på sin sak och det finns inget i hela världen som kan få en att ändra åsikt. Inte ens fundera över om det finns andra alternativ. Nä, har man bestämt sig för att något är på ett viss sätt, så är det så! Jag vill verkligen vara två år igen. Ibland.

*kramar*

Då släpper vi bomben då!

Då är det klart. Idag blev det klart. Någon gång mellan 9.30-10.30 i förmiddags blev det klart. Då skrev vi på papprena. Och nu är det alltså klart. Vår tid är över. Våra (snart) fyra år i huset är snart slut. I mitten av april flyttar vi. Till det "nya" Huset. Huset med, för oss, stort H! För oss ett nytt hus, men huset själv har 63 år på nacken. En stor tomt på 2358 kvm, ett hus i 1,5 plan med källare. Garage med källare. Plus att vi ska bygga upp det gästrum med toa/duschrum igen, som finns i anslutning till garaget. Det här kommer bli SÅ bra! Lite nya tapeter och målarfärg. Sen är det perfekt för oss! Kanske en ny tvättmaskin också då den befintliga är från 1976... Ett nytt kök ska det bli också inom några år.
Men nu är det alltså klart. Vi har skrivit på köpeavtalet idag. Efter nyår läggs vårt hus ut för försäljning. Herre jösses. Vad har vi gjort?!?!?! Nä, det kommer bli jättebra. Ska bara jaga nya kommunen nu för lilla prinsessan kommer bli tvungen att byta förskola. Hon kommer bli tvungen att sluta på sitt älskade dagmis. Känns tungt även för den här mamman. Jag hoppas verkligenverkligen vi kan hitta något lika bra för henne. Usch vad jag känner mig elak mot henne... Men det kommer bli bra. Jag känner det på mig. Kanskekanskekanske ännu bättre?!
Hua, det känns alltid lite läskigt när man ska påbörja något nytt.
Det kommer bli bra. Det kommer bli bra. Det kommer bli bra!!!!

*kramar*

"Hej pappas!!"

Ja, det var den julafton. Massa mat, massa glögg och massa godis. Behöver jag nämna att den här mamman (som vanligt) åt alldeles för mycket och (som vanligt) lämnade matbordet sist? Och egentligen gillar jag inte alls julmat. Inte alls. Men i år hade min syster gjort en vansinnigt god Branteviks sill. Och jag gillar egentligen inte alls sill. Inte alls. Men det blev en aning för många sillarumpor. Men gott var det. Och tomten kom! Ja, inte kom i sexuell bemärkelse. Han liksom kom hem till oss. Lilla prinsessan höll på att krypa ur skinnet när hon såg tomten komma lufsandes över gräsmattan och sen uppför vår trapp och knakcade på vår dörr. Liksom. Tomten kom hem till henne!! Att det sen var pappamannen som dolde sig bakom förklädnaden märkte hon inte. Då. Hon var så duktig och hjälpte tomten till stolen och delade ut julklapparna han hade med sig. Men, så lutar sig tomtepappamannen fram och det vita tomteskägget hänger liksom rakt ner. Då kikar hon in bakom skägget och säger helt oberört "Hej pappas!" och fortsätter sen dela ut julklapparna. Antingen så tänkte hon inte mer på att det faktist var pappamannen utklädd till tomten eller så tänkte hon att här är det bäst att spela med för alla andra verkar ju faktiskt tro att det faktiskt är tomten! Sen tackade tomtepappamannen för sig, sa god jul och gick ut genom dörren och lillaprinsessan vinkade glatt och sa "Hejdå, tomten. Hejdå pappas!" Nästa år måste vi verkligen hyra in en utomstående tomte. Det kan väl inte vara meningen att en tvååringen ska avslöja världens mest välbevarade bluff?! Inte än! Jag vill nog att tomten ska kunna komma på besök några år till i alla fall... Alla vi andra fick oss i alla fall ett rejält skratt när hon genomskådade bluffen och även tomtepappamannen hade nog lite svårt att hålla sig för skratt.
Idag är det julaftonsfirande hos farfar och hans fru G. Det innebär mer julmat. Men även risalamalta (hoppas jag!). Snart dags att göra sig i ordning för det kalaset. Lilla prinsessan sover gott i soffan medan pappamannen försöker sig på att spela Guitar Hero III. Låter inte sådär jättevackert just nu. Inte många toner som blir rätt. Övning ger färdighet... You Go, pappamannen! Rockar fett!!

*kramar*

RedBull/Jägermeister

Ny favorit i drinklistan! Och jösses vad den satte fart på en 30-årig trött småbarnsmamma! Det blev kanske en och annan för mycket men det var ju bara såååå gott! Den här nya upptäckten gjorde jag i torsdags! Den årliga julfesten med jobb. Herrarna i smoking och vi damer i väldigt fina smokingklänningar. Vi fick en beundransvärd kommentar av två små flickor, kanske i nioårsåldern, när vi fyra tjejjer på företaget gled in på Papas i Båstad " Wow, kolla brudarna!" Sen drog det igång; glögg, julbord, snapsar, öl, cider. Jag måste bara ge ett beröm för julbordet! Det var något av det absolut godaste jag ätit någonsin. Och då är jag verkligen ingen fantast av julmat! Efter diverse rundturer kring julbordet bar det av upp till dansgolvet på Peppes Bodega, som för kvällen var vårt eget! Egen bartender och DJ och fritt i baren! Massa fina tal, julklappsutdelning, befordran av en av konsulterna som verkligen är väl värd det! Och dans. Massa dans!! Och drinkar. Massa drinkar!! Kvällen gick fort och alldeles för fort var det dags att bege sig tillbaka till Hotell Skansen. Kanske lika bra med tanke på hur många RedBull/Jägermeister som halkat nerför i min strupe... Vi satt en stund i en soffhörna och snackade. Helt plötsligt var klockan halv fyra på morgonen!! Dags att krypa till kojs.
Så var denna helt underbara kväll/natt till ända! Men fy sjutton vad roligt det var! Har jag sagt tidigare att jag älskar min arbetsplats? Att jag älskar mina arbetskollegor? Fy sjutton vilken rolig julfest vi bjöds på! Och nu längtar jag till augusti. Jag tror det ska vara augusti hela året som kommer! Varför? Jo, herr Augusti var helt klart snyggast i min fina brandmankalender jag fick i julklapp av min helt underbara, påhittiga, roliga, generösa arbetskollega!! Kanske jag längtar lite till nästa gång tillfället bjuds för en RedBull/Jägermeister också... Eller julafton. Eller sommaren... Åh, det finns mycket att längta till nu! Ett helt nytt år som väntar på att fyllas med massa roligheter. Bara en dryg vecka kvar, sen börjar vi om på ett nytt, tomt år! Undras vad det kommer bjuda på?

God Jul

*kramar*

Trött.

Trött. Tröttare. Tröttast. Trött = en bra beskrivning av mig i ett ord. Just nu. Jag är så trött att jag inte kan somna på kvällen. Så trött att jag inte orkar öppna ögonen på morgonen. Så trött att jag inte orkar tänka, äta, gå på toa. Tre och en halv dag kvar till jullov. Sen är jag ledig i 17 dagar. Ledig. Smaka på det ordet. L-E-D-I-G!!! Fast allra mest längtar jag till imorgon eftermiddag. När den här trötta mamman och pappamannen checkar in på Hotell Skansen i Båstad för en hel weekend på SPA! Åh, jag saknar redan lilla prinsessan som ska ha FF en hel helg för första gången i sitt tvååriga liv! Hon ska ha busigt och roligt och mysigt med mormor och moster H med bebisen i magen. Hoppas hon gråter riktigt mycket efter mamma på kvällarna. Ja, så kan jag i alla fall få känna mig lite saknad.
Tänk, en hel helg. Bara jag och pappamannen. Ompysslade och omhändertagna från topp till tå! Få sova i lugn och ro, få vakna av oss själva. Få äta tre rättersmiddag i lugn och ro. Frukostbuffé... Men OJ, vad jag kommer längta hem. Inte bara för att vi har en soffa från EM, utan för att jag har aldrigaldrigaldrig varit ifrån lilla prinsessan såhär länge! Pappamannen och jag ska åka bil till overkligheten i morgon. Och njuta ända tills på söndag när det är dags att åka tillbaka till verkligheten igen. Fast det är på söndag. Idag är det torsdag. Lucia. Lilla prinsessan åkte till dagis i lucialinne, rött sidenband om magen, glitter i håret och tärnljuset i...munnen?!
I kväll firar vi lucia och tvåårsdag med farfar och G. I morgon kommer mormor och moster H. Imorgon åker den här trötta mamman med sin darling, pappamannen, till overkligheten. Vi kan inte nås på mobilen eller på mailen. I overkligheten existerar inte mobiltelefoner och mail.
Jag ska förvandlas. Från grå och trött. Till pigg och fräsch som en nyponros!

*kramar*

"Flåt, mamma"

"Puss å kaam". Och ett blödande, svidande mammahjärta... Som den tvååring lilla prinsessan faktiskt är, så är hon ju som alla tvååringar; Lyssnar inte, gör tvärtom mot vad man säger om hon mot förmodan skulle råka lyssna, hittar på miljoner andra saker att göra utom just det som hon ska göra.
Jag som hela tiden lovar mig att själv att inte höja rösten, inte bli irriterad så hon märker det (hur man nu blir irriterad utan att någon skulle märka det?), inte tjata osv. osv i all evinnerlighet. Men det GÅR inte! Speciellt inte på morgnarna. Vi måste åka hemifrån vid 8.15 för att jag ska inte komma försent. Vilket snarare är en regel än ett undantag för min del. Tursamt nog så har jag världens bästa arbetsplats, så det är liksom ingen som bryr sig om jag skulle fem, tio ja inte ens femton minuter för sent.
Med tanke på vilken evinnerlig tiiiiid allt tar på morgonen så brukar jag smyga upp strax efter klockan sex. Förhoppningsvis hinner jag duscha färdigt och klä mig innan lilla prinsessan vaknar. Har jag otur så gör jag det inte. Hinner jag inte bli färdig så kan man räkna med att i princip alla hennes leksaker hamnar i badrummet. Sen ska hon också smörja kroppen (utanpå pyjamasen), ha mousse i håret, kamma sig... Det spelar ingen roll att jag försöker komma med alla möjliga roliga förslag på saker man kan sysselsätta sig med utanför badrummet! Hon ska vara där jag är, gärna klamrandes fast om ena, eller varför inte båda?, mina ben! Mysigt?! Ja, fast inte på morgonen när man är lite smått stressad. Enda lugna stunden är när hon sitter i soffan med sin flaska välling. Att hon ska äta riktig frukost vid matbordet är inte att tänka på. ÄN. Medans hon sörplar välling i godan ro hinner jag express sminka mig, fixa håret och klä på mig, bädda sängarna och röja ur allt som hamnat i badrummet som inte hör hemma där. *pust* En tallrik fil med havrefras i lugn och ro medan jag mutar henne med en skål med puffar vid TV:n. Det är i dessa ögonblick jag tackar uppfinnarna av TV:n och samtidigt ekar mina egna ord i mitt huvud: "Jag ska aldrig använda TV:n som barnvakt!!" Det är den goda, snälla duktiga mamman i mig som sa så. Den stressade, tråkiga, onda mamman placerar sin lilla prinsessan med en skål puffar framför....TV:n!
Sen är det dags att få styr på Ongen. Att komma ur pyjamasen är en kamp på liv och död för att hon sedan ska springa varv på varv runt i huset och skrika "Ja nakis!!!" och tokvägra sitta på pottan och ta blöja och kläder på sig. Skulle jag lyckas få henne att sitta på pottan/toaletten så måste jag gå därifrån för hon spänner ögena i mig och säger bestämt: "Gå mamma! Fed!!" vilket betyder: Gå mamma, jag vill vara i fred! Okej, då hinner jag kolla över dagisväskan (igen), ta fram alla ytterplagg och ta fram min lunch. Kampen med Ongen fortsätter då hon ska blöja på sig, strumpor och tröja. Byxorna ska hon absolut ta på själv! Tandbostning under vilda protester, hårkamning under vilda protester och avtvättnig i ansiktet under vilda protester.
"Så prinsessan, nu kan du gå ut och ta på dig din halsduk (polokrage) och mössa så kommer jag strax. Mamma ska bara kissa..." Ongen försvinner, jag sätter mig på toa och andas ett djuuuuupt andetag. Nu är det bara ytterkläderna kvar... Blir klar på toan och går för att se hur det gått för prinsessan. Jaha, där står hon i köket och pysslar med Skrållandockan i sin dockvagn! *Gaaaah* Alla mössor hon äger ligger förvisso utspridda över hela tvättstugan, men ingen sitter på hennes huvud! Med arg röst förklarar jag att Skrållan ska INTE med till dagis! Fortsätter med arg röst "Gå nu och ta på dig din halsduk och mössa!" Ongen lommar iväg, hittar inte halsduken men skiner glatt upp när hon hittar sin scarfs. "Karfs, mamma!!!" Jaja, vi tar väl den då. Halsduken finns kanske kvar på dagis? "Fin mössa, mamma! Pissa mössa" (prinsessmössa). "Ja, den är fin men ta på den nu!!!" "Vi är sena" Äntligen har Ongen fått på sig mössan. Jag förklarar för säkert 18 miljonte gången att hon måste lyssna och göra som mamma och pappa säger. "Flåt, mamma" "Puss, kaam". Åh, den där värken i hjärtat igen! Klart jag förlåter henne. Och säger "Ja, älskling. Klart jag förlåter dig." På med min halsduk, jacka och stövlar. På med lilla prinsessans jacka. Skorna. Jaha, så lyssnar hon inte IGEN! "MEN LYSSNA NU!! Jag säger till dig att lyfta foten så jag kan ta på din stövel." *Bla, bla, bla* massa babbel från liten prinsessmun om att dörren är låst, mamma ska ta mössa på sig, var är vantarna... "Hallå, lyft foten nu! Du måste lyssna på vad jag säger!" "Flåt, mamma. Puss, kaam" Massa pussar och kramar överöser mig och lilla prinsessan ser på mig med ledsna ögon. "Flåt, mamma" "Flåt, mamma" Ja, min lilla älskling, jag förlåter dig. Jag är ju också dum. Det värker och svider i mammahjärtat. Stressad. Bråttom. Skynda. Varje morgon!. Till sist är båda stövlarna på och hon sitter i bilen. "Jag älskar dig min lilla flicka!" "Äkkar dig, mamma!" Åh, det blir varmt i mammahjärtat. Kärlek!
Om det bara hade varit såhär idag. Men det är såhär nästan varje dag...
Vad gör jag för fel?
"Flåt, prinsessan..."

*kramar*

Grattis lilla prinsessan!!

Idag fyller du två år! Två år?!?! Hur i hela friden har det gått till? Vart har de här två åren tagit vägen? Du har lärt dig så mycket, du kan så mycket, vill så mycket. En jädrans massa personlighet och attityd i ett litet paket. En massa bubblande barnskratt och massa förtvivlade och ilskna tårar i en härlig blandning som allt som oftast får den här mamman att bara vilja gå och lägga sig under täcken. Oftast är det som att stånga pannan blodig när du har fått för dig att du vill inte! För två år sedan förbannade jag narkosläkaren som aldrig kom, flåsade lustgas, sparkade åt barnmorskor och ville bara gå hem och inte alls föda barn. Men, så kom du loss med ett plopp. Om ganska ungefär en halvtimme så är det exakt två år sedan du ploppade loss och kom ut till en gråkall nobeldag! Ungefär likadan som dagen är idag.
Älskade lilla Onge, vad stor du har blivit! Kalas hela eftermiddagen igår. I morse körde du runt med nya Skrållandockan i nya dockvagnen. "sminkade" dig vid ditt nya sminkbord och lekte med nya Duplolegot. Och så stolt som bara en liten tvåårig nobelprinsessa kan vara åkte du iväg till dagmis med glass och jordgubbar att bjuda dina dagiskompisar på!
Älskade lilla prinsessa, ett stort grattis på din födelsedag! Tänk, redan två år!

*kramar*

Kent i mitt hjärta!

Om de är bra inspelade så är de skitbra live! Kent alltså. Mina stora favoriter inom svensk musik. I lööööve dem! I fredags var det dags. Att se och framförallt höra dem live! Tänk vad en dryg timme går fort ibland. Helt underbart var det i alla fall. Kent.
För övrigt tycker jag att tiden just nu går alldeles rasande för fort fram. Jag hinner inte med. Time out, please!!! Det har hunnits med utekväll med jobb, Wallmans med pappamannens jobb, flyttning av kära moder jord, Kent och så lilla prinsessans födelsedagskalas idag! Och allt detta på bara två veckor! Helt galet! Ja, så jobbar man ju också. Som omväxling med alla nöjen man far och flänger runt på. Och än är det inte slut! Nästa helg vankas det barnfritt! SPA-weekend för mig och pappamannen. Vi kommer bli så ompysslade, avslappnade och renoverade och lugna i själen. Ända tills man kliver över tröskeln i det Grenska hemmat på söndageftermiddagen. Sen är det bara till att ladda om och förbereda sig för smokingmiddag med mitt jobb och någonstans häremellan så ska det förberedas för julafton också! Och vart hittar man en tomte?!?!?! Lilla prinsessan väntar, väntar och väntar på topmin som hon kallar honom. Hela hennes lilla tvååriga värld kommer ställas på ända om vi inte får hit tomten! Äh, nog ska han väl hitta hit? Jag får gå ut och sätta upp lite ledljus på gräsmattan så det blir som en landningsbana för hans renar och släde, anrätta flygtorn i garaget och ställa ut gröt på trappen så ska det nog baske mig kunna locka hit tomten!
Jag har redan börjat planera för nästa jul. Om det blir som jag vill så är det enkel planering. Den stavas u*t*o*m*l*a*n*d*s* (i solen)! Som vi gjorde förra året. Då hade vi 24 grader varmt och sol. På Teneriffa! Härligthärligt. Vi får se vad lilla prinsessan och pappamannen har att säga om det... Jag tror nog tomten hittar oss ändå! Han kommer väl liksom hänga med nu i sisådär tre-fyra år till. Sen är han nog avverkad, påkommen, förlöjligad och avslöjad. Jag gillar inte alls tomten. Egentligen. Trots det har jag i år, för första gången i mitt 30-åriga liv handlat julgardiner med tomtar på och två keramiktomtar till mig och två trätomtar till lilla prinsessan.
Jag ogillar tomten.

Men mitt hjärta klappar för Kent...

*kramar*

11 dagar!

Har det alltså gått 11 dagar sedan jag skrev här sist?!?! Det är inte kloooookt hur tiden bara svichar förbi! Jag kan inte påstå att jag har haft det speciellt lugnt och inte heller att jag kommer ha det speciellt lugnt framöver heller. Tur att jag bara jobbar halvtid, annars hade jag aldrig hunnit med allt. Visserliggen blir det knapert med tid på jobb ibland, men det fixar sig med lite övertid då och då. Typ varje dag... Och igår när jag lämnade lilla prinsessan så säger hennes dagmamma lite klämkäckt att vi ska välja noga vilka vi umgås med, för det vanliga, kommunala dagiset har drabbats av både lusepidemi och magsjuka! Jag har inte tiiiiiid! Varken med magsjukor eller löss! Jag vill inte behöva ställa in något av allt det roliga som vi är uppbokade på ända fram till jul/nyår! Kan man inte få ha lilla prinsessan med på jobb, så man slipper riskera att bli smittad av både det ena och det andra?! Den här hösten måste bara gå till historien som världens kortaste. Jag tycker det har gått så fort! Jag hinner inte ens märka att det blir mörkt typ jättetidigt på eftermiddagen. Jag glömde ju helt bort att ställa om klockan. Och snart är det december! Snart är det till och med den 21 december! Då är det vintersolståndet. Sen blir det bara ljusare igen! Och innan jag vet ordet av så har jag blivit moster. Igen. Då är det vår. Sen är det sommar! Hääääärliga sommar! Fast nu är det vinter. Kallt. Fast soligt idag! Fredag.... Åh, så skönt! Sen är jag ledig i tre dagar! Tre dagar!!! Underbart.
Nu är det dags för lunch. Sen måste jag fokusera alla mina kringvirrande tankar, gula post-it lappar och högar av viktiga papper så jag blir färdig med vad jag ska idag. Eller i alla fall färdig med vad jag måste!

*kramar*

Kirurgakuten inifrån

Sen lilla prinsessan kom till världen så har vi besökt lasarettet fler gånger än vad vi med all sannolikhet skulle ha gjort annars. Även innan hennes ankomst så blev vi flitiga vårdanvändare. Fast då var det ju i syfte att tillverka en bebis. Sen var vi ju på lasarettet i syfte att klämma ut henne också. Men sen den gången vi varit på lasarettet för att klämma ut henne, så har vi varit några gånger på lasarettet i syfte att kontrollera att hon fortfarande är hel och precis som hon ska vara. Ikväll var det dags för ett besök på kirurgakuten. Där har vi aldrig varit förut innan. Med henne. Dock med pappamannen för ganska snart exakt tre år sedan. Men det är en annan historia. Kvällens historia började hemma i köket. Vid middagsbordet. Med en hungrig mamma och pappaman och en mindre hungrig men ack så klättersugen liten prinsessa. I ungefär samma ögonblick som pappamannen tar den sista tuggan och mamman lägger ifrån sig sina bestick så ställer sig lilla prinsessan upp på sin TrippTrapp stol. I ungefär samma ögonblick som mamman och pappamannen funderar på att ska vi säga till henne att sätta sig. Igen. Då faller hon handlöst baklänges. I samma sekund som hennes lilla huvud tar smällen mot golvet så rusar jag in mot telefonen och samtidigt svär jag för att det är så förbenat svårt att hitta i telefonkatalogen. Lilla prinsessan illvrålar. Pappamannen försöker trösta. Jag sitter i telefonkö. I tjugofem minuter! Då ger jag upp barnakuten. Ringer sjukvårdsupplysningen. Då börjar jag storböla. Sen blir jag lugnad när sjuksköterskan säger att vi får åka in till akuten om vi vill att de ska kolla upp henne. OM VI VILL?!?!?! Ja, sen satt vi då där. I kirurgakutens mottagningsrum. Med en dotter med ett blodtryck på 111/69 som tydligen var bra. Ögon som reagerade som de skulle när doktorn lös henne i ögena, med ett emlaplåster i varje armveck. Ifall de skulle sticka henne, sa han. Och hon var slö. Riktigt slö. Men sen kvicknade hon till. Och skulle prata i telefon. Med duschslangen som telefon. Ja, hon slog ju visserliggen i huvudet... Sen fick vi åka hem. Inget dagmis imorgon. Sova hos mamman och pappamannen i natt. Väckas var tredje timme. Ingen skallskada. Kärnfrisk. Med livet i behåll. Tack och lov. Undra vilken mottagning vi hamnar på nästa gång vi behöver åka akut till sjukhuset?

*kramar*

Han blev nog lite kär i mig :-)

Läkaren. Efter att ha haft en envis, rivig, retsam, kittlande och hemskt irriterande hosta en längre tid nu, så ringde jag vårdcentralen imorse. Min vanliga, hemskt rara doktor hade inte mottagning idag, så jag blev hänvisad till en annan. Sam El Hams. Och så fort sjuksköterskan (heter det så fast det är en manlig sjuksköterska?) hade sagt doktorns namn så nästan ursäktade han sig med att det var en väldigt duktigt doktor. Jaha, tänkte jag. Det kvittar väl vad han heter? Bara han kan sitt jobb. Och det kunde han! En mer noggrann undersökning av lungor, hals och pulsmätning har jag nog inte stött på på länge. Allt var bara finfint. Och givetvis visade det sig, precis som vanlig, att det "bara" är en virusinfektion. Så är det oftast, tack och lov. Men med tanke på mina hemskt trånga astmaluftrör så har jag fått ordination av min astmaläkare att inte gå med hosta i mer än vecka utan kontakta henne om det inte funkar med att höja dosen på min kortisonspray. Det är nämligen lätt hänt att det utvecklar sig till lunginflammation på mig och det vill jag inte ha. Igen. Och det hade det ju inte gjort nu. Och tänk, jag tror den här Samdoktorn blev lite kär i mig! Nästan precis när jag kommit hem igen så ringde han och gick igenom min medicinering med mig. Igen. Han var faktiskt rätt snygg. Men inte i min smak. Doktor i all ära. Men nej, jag tror jag fortsätter hålla mig till pappamannen. Det blir nog bäst så. Eller så blev han inte alls kär. Utan bara är en sån där hemskt omtänksam doktor som verkligen vill sina patienters bästa. Ni vet. En sån där doktor som man allt för sällan stöter på nuförtiden. Fast, nä. Jag tror han blev lite kär i mig. Det känns bäst så för självförtroendet. Tänk, en doktor är kär i mig!

*kramar*

Minsann!

Jag har blivit utmanad. Ser man på. Jaha, då gör jag väl ett försök då :-)

Sju sanningar.
Här är reglerna:
1. Berätta sju sanningar om dig själv
2. Utmana sju personer
3. Meddela de sju personerna att du utmanat dem

1. Jag är en notorisk fortkörare. Jag hatar att köra bil, men när jag kör så går det fort. Lite för fort. Inte överdrivet för fort, men kanske 10-20 km över hastighetsgränsen. Men ALDRIG i bostadsområden eller tätbebyggt område.

2. Jag är extremt mörkrädd. När jag är ensam hemma så är jag tvungen att känna så alla dörrar är ordentligt låsta INNAN det blir mörkt ute. Sover jag ensam hemma så har jag larmdosan på nattduksbordet.

3. När lilla prinsessan föddes hade jag svårt att acceptera att hon inte var en pojke. Detta för att "alla" sagt att jag hade typisk "pojkmage" så jag intalade mig själv att vi väntade en pojke.

4. Jag har extrem kräkfobi! Jag kan inte se, höra eller lukta att någon har kräkt. Vet inte vart detta kommer ifrån, men att bli magsjuk är min största rädsla. Har hittills klarat mig i drygt 20(!) år. Men det knyter sig i magen nu när vi återigen börjar närma oss magsjuketider...

5. Jag avskyr att laga mat. Jag tycker det är dötråkigt! Ska det bli någon riktig middag hos oss så är det pappamannen som får stå för kockandet. Jag kan om jag vill eller verkligenverkligenverkligen måste.

6. Jag hatar simhallar. Jag tycker de är äckliga. Våtkalla slemmiga golv med golvbrunnar fulla med hår *UÄÄKKK*. Fast jag gillar att simma.

7. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att leka. Jag har verkligen inte tålamodet att kamma och klä på dockor, stå på en lekplats i timmar, gräva i sandlådan etc. Jag vet; jag är en dålig mamma på så vis. Tur vår prinsessa har sin pappa som älskar att leka!


Jaha. Det var 7 sanningar om mig! Få se nu... Jag utmanar Saring, Emilia, Nettan, Kattiz, Jenny P, Loppan och Nina

*kramar*

En gift kvinna vars make tillfälligt är frånvarande

Det är den här mamman för tillfället. Ja, fram tills på torsdag kväll. Gräsänka, kan man också kalla det. Det är både lugnt, skönt och trivsamt. Fast förskräckligt svårt att sova på natten. Lilla prinsessan har skött sig utomordentligt. Kanske hon begriper trots allt att pappamannen är borta. Att pappamannen inte kommer hem förrän på torsdag. Eller tååååårrrrrrsdá som hon säger. Inte för att hon har något tidsbegrepp sådär, men hon begriper i alla fall att han inte kommer hem snart. Som jag brukar säga när vi kommit hem från jobb och dagmis. Det absolut bästa med att vara gräsänka är att jag kan göra precis som jag vill, när jag vill. Annars brukar det alltid bli stressigt när pappamannen kommer hem och genast börjar slamra med grytorna. Igår så tog vi en fika, jag och lilla prinsessan, när vi kom hem. Pepparkakor är gott. Att middagen fick vänta till strax innan klockan sex gjorde liksom inte så mycket. Vi lekte ju! Sen är det ju det här med att somna och sova ensam i stora sängen. Det funkar inte lika bra. Många gånger funderade jag på att hämta lilla prinsessan så hon fick sova hos mig i stora sängen. Så jag liksom kunde ligga och snuffa på henne, lukta på henne och höra hur hon andas och pratar i sömnen. Det blir nog så i natt! Att vara gräsänka innebär ju också att det blir på min lott att laga middag. Jag verkligenverkligenverkligen hatar att laga mat. Tur att vi gjorde mycket mat i helgen som vi bara värmer på! I längden hade jag inte varit någon bra mammagräsänka. Det hade blivit många restaurangbesök. Men helt ärligt; pappamannen, kom hem! För vi längtar efter dig!

*kramar*

Vintertid?!

Liksom. Brukar det inte annonserar överallt? I tidningar? På TV? I radion? Eller? Nä, vi hade totalt missat att det faktiskt är sista helgen i oktober den här helgen. Vi vill hålla kvar i sommaren. Vi vill inte ha vinter. Mörkt. Kallt. Vi kunde väl i alla fall ha fått ha kvar sommartiden? Totalt ovetande om att typ alla andra i hela Sverige i natt vid kl.3 flyttade tillbaka sina klockor en timme och var supernöjda med att de fick en timmes extra sömn i natt, så var vi supernöjda att vi fick sova till kl.8 innan vi vaknade av en liten prinsessas milda röst som sa "Mamma, vakna. Mat, välling!". Nog tyckte jag att det var lite märkligt att alla program på Nickelodeon sändes en timme senare än vanligt. Men det är ju söndag. Det kanske alltid har varit så, utan att man liksom funderat över det... Tänk, jag levde kvar i min sommartid ända tills jag helt sonika och överraskande kastades in i vintern av en okänd kvinna utanför Toy´s R Us. Vi kom dit till kl.11, jag och prinsessan. Vi satt kvar i bilen en stund eftersom det såg märkligt släckt och ödsligt ut därinne. När klockan var fem minuter över 11 så packade jag ur oss bilen. Lite irriterad på personalen som uppenbarligen verkade vara försenade. Har man ett jobb som innebär att man ska öppna en butik kl.11 en söndagförmiddag så kan man faktiskt inte vara ute och festa hela lördagnatten så man försover sig! Ja, så kom då den här kvinnan som kom med is och snö, ungefär som den här snödrottningen i Narnia. Hon kom liksom småspringandes mot dörrarna där vi stod och väntade. Tittade hastigt på informationen om öppettiderna, tittade på sin klocka och sa att de öppnar ju inte förrän om en timme. ?????? Men klockan är ju 11, sa jag till henne. Då. Då sa hon det... Att man flyttade tillbaka klockan i natt!
Men vaddå?! Är det redan sista helgen i oktober? Vem snodde åt sig hösten? 6 veckor kvar till Nobeldagen och lilla prinsessans födelsedag. Vart tog hösten vägen? Hur ska jag hinna allt? Vart tog tiden vägen? Men nu är det ett faktum. Vintern är här. Fortfortfort åkte vi hem och ställde tillbaka alla klockor. Nu är inte tiden ur led längre. Men vad jobbigt det blev att helt plötsligt få en extra timme på dygnet. Vilken lång dag vi fick. Men mörkt så förskräckligt tidigt. Nu är det vinter.

*kram*

Träning är osunt för hälsan

I veckor har den här mamman kännt sig extremt hängig, trött, less på livet i helhet, rastlös, ful och fet. Så nu i veckan tänkte jag att "jag tar och gör åt något åt det". Sagt och gjort. I förrgår packade jag ner lilla prinsessan i sin vagn och power walkade i 5 km. Allt medan prinsessan gapade för fulla muggar "Bill inte!!!!" Men liksom. Det var ju inte ens jobbigt för henne!!! Och mellan alla "Bill inte!!!" hördes högljudda snyftningar och stora krokodiltårar som resulterade i att hon såg ut som en tvättbjörn när vi kom hem. Fast hon var lila om ögonen. Ja, det var ganska kallt så krokodiltårarna närapå frös fast på hennes kinder. Jag var i alla fall helt slutkörd. Inte bara i kroppen. Även i öronen.
Igår tog jag en runda till. Med dagen innan i minnet så klädde jag mig sådär lagom varmt för att inte frysa men heller så att jag inte skulle svettas ihjäl. Jag kom faktiskt ihåg att sätta fast min röda hjärtformade reflex i högerfickan på min jacka! Säkerheten framför allt. Sen power walkade jag iväg. Med Nelly Furtado på hög volym i MP3 spelaren. Snabbt gick det. Och varm blev jag. Och sund kände jag mig.
Riktigt lika sund kände jag mig inte imorse. Mina stackars astmatrånga luftrör hade inte tyckt om kylan av den kalla luft som jag andades in kvällen innan. Så nu är det ett faktum. Min röst är helt på väg bort. Skönt kanske en del av min omgivning tycker. Men jag kan säga att det är rätt svårt att kommunicera med en snart tvååring när man inte har rösten i normalskick. Halsduk virad om halsen, te med honung och röstvila och mängder med kortisonastmaspray. Kanske jag kan slippa att tappa rösten. Fast det är föga troligt. Och jag kan verkligenverkligenverkligen inte vara hemma från jobbet nästa vecka! Så jag hoppas min röst hittar tillbaka tills på måndag. Fast annars får jag väl kommunicera med mejl och post-it lappar.
Aj vad jag har ont i min hals!

*kramar*

Hur man gör av med 1000 kr på 10 minuter.

Och när man egenteligen ska jobba.
1. Gå och handla nya ansiktscremer.
2. Gå förbi apoteket och handla två nässprayer och fyra reflexer.
3. Tillbaka på kontoret beställer du en födelsedagspresent till din alla bästa bästis som fyller 30 år imorgon.
Sådärja, då har det gått 10 minuter och kontot är 1000 kr fattigare. Att det ska 10 minuter är ju helt beroende på hur butikerna ligger i förhållande till utgångspunkten; kontoret. Men i mitt fall tog det 10 minuter.

Hur man får 200 kr i rabatt på en vinteroverall till lilla prinsessan.
1. Handla järnet på Lindex och använd ditt medlemskort så du får trevliga rabattcheckar på 30% på valfritt barnplagg.
2. Skicka iväg din man att lämna blod så han får en presentcheck värd 50 kr som kan användas på bl.a. Lindex.
3. Handla tidigare på hösten en vinteroverall till Ongen som du sen låter bli att prova för "den passar nog", vilket den inte alls gör visar det sig den första morgonen med -4 grader och du står där med en vinteroverall som eventuellt kan passa nästa år... (tur jag hade handat ett tvådelat skidställ också, som passade liiiiite bättre men även det är alldels för stort och ger mig en liten michellingubbe till prinsessa)
4. Packa in hela familjen och handla den första bästa overall du kan hitta. I vårt fall på Lindex och den första, bästa var faktiskt jättefin.
5. Gå till kassan med overallen som ursprungligen kostar 499.50. Lämna fram rabattchecken på 30% och betala sen med presentchecken som pappamannen har fått sälja en del av sin kropp för att få. Betala resten 299.50 kr med egna surt förvärvade pengar och gå leende därifrån!

Nåja. Jag kommer fortsätta att ha hyfsat bra hy i ansiktet, min näsa kommer inte att kunna reta gallfeber på mig då den blir täppt i tid och otid och min allra bästaste bästis blir kanske iaf lite rörd av omtanken och lilla prinsessan slipper frysa när hon är på dagmis!

*kram*

1-0 till föräldrarna

Jag är så otroligt stolt att jag inte flippade ut. Inte en enda gång under nästan två timmar. Jag var lugn. Jättelugn. Och saklig. Och bestämd. Och världens elakaste mamma. Fast pappamannen stod bakom mig. Sen vann vi. Pappamannen och jag! 1-0 till föräldrna! Kampen utspelade sig om en hög utslängda papper, ett tangentbord och ett Nalle Puh piano. Dito saker hade lilla prinsessan helt sonika borstat av från sitt lekbord och ner på golvet. Allt medan hon tittade på mamman med en haha-pilutta-dig-blick. Sen vägrade hon städa efter sig. Ett väldigt återkommande drag hos lilla prinsessan. Gärna stöka ner. Gärna kasta saker över axeln. Aldrig städa upp. Med två ord, vill inte, illvrålade hon i nästan två timmar. Hon skrek. Hon ålade på golvet. Hon snorade. Hon la tillbaka ett papper och sopade ner det igen. Skrikandes vill inte! Nä, förklarade mamman och pappamannen, det är mycket man inte vill. Men som man måste. Hon var så arg! Så innerligt hjärtskärande rosenrasande arg. Men mamman var lugn. Lugn som en filbunke. Jag trodde nästan hon skulle somna av utmattning när hon ålade runt på golvet, men helt plötsligt kom hon i andra andningen och vrålade vidare. Envisheten själv. Jag vet inte... Jag får hela tiden höra att det är ett drag hon ärvt från sin mamma. Hur kan alla säga så? Mamman? Envis? Nähä?!?! Man kanske ska vara glad att hon inte fått allt från pappamannen. Men tänk er då två av universums mest envisa person. Som verkligen kan stånga pannan blodig för att få sin vilja igenom. Då har ni lilla prinsessan och mamman. Och att utkämpa en kamp oss emellan, ja då behövs det verkligenverkligenverkligen en pappaman som kan agera domare och medlare. Men jag är stolt. Inte en enda en gång höjdes rösten. Och kanskekanskekanske så lärde sig lilla prinsessan att man får ibland svälja sin envishet och göra som andra säger till en. fast att man vill inte!

*kramar*

Dagens I-landsproblem

Vi har rinnande vatten som kommer från kranen. Men vi kan inte använda det! Fattar ni hur irriterande det är? Jaha, vi ska koka pasta men först måste vi koka upp vattnet i vattenkokaren för att sen kunna koka det igen på spisen. Jaha, lilla prinsessan ska borsta tänderna. Då måste vi först koka upp vattnet och låta det svalna eftersom hon inte spottar ut vattnet, utan sväljer det. Jaha, jag är törstig! koka vatten och låta svalna. Koka vatten och låta svalna... Fattar ni hur irriterande detta är! Varför har vi det såhär då? Jo, för att det visat sig vid stickprovstagningar att i vårt vatten har det hamnat lite läskiga baciller som inte ska vara där. Typ lite e-coliebakterier. Ja, ni vet, sådana där små otrevliga bajsbakterier! Så nu har vi verkligen drabbats av ett I-landsproblem! Men man blir ju faktiskt väldigt handkippad när något så livsviktigt och nödvändigt som friskt vatten inte finns längre. Det känns som att vara utomlands, fast hemma i ens eget hus. Och ja, det är ju inga svajande palmer och +25 grader ute, men liksom. Ni förstår själva principen. Man kan inte dricka vattnet! Allt blir liksom lite mer omständigt. Fast igår kväll var jag faktiskt lite förutseende och kokade en kastrull med vatten så imorse var det bara att göra som vanligt vid vällingtillagningen.Så egentligen är det inte så jobbigt, bara man är förutseende! Och att vara förutseende är ju inte direkt något som jag är superbra på. Men i akuta lägen så kan jag faktiskt vara det. Ända tills på onsdag (tidigast) ska jag behöva vara förutseende. Jag läste precis på kommunens hemsida att det skulle köras ut vattentankar med friskt vatten till oss boende i det bajsvattendrabbade området. Tack så mycket! Det är bara en sak som känns lite som en miss i vänligheten. De skulle bara finnas tillgängliga fram till kl.13?! Jaha, där går man miste om friskt vatten bara för att man jobbar... Men tack för omtanken. Den värmer. Jag ska verkligen tänka på kommunen med ett leende när jag står där i kväll och förutseende kokar mitt vatten.

*kramar*

Vemod.

Det är ett ganska bra beskrivande ord för hur jag kände imorse. Vemod. Men även glädje. Och lite sorg. Förvirring, kanske. Många blandade känslor är det i alla fall. Men mest vemod. Gårdagkvällen var helt fantastisk! Tolv killar som under tio år har växt till tolv män. Så många minnen som diskuterades. Så många skratt. Och det som den ena inte mindes väcktes till liv av att någon annan mindes. En helt underbar kväll. Som tog slut alldeles för snabbt. Jag kände mig lite som Askungen på bal. Inte att jag blev uppvaktad eller så. Men just att det på något vis kändes lite magiskt och förtrollat och vips, så var förtrollningen bruten och jag var tillbaka i verkligheten. Tänk, för tio år sedan, då var det min verklighet att dygnet om umgås med de här underbara killarna. Jag önskar att jag hade kunnat spola tillbaka tiden, få uppleva de här femton månaderna igen... Det som förundrade mig mycket var också att alla hade lyckats så bra med sina liv! Fina titlar som jurist och advokat, Key account manager, konsult, systemutvecklare. Majoriteten av oss som träffades är gifta, har barn eller barn på G. Det går bra för oss! Trots hårda månader i lera och gyttja, eldvaktspass i gryningen, "död mans finger" ur snuskburken, ett antal patron ur och givakt/manöver. Jag ångrar aldrig att jag tog klivet in i männens värld. Ibland var det tungt och jobbigt, men det roliga övervägde. 15 månader. Tiden gick fort. Sen kastades man ut i verkligheten igen. Samma vemod jag kände då kände jag idag igen. Så många minnen som kom upp till ytan. Ett liv i livet som jag alltid kommer bära med mig. Ett liv i livet som gett mig mycket insikt om mig själv. Nu får jag bära med mig minnet av en av de bästa dejter jag någonsin har varit på!

*kramar*

Jag ska på dejt

Ja, lilla jag ska på dejt. Med 12 killar. Eller ska jag kanske säga män? För det är ju det som lumpen sägs göra av killar. Killar blir män. Jag ska på dejt med 12 män. Känns lite lustigt, men jätteroligt. Jag ska på dejt! Och prata lumparminnen. Och nu menar jag inte att jag ska följa med pappamannen på hans lumparåterträff. Nej, jag ska gå på min egen lumparåterträff! Och prata lumparminnen med mina killar! Tänk, vad 10 år går fort. 10 år sedan vi ryckte in. Lite drygt 10 år sedan dessutom. Idag när jag plockde fram min lumparåterträffdejtsklädsel så sa pappamannen att han skulle välja mina trosor så jag hade fula på mig. Tänk, han är minsann lite svartsjuk. Fast aldrig i mitt liv att jag skulle göra något äktenskapligt förbjudet med mina lumparkillar. Och även om jag hade haft fula trosor så har de ändå sett mig i värre skick. Typ som när man har fem dagars otvättat hår, luktar fotsvett och annan svett och har mossa i naveln. Så även om jag skulle ens ha tänkt tanken att göra något äktenskapligt förbjudet, så hade ingen brytt sig om jag hade haft fula trosor. Det som känns allra jobbigast just nu är att jag ska sova hemifrån. Jag ska för första gången i hela lilla prinsessans snart tvååriga liv sova utan att ha henne i rummet intill! Hur ska jag klara mig från att inte bli väckt av hennes tassande fötter vid kl.6 på morgonen? Tänk, det kanske går riktigt bra! Jag kanske kan få sova ut?! Fast... jag saknar henne redan. Och här sitter jag, fullt klädd för min dejt. Och nästan ångrar mig! Det är nog bäst att jag beger mig iväg nu innan jag bestämmer mig för att stanna hemma och bli väckt kl.6 i morgon bitti. Tänk, lilla jag ska på dejt...

*kramar*

En fråga.

En fråga från dig. Ett ärligt svar från mig.

Du får ställa mig en fråga om vad som helst.
Hur galen eller konstig frågan är så lovar jag att svara ärligt.

Jag hittade "frågan" hos min vän L som i sin tur hittat den
här. Jag utmanar alla att göra detsamma!)

*kramar*

Jag var i alla fall ute i god tid!

För omväxlings skull. Jag är en obotlig tidsoptimist. Även om jag ställer fram klockan 10 minuter för att jag verkligenverkligen inte ska komma för sent, så gör jag det ändå. Obotlig tidsoptimist. Så igår sa jag till på jobbet, packade ihop mig och begav mig av till tandläkaren. I god tid! Jag kom fram en kvart innan jag skulle vara där. Satte mig i väntrummet och bläddrade förstrött i en Ica Kuriren. Tittade på klockan. 13.15. Nu är det min tur! Väntade, väntade, väntade och väntade. Ingen kom och ropade upp mitt namn. Nähä, när jag för en gångs skull är i tid så är de inte i tid! Sitter och blir lite irriterad. Det finns ju faktiskt roligare saker att göra än att sitta i väntrummet hos tandläkaren. Ringer på klockan vid dörren för att få prata med någon och undra vad som händer. Ingen öppnar! Det var väl själva f*n då! Nähä, jag får väl ringa till dem som sitter på andra sidan dörren då! Jag packar ihop mina saker, går ut och ska ringa. Vad har de för nummer? Kan man ringa till nummerbyrån fortfarande eller det är nedlagt? Provar ringa 118118 och en glad röst svarar: Eniro 118118 det är Ann-Marie. Oj, det funkade! Nummerbyrån finns kvar! Jag ber att få numret till Folktandvården i Ödåkra och hon kopplar mig direkt. Vågar inte ens tänka på hur det kommer att se ut på mobilräkningen. Givetvis hade jag glömt företagstelefonen som jag ringer gratis ifrån... Samtalet med den hemskt sura tanten på Folktandvården i Ödåkra utspelar sig ungefär enligt följande. Glöm inte bort att läsa det med extremt surt och ovänligt tonläge från tantens sida. Och på hemskt bräkig skånsk dialekt!
- Feolktaundvårrrrden Äödeåkrrrrra
- Ja, hej. Mitt namn är mamman. Skulle du kunna hjälpa mig, jag tror jag har en tid hos er idag. Eller det kan vara imorgon!
- Jahau, vikken taundläjkarrre skau do vaura hoss?
-Ja, jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag har inte kallelsen framför mig.
-Nähäu, vaud heiterrr do meir änn mamman?
- Gren
- Jahau. Jah ska sei eum ja kann hitta daijj. Nähäu, vaud harrrr do feur perseonnommerrrrr?
- 770608xxxx
- Ja, dåh skau du vaurrra härrrr imorren kl. 13.15
fan, fel dag!!!!
- Jaha, men då får jag boka om den tiden. Gärna till lite senare på eftermiddagen.
Suckar från sura tanten.
- Kan do pau mondag vid 9.15?
- Nej, jag tar gärna en tid efter kl.15.
Suckar igen från sura tanten.
- Ja, men deå faur do veänta leänge. Dejt finns inga tidör förrän i neovimbörrrrr.
- Ja, men det gör inte mig något.
Suckar igen från sura tanten.
-Jahau, men deå kann do keomma den 13 neovimbeörrrr kl.16.15.
-Ja, tack så mycket det blir jättebra! Tack och hejdå!
Suckar igen från sura tanten. Klick. Hon la på! Hon kunde inte ens säga hejdå! Jösses. Nu är jag inte bara irriterad för att jag tagit fel på dag. Nu är jag grymt irriterad på den sura tanten. Hon borde verkligen få en charmkurs i julklapp!
Men jäklars alltså vad pappamannen skrattade gott åt mig när jag ringde och sa att det blev ingen tandläkare för mig idag. Jag hade tagit fel på dag. Tursamt nog åt rätt håll. Annars hade det blivit lite väl kostsamt. Så nu får jag vänta ända till i november med att gapa stort och duktigt för tandläkaren. Men jag var i alla fall ute i god tid. Faktiskt!

*kramar*

Emma har fått en syster!

Eller är det en bror? Det är lite svårt att avgöra då den här lilla tingesten på ca 35 cm är helt hårlös och även könlös... Och lilla prinsessan har inte namngivit den än heller, så vi får helt enkelt se om Emmas syskon är en han eller hon. Hur som helst så kan den bada. Och det kan inte Emma. Just nu är det det viktigaste. Att dockan kan bada. Med dockan så följde det endast en liten minimal badbyxa så givetvis blev jag tvungen att handla lite kläder till den nakne stackaren. Jag började bläddra bland dockkläderna, hittar en fin dress, tittar på prislappen.... Sen vaknar jag av att ett butiksbitrde häller ett glas kallt vatten över mig. Fast nej, riktigt så var det inte. Fast nästan! 119 kr för en liten tröja och shortsbyxa!! Bara för att det råkade stå "Skrållan" på det! Är det klokt eller? Nixpix, tillbaka med det och leta vidare efter andra kläder, som inte är märkeskläder. Det slog mig sen att jag kunde ju ha köpt en lite större docka och börjat leta kläder på typ H&M bland deras yttepyttebebiskläder! Åh, DET hade varit mysigt! Att få botanisera bland små bebiskläder till riktiga bebisar! Och sen åka hem och trä på dem på en mysig, liten....hm, plastig kropp. Man tager vad man haver, var det en klok kvinna som lär ha sagt en gång i tiden. Om vi säger såhär. Det här med dockkläder var rätt så överskattat. Lilla prinsessan är just nu inne i en nakenperiod. Eller vad jag ska kalla det. Alla dockor ska vara utan kläder. De ska gärna prova varandras kläder och hon pysslar och pysslar och pysslar men det slutar oftast med att dockorna får vara just nakna. Men den nya dockan har inte riktigt fallit henne till pass än. Hon är lite skeptisk mot den. Kanske just för att den är könlös och utan namn. Kanske hon tinar upp lite när det blir dags för bad och dockan kan bada tillsammans med henne!? Just en sådan docka har hon saknat en tid och just igår kände den här mamman att hon skulle handla en sådan till sin lilla prinsessa. Både för att göra prinsessan glad och för att döva sitt eget dåliga samvete. Två flugor i en smäll, ni vet. Prinsessan blev glad och samvetet blev dövat. Mission complete! Den här gången kom det dåliga samvetet av att pappamannen och mamman har tillbringat typ hela helgen med att tapetsera om och lilla prinsessan har tyvärr blivit alldeles för åsidosatt. Fint blev det i alla fall till sist och lilla prinsessan vaknar på morgonen, springer ut i vardagsrummet (salongen) och pekar på den blommiga tapeten med fåglar, stryker den med handen och säger "fiiiin, pappa måla"! Så det känns ju bra att hon faktiskt har lagt märke till förändringen! Mindre fint blev det när lilla prinsessan i ett obevakat ögonblick fick tag i tapetskarvhyveln och började dra den fram och tillbaka på den nytapetserade röda väggen. Ca 14 timmar tog det innan första missödet var ett faktum. Några mindre glada ord i ett mindre snällt tonläge sen har ni grunden till mammans dåliga samvete som gjorde att Emma fick ett syskon. Och på tal om mindre glada ord så har lilla prinsessan lärt sig ett nytt ord; fan. Fast för henne betyder det gardinstång. Den här mamman blev hyfsat irriterad på sina trilskande gardinstänger och sa nog ett och annat fan med en liten prinsessa med tvättsampar till öron stod alldeles för nära och storögt tittade på. Lite senare springer hon ut i tvättstugan där jag till sist lyckats samla gardinstängerna, visar pappamannen dem, pekar och säger fan...

*kramar*

Jaha, där gav hon mig dåligt samvete.

Och en stämpel i pannan på att jag är en osund mamma. Kassabiträdet på Ica alltså. Jäkla tant alltså. Vem är hon att bry sig om vad jag handlar? Ja, jag handlade en snaskpåse med lite chokladbitar i till lilla prinsessan. Så stolt som en liten snart tvåårig prinsessa bara kan bli berättade hon för allt och alla att det var "klaaaad". Klart hon var lycklig. Choklad är ju jättegott! Och det var hennes snask! "Jaha, sa tanten i kassan. Är du inte lite liten för att äta choklad? Du kanske vill ha en banan istället?" Vaddå vill ha en banan?!?! Vi handlade ju choklad för att hon ville ha det! Hade hon velat ha en banan så hade vi ju såklart handlat det! Hrm, mamman harklar sig lite förlåtande och säger till kassatanten lite ursäktande att jaja, hon har ändå glömt bort chokladen tills vi kommer hem... Men herreguuuuuuud!!!! VARFÖR står jag och ursäktar mig för kassatanten på Ica att jag har handlat choklad till min snart tvååriga lilla prinsessa? Nåja. Lilla prinsessan glömde ju faktiskt bort att vi hade handlat choklad. Nu ligger chokladbitarna i mammans mage... Hoppas hon inte kommer på att vi faktiskt hade handlat choklad...

*kramar*

"Miiiiiin"

Det är ett ord som allt som oftast skallar mellan våra husväggar. Min är ett väldigt bra ord. När man väl har förstått innebörden med ett ord är det jättebra. Och min är just ett sådan viktigt ord! Andra bra ord är vill inte, kom och pyttestund. Vill inte är jättebra för att verkligen uttrycka (ihop med gråt och illvrål) att man verkligenverkligenverkligen inte vill borsta tänderna t.ex. Kom är ett jättebra ord för då får man sällskap med det man vill göra. Och pyttestund är dagens absolut mysigaste ögonblick när man har ätit sin kvällsvälling och bara vill sitta i knät på mamma eller pappa och mysa en pyttestund innan man ska krypa ner i sängen.
Detta om man ser det ur lilla prinsessans snart tvååriga synvinkel. Mamman och pappamannen håller inte alltid med. Det här med ord är faktiskt rätt fascinerande. Sätter man ihop många ord får man en hel mening som har en innebörd. Säger man bara ett enstaka ord så kan det ordet ha mängder med olika innebörder. Och det som jag tycker är mest fascinerande är hur man ser att lilla prinsessan börjar fatta det här. Hon gjorde idag massa trix i vår vilstol som hon ville att pappamannen skulle beundra och hojtar glatt "Kolla, pappa!" Jaha, där har hon snappat upp att kolla betyder samma sak som titta. Hon börjar förstå att vissa ord är ett samlingsord för många andra ord. Som t.ex. skor. Jag kan säga till henne att gå och ta på sig sina skor och då svarar hon "cloggs". Ja, helt rätt! Cloggs är en specifik sorts skor. Eller man frågar om hon vill ha en frukt (samlingsord för många andra ord) och hon svara äpple.
Helt ärligt, i dagsläget vet jag faktiskt inte hur många ord lilla prinsessan kan, men av alla de ord hon har i sitt förråd så klarar hon inte av att sätta ihop två, kanske max tre, till en mening. Men det finns ett ord, eller egentligen ett namn, som hon har tokvägrat att säga. Hon är så finurlig att ord som är svåra att säga eller ord hon inte kan uttala, de låter hon helt enkelt bli att säga. Det här ordet (eller namnet) som hon vägrat säga är hennes eget namn. Tills idag! Då sa hon det! Ja, inte helt klockrent då eftersom mamman och pappamannen har valt ett väldigt krångligt, men ack så vackert, namn till sin lilla prinsessa. Yllav, sa hon. Yllav... Ja, det är vår lilla prinsessa det. Som så smått börjar förstå det här med ordets betydelse. Vad man kan åstadkomma med ord och att ord är viktiga.

*kramar*

"Vår specialitet - Varmrökt ungtupp"

Ja, precis så stod det på skylten som stod placerad i en stor hage full med... GÄSS?!?! En sådan skylt placerad på just det stället får ju genast min lilla hjärna att arbeta på högvarv. Om man ställer en stor skylt med just den texten i en gåshage så vet man 1. inte hur en ungtupp ser ut, 2. man vill inte skrämma upp de stackars gässen, som kanske kan läsa, så de förstår att de själva ska människoföda om en väldigt snar framtid. Eller 3. De försöker lura ungtupparna så inte de ska bli rädda genom att tro att man har skrivit fel på skylten så man egentligen menar gässen.
Själv är jag bara så mäkta imponerad att man kan ha säkert hundratals gäss i hagar med bara ett fårstängsel runtomkring. Jag menar, gäss har ju faktiskt vingar! Hur bär man sig åt för att hålla dem kvar? De vilda gässen drar ju liksom till sydligare breddgrader vid denna årstid, men de här stackarna bara stannar kvar och ju fler dagar som passerar på året så kommer de här stackars gässen närmre och närmre Mårten gås! Är det inga överlevande gäss som kan varna dem? Deras mamma t.ex. som stolt låg och ruvade på sina ägg någon gång här innan sommaren? Fast själva poängen med att ha hundratals gäss är kanske att man har räknat med visst svinn då kanske en del faktiskt tar tillfället i akt och drar med på en resa söderut.
Personligen har jag alltid ogillat gäss. De är elaka. En period i mitt liv så envisades min mamma med att ha gäss. Tre stycken. Och de var alltid lika elaka. Väste och jagade oss och försökte hela tiden bita oss. Jag förstod aldrig riktigt poängen med de djuren. Och inte kunde jag förmå mig att äta bakverk som gjordes på deras ägg. Lika lite klarade jag av det som jag inte klarade av att äta köttet som kom från grannbondens gris. Men för jösse namn. Den där grisen som låg på tallriken kunde ju lika gärna vara den söta lilla varelse som jag för några veckor sedan hade matat och kliat bakom örat och som förnöjt blirade på mig med sina fina små grisögon! Nej, jag är inte vegetarian. Jag handlar mitt kött på Ica. Lite sådär lagom anonymt ligger det förpackat i ett plasttråg och jag har ingen aaaaaaaning om från vilken svensk bonde det kommer! Nu är det ju också väldigt länge sedan jag klappade en gris som hade som framtid att bli någons middag så jag är inte riktigt lika känslig nuförtiden.
Men för att återgå till gässen... Tänk, där går det nu hundratals gäss och känner sig helt trygga i sin egen lilla värld. Inget ont anar de. Och skulle de mot all förmodan kunna läsa så blir de ju inte direkt uppstressade då de faktiskt är gäss och det klart och tydligt stod på skylten att specialiteten är varmrökt ungtupp. De vaggar runt där i sin hage, äter lite gräs, bajsar lite, tappar några fjädrar och skräller så där som bara elaka gäss kan. Och så plötsligt en dag så bara fångas de in och äts upp! Bara för att vi människor, och då främst skåningar vad jag har förstått, ska ha en speciell dag där man äter gås. Hemskt! Fast säkert väldigt gott... Vad bisarrt. Nä, jag ska slå ett slag för kanelbullens dag istället! Och imorgon när jag kör förbi den här hagen med alla gässen i så ska jag veva ner rutan och skrika åt dem att flyga iväg så fort de kan. För de är grymt lurade!

*kramar*

Svensson, Svensson

Jag undrar om det hör till att man måste bli en grå och trist alldaglig person (eller ja, egentligen hela familjen) så fort man får barn? Det här är ett väldigt märkligt fenom som jag gått och klurat på ett bra tag. Jag menar... När man får barn så vill typ majoriteten av alla föräldrar bo i eget hus, eller ja i alla fall ha tillgång till trädgård. Lägenhet i stan är tydligen inget som lockar för de flesta småbarnsföräldrar. Sen vill man ha (eller kanske man måste ha?) kombibil. Trädgården ska ramas in med ett staket så inte den älskvärda lilla bebisen rymmer. Det blir helt plötsligt tillåtet att ha disk stående framme, tvätthögar lika stora Mount Everest och dammråttor i hörnen som morrar när man går förbi. Eventuella gäster bara nickar förstående och ler lite tröstande och säger att så är det att vara småbarnsförälder. Och, ja. Det kanske det är. Men inte i mitt liv. Jag bor visserliggen i hus, har ingen kombibil, inget vitt staket och jag tokvägrar att ha min prinsessa som ursäkt för att huset ser ut som en smärre katastrof! Kanske därav min mage protesterar i tid och otid... Men om man ser på andra fenomen som kommer i samband med barn. Dubbelmoral t.ex. Den hägrar vilt i vårt hus! "Nej, man äter godis/dricker saft/äter glass bara på lördagen!!!" säger mamman och pappamannen och stoppar ner en stor godispåse i matkassen fast det är tisdag! Saknaden av konsekvens. "Nu ska du gå och sova!" Lilla prinsessan "Pyttepyttepyttestund" "Ja, ok du får sitta uppe en pyttestund till..." Dåligt samvete. "Jag ska aldrigaldrigaldrig mer tappa tålamodet på lilla prinsessan" 2 sekunder senare: "JAG BLIR GAAAAAALEN!!!!SLUUUUTA!!!!"
De mer trevliga och gemytliga sakerna med att bli en Svenssonfamilj är alla trevliga inbjudningar man får: Klädesparty, Plastbunkskalas, Barnkalas, Luciatåg etc, etc. För att inte tala om alla vuxenpoäng man får när man har fått barn! Jag kände genast en massa nya rynkor och gråa hår när bi fick vår första inbjudan till FÖRÄLDRAMÖTE! Men vaddå? Ska jag gå på föräldramöte?!?!?!
Det är liksom inte klokt vad man blir grå och trist när man får barn. Jag kämpar emot och kämpar emot men det är ju så mycket mer praktiskt med egen trädgård och att den är inhägnad, och man får ju så mycket bättre plats i en stor bil och falukorv tre dagar i veckan är helt ok, man kan ju variera tillbehören (snabbmakaroner, pulvermos eller ris)... Och att gå på alla dessa tillställningar man får inbjudningar till är ju väldigt trevligt. Man träffar likasinnade personer (mammor) som man kan utbyta tankar och erfarenheter med. Fler som är fast i vardagslunken :-). Men hur trivsamt det än är i Svenssonvärlden så kan jag inte låta bli att drömma mig iväg och fascinerat låta mig hänföras och beundra de som lever utanför min värld. De som har stenkoll på hur modet för hösten/vintern ser ut, vilken frisyr man ska ha, vilken musik som är helrätt, vilka filmer som visas på bio, vilken mat som är det trendigaste. Men samtidigt som jag med ett lätt grönt sting av avund lyssnar till deras kunnande så klappar jag min lilla djävul som sitter på min axel och viskar i mitt öra: "Snart är de över på din sida".

*kramar*

Märkliga unge..... Märkliga man....

Vår lilla prinsessa är en sån där unge som i princip alltid äter allt som bjuds. Nåja, med några få undantag som t.ex gröna grönsaker! Det enda hon äter av den sorten är ärtor och avokado. Alla andra gröna grönsaker är ju livsfarliga. Jag har verkligen strävat efter att lilla prinsessan ska få lära sig att äta all möjlig mat och hon har alltid gapat med stor aptit. Därför blir man ju märkbart förvånad när hon helt plötsligt en dag slutar att äta. Överhuvudtaget. En sån dag var i söndags. Jag försökte med ALLT! Men till sist orkade inte ens den här mamman truga och muta längre. Ok, det visade sig att hon faktiskt hade feber... Men grejjen var att matvägran höll i sig. Hela veckan. Hon åt sin välling på morgonen men knappt något mer alls på hela dagen. Till och med på dagmis (där de är vana att hon ber om mer mat) märkte att hon var kinkig med maten. Och hon hade ingen feber då längre. Två tuggor till middagen, sen var hon "mätt"... In my dreams att hon var!!! Men, men... vill hon inte äta så vill hon inte. Hon äter väl när hon blir hungrig. Och ja, om hon var hungrig eller inte. Men åt gjorde hon så det stod härliga till. Igår. Pappamannen hade tagit fram räkor för tining som vi skulle ha till fiskgratängen igår. Kan tillägga att den här pappamannen inte är någon fiskälskare, så det var antagligen med spelat god min han ställde sig att skala räkor till FISKGRATÄNGEN *hua*. Efter några skalade räkor upptäckerjag, med mitt numera väldigt tränade öga för datummärkningar på matvaror, att de här räkorna ska vi nog inte äta. Såvida vi inte allihop vill ha en härlig magsjuka. Så i soporna åker ett helt kilo räkor. Jaha... vad gör man nu till middag då? Ett upptinat paket fiskfilé, inga räkor, ingen dill och givetvis när jag öppnar kylen; typ ingen mjölk! *suck* "Nä, det blir kokt fisk med potatis och äggsås" kläcker (hihi, uppmärksammade ni skämtet) jag ur mig. En maträtt jag aldrig har lagat, men minns att min kära Moder Jord lagade till oss som små. Jag minns bara inte om jag gillade det eller inte... Iväg med pappamannen till affären för att handla mjölk till såsen och sen börjar jag kocka. Till sist är maten klar och lilla prinsessan hugger in. Pappamannen hugger in. Inte lika glatt som sin dotter och tittar på mig med en förlåtande blick och säger: "Jag kan inte lova att jag kommer att äta det här, eller ens tycka att det är lite gott". *Hrmpppf* Ät och var tyst! Det är detta som bjuds! Och som hon åt! Lilla prinsessan slukade sin portion utan ett enda knyst, inte ett enda kladd, inte ett enda farande upp och ner från stolen. Hon ÅT! Som aldrig förr! Och bad om MER!!!! Till och med pappamannen åt. Och tog mer!! Och sa att han faktiskt tyckte det var helt ok!! Den här mamman åt. Njöt. Och var stolt! Jag hade lyckats med maten. Det blev succe´!
Det här får vi göra om en annan gång!

*kramar*

Ska det verkligen vara så här?

Alltid? Jag menar för resten av mitt liv...? Måste det vara på det här viset? Varför sa ingen att det skulle vara så här att vara mamma??? Det känns som jag alltidalltidalltid har dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag städar några timmar på en ledig dag och lilla prinsessan får roa sig på egen hand, dåligt samvete för att hon bara får sitta i vagnen när man går i affären, dåligt samvete för att jag verkligen inte kan leka med henne för att jag blir uttråkad och får dåligt samvete när jag tänker på stryktvättshögen som bara växer och växer. Jag får dåligt samvete för att jag åker och jobbar och lilla prinsessan får vara hemma med pappan när hon är sjuk.(Fast jag vet att de har det jättebra...) Dåligt samvete för att jag blir arg och irriterad när hon gör helt tvärtemot det jag vill att hon ska göra, jag får dåligt samvete för att jag höjer rösten åt lilla prinsessan och hennes ögon blir tårfyllda och underläppen börjar darra. Jag får dåligt samvete för att jag har så enormt dåligt tålamod.
Jag lovar mig själv hela tiden att jag ska bli en bättre en mamma. Att hon ska få all tid och uppmärksamhet som går, att jag aldrig mer ska höja rösten åt henne, att jag ska sitta med henne och leka fast jag egentligen har 1000 andra saker som "måste" göras.
Aj vad det gör ont i mammahjärtat att ha såhär dåligt samvete. Jag känner mig ofta som världens sämsta förälder. Ibland (ofta) så funderar jag på om det är så att barn tar skada av att titta på för mycket TV. Hur 17 ska man veta hur mycket som är för mycket? Jag som alltid sagt att TV:n inte ska bli en "barnvakt"... Men vad 17 då, hon älskar ju att titta på TV. Ja, hon älskar visserliggen att leka med Emmadockan också, så brist på egen fantasi är det är inte. Men jag blir lite fundersam för lilla prinsessan är verkligen inte ett litet barn som gillar att läsa böcker eller lägga pussel. Eller är det mitt fel att hon inte gillar det? För att vi aldrig gör det tillsammans med henne? Men hon har verkligen inte ro att sitta still och ens försöka... Det känns inte lönt att tvinga henne att lyssna på en saga när hon verkligenverkligenverkligen inte vill sitta/ligga still och lyssna. Det känns inte lönt att försöka lägga ett pussel när hon tröttnat efter att man tömt ut pusselbitarna på bordet.
Återigen, det dåliga samvetet... Är hon så rastlös av sig för att jag gett henne för lite tid med just såna här sysselsättningar?
Var 17 finns det en föräldrahandbok?!?!?! Var 17 finns manualen till barn?!?!?! Varför sa ingen att det verkligen är ett "skitjobb" att vara mamma? (Även fast det nu är världens bästa skitjobb)

Nu lovar jag (återigen) att jag ska bli en bättre mamma. Jag orkar inte ha dåligt samvete längre. Imorgon är en annan dag och då ska jag bara göra roliga saker med min älsklingsprinsessa. Vad gör det att stryktvätten får ligga en dag extra?
Jag orkar inte ha dåligt samvete för resten av mitt liv...

*kram*

Nu är den faktiskt inte rolig längre...

Den senaste tiden har lilla prinsessan verkligen tokfastnat för "Ice age I". Hon har tittat så mycket på den stackars dvd-filmen att den nu är helt flottig av små barnfingrar (och säkert repig också) och ibland blir det väldigt hackigt och konstigt i filmen. Då hör man ett sorgset "dönner". Ja, filmen är sönder. Vad SYND!!! Kanske vi kan få se en annan film nu? Men nej, den där jäkla Sid, Manny och Diego traskar vidare genom sitt istäckta landskap med den "rosa lilla saken". *suck*. Hon kan i princip hela filman utantill, men sluta titta på den?! Nej då. Det är det första hon ska göra på morgonen när hon vaknar. Hon totalignorerar att mamman MYCKET hellre tittar på sina favoriter; Backyardigans! Eller tittar och tittar... Lyssnar medans jag står och gör mig iordning. Sen ska det tittas på "Ajjjs" när man kommer hem från dagmis, när man ätit, innan man gör sig iordning, när man äter välling. Jag lååååååvar, den där filmen rullar nog en två-tre ggr/dag! Det har gått så långt att man numera kan citera i princip alla skämt. Och nu är de inte ens roliga längre! "Den där rosa prylen tillhör mig" "Det finns inget VI, det har aldrig funnits något VI, om det inte hade varit för MIG så hade det inte ens funnits något DU" "Och ni har TRE meloner?!?!" "Skyll dig själv, skyll dig själv..." och galna dronter skuttar runt i bakgrunden.
Visst. det ÄR en bra och rolig film. Men inte med ett snitt på 18 gånger i veckan!!! Rädda mig!! Vi har försökt variera med "Ice Age II", men tro för all del inte att den funkar lika bra. Nähä då. Den är ju jättetråkig! Grejjen är den att vi har nog inte riktigt lyckats klura exakt vad det är som gör den här filmen till favoriternas favorit. Ibland önskar man att man hade kunnat se in i den lilla (snart) tvååringens huvud och se vad det är för kuggar som snurrar runt därinne.

En annan lite rolig (eller, ja det beror ju på hur man ser det) är alla nya ord som fullkomligt sputar ur lilla prinsessan. Eller, orden i sig är kanske inte så roliga. Utan det är mer att hon börjar begripa innerbörden av dem. "Tuta" (sluta) kör hon stenhårt med nu. Och det jobbiga är ju att man verkligen måste sluta med att prata, sjunga eller vad man nu gör. Hur ska vi annars kunna begära att hon respekterar oss när vi säger sluta? Detsamma med "tom hiiiiiit". Idag kom hon springandes med sin tomma vällingflaska och sa "Slut. Mätt." Där hade hon ju verkligen lyckats koppla ihop två begrepp. Fast ibland blir det helt fel. Som när hon satt med sin Kalle Kanin på golvet (han har spruckit i en söm), dragit fram en kökssax och stoppat in i hålet och sa "pippa" (ja, ibland blir det väldigt fel!). Det hon egentligen menade var att jag skulle laga den...

Dags att se färdigt på Idol. Alltid lika spännande. Ibland får man rysningar i kroppen av den sjönsång man får höra. Oftast får man rysningar i kroppen av all falsksång som klangar så TV-rutan nästan spricker.
Vår TV-ruta är van vid lite snällare toner. Som Sid´s evennirliga tjattrande...

*kramar*

5 poäng i social träning

Måndag. Jobb. Dagmis. Hämta hem en prinsessa som inte alls ville bli hämtad. Middag?! MÅSTE man äta det?! Ingen pappa/man hemma. "Hörrö du, prinsessan. Mamma bjuder på restaurang idag!" På med ytterkläder, in i bilen. "Vill du ha ris eller pommes?" (För oss andra så betyder den frågan Kinamat eller Hamburgare). Jaha, det blev ris. Rattar bilen mot kinarestaurangen i stan. Prinsessan gnolar glatt i baksätet. I alla fall i två sekunder. Sen blir det gnäll. Vill ha napp. Mamman har ju såklart glömt nappen hemma... Tittar i backspegeln. Prinsessan sover. Djupt. Mamman suckar en lättad suck. Det är ju rusningstrafik nu och det är inte roligt att uppleva med en gnällig prinsessa i bilen. Funderar ett tag... Harry´s goda kycklingpasta hade ju inte varit fel... Vi kör dit istället. Hittar ingen parkeringsplats. Prinsessan sover. Äh, det får bli kinamat. Hemma. Hon kan sova vidare i bilen när jag beställer. Kör in på söder. FAAAN, missar gatan jag ska köra in på för att komma till kinarestaurangen. Var 17 kan jag vända? Jäkla bilar, bussar och CYKLAR överallt! Kommer fram till kinarestaurangen. Vad mörkt det är. Öppettider: Måndag 11.30-15 (!?!?!?!). Måndag.... Hungrig. Snart vaknar prinsessan och är hungrig. Kör tillbaka till Harry´s. Nu ska vi gå på restaurang, jag och prinsessan. Parkerar bilen, betalar, väckenr prinsessan och bär henne till restaurangen.
"Please wait here to be served" står det på skylten. Vi väntar. Jag lite otåligt nervöst, prinsessan andaktsfullt tyst. Så kommer det en servitör. "Vi tänkte äta, om det går bra?" "Bara ni två?" Ser mig lite grann omkring. "Ja, bara vi två..." Vi blir visade till ett bord. Beställer mjölk med sugrör till prinsessan och coca-cola till mig. Servitören kommer med drickan. Prinsessan håller på att riva det som finns på bordet; salt, peppar, tandpetare och en ljuslykta. Fasiken också, väskan helt tom på mutor. "Sitt still" "Inte hoppa i soffan" "Drick försiktigt" Två tandpetare får agera leksaker i väntan på maten. Prinsessan hittar en gammal drinkpinne inkilad mellan sitsen och ryggstödet på soffan vi sitter i. Hon smakar på den och uttrycker ett glatt "Dott". Hua, undrar var den har varit? Förmanar henne att INTE ha den i munnen. Prinsessan blir otålig. Slurpar mjölk, leker med tandpetare, tjoar åt bilarna ute på gatan. ÄNTLIGEN, här kommer maten! Kycklingspett med pommes och tomatdippa. Hon äter. Mamman äter. En viss matro sprider sig. Fast säg det som varar länge för en snart 2-åring. Mitt middagssällskap blir plötsligt väldigt intimt. Pussar delas ut i mammans panna, på kinden, på armen. Stora kramar avlöser varandra. Jättemysigt om det inte hade varit för att jag blev totalt nerkletade med tomatdippa. Nåja, hon är lugn i alla fall. Skyndar mig att äta upp. Fullt medveten om att jag inte har någon napp eller muta med i väskan.
Till sist är vi färdiga. All mat är slut, ett antal servetter har gått åt. Ber att få betala och Ja, allt har varit till belåtenhet. På med ytterkläderna och så smyger vi skyndsamt iväg. Pust, det gick! Jag klarade att gå ensam med prinsessan på restaurang!!! Fort tillbaka till bilen. "Nej, mamma har ingen napp." "Ja, du ska få en glass när vi kommer hem." "Du har varit SÅ jätteduktig!"
Jag klarade det! Jag klarade det! Jag klarade det!
Nästa utmaning?

*kram*

Att hämnas sina föräldrar på sina barn?

Alla, som precis som jag, som är födda på 70-talet måste känna en viss motvilja till att se många av barnfotona på sig själva där man är iklädd den ena plyschbyxan efter den andra (gärna med härlig benvidd och slimmad upptill, ofta med hängslen också), det ena hemvirkade/stickade plagget efter det andra. I härliga färgkombinationer med brunt, grönt ( i alla nyanser), orange och gult i en salig blandning med lika hiskeliga mönster i en enda röra.
Fast på den tiden fanns det liksom inte så många alternativ. Det var att välja de kläderna eller så fick man vara naken.
Idag när det finns väldigt mycket valmöjligheter vad gäller barnkläder, man kan ju klä de små liven i glittriga prinsessekläder, tuffa superhjältekläder (spiderman, batman etc.) eller så kan man ju välja att klä dem som vuxna miniatyrer. Men många väljer ändå att klä sina barn i samma hemska modell, färg och mönsterval som man själv tvingades bli påklädd i när man var liten?! Jag är en av de där mammorna. Prinsessan är liksom inte den typen av unge som klär i glittriga, slimmade kläder. Jag ogillar att se barn i miniatyrvuxenkläder och eftersom prinsessan är just en liten prinsessa så faller ju även superhjälteklädesalternativet bort.
Jag älskar att dressa henne i 70-talskläder! Och det härliga är ju att just i år så är det tydligen mer modernt än någonsin! Dessutom har jag ganska precis idag varit på ett Me and I party där jag har frossat i härliga kläder till prinsessan! Dyrt, visserliggen. Men ska det vara så ska det vara ordentligt!
Än så länge är prinsessan en sån där unge som verkligen inte bryr sig om vad man sätter på henne för kläder. Fick hon bestämma så skulle hon gå naken. Hela tiden. Så eftersom det är mamman i den här familjen som bestämmer vad prinsessan ska ha på sig, så blir det det som mamman gillar. Och mamman gillar, nej ÄLSKAR, de härliga kläderna jag precis har frossat i!!!
Det som får mig att fundera vidare på varför jag (och många 70-talister med mig) verkligen älskar dessa kläder då man allt som oftast har sagt till sina föräldrar att "hur 17 kunde ni bara låta mig ha DE DÄR kläderna på mig?!?!?!" Blev man kanske helt miljöskadad av den giftiga färgen man gnagde av från sin spjälsäng? Eller har "Vilse i Pannkakan" kanske något med det hela att göra? Eller är det bara så att man på något konstigt vis tar ut en hämnd på sina föräldrar genom att klä sina barn i samma märkliga kläder som man själv blev klädd i som barn?
Frågan är ju bara vad jag ska säga till min lilla prinsessa när hon blir äldre och ångestsuckar varje gång hon ser ett fotografi från sina första barnaår?

Nu ska jag luta mig tillbaka, rulla tummarna och bara hoppas på att de nya plaggen till prinsessans garderob kommer snaaaaart!! Kanske ska jag fundera ut ett svar till prinsessans fråga också. För den kommer ju komma när hon blir äldre!

*kram*

Emma, en del av vår familj

Emma är den fjärde familjemedlemmen hos oss. Emma är ca 35 cm lång, blåa ögon och blont hår. Lite plastig om huvud, armar och ben och en väldigt vit, mjuk och skumplastfylld kropp. Håret är lite nylonaktigt. Emma är prinsessans högt älskade docka (läs bebis). Emma behandlar man inte hur som helst. Emma har också känslor. Igår råkade jag tappa Emma i golvet, hemska misstag! Prinsessan lägger av ett vrål och tittar argt på mig. Jag får snabbt finna mig och inse att i prinsessans ögon är Emma ingen docka utan en livs levande BÄBIS!!! Jag får vagga henne i famnen och förklara 1000 ggr för prinsessan att Emma faktiskt inte alls slog sig. Med en väldigt bestämd min sliter prinsessan Emma ur min famn, synar henne noga, lägger henne på fotöljens fotpall, backar några steg, ser tveksam ut, går fram till Emma och lyfter upp henne och ger henne en jättepuss mitt i sitt söta lilla dockansikte. Emma är ju faktiskt ingen docka. Inte i prinsessans ögon...
Idag kom prinsessans kusin favoritfaster hit och med sig hade de kusinens gamla dockgrejjer som hon för några år sedan växt ifrån. Däribland var det en bilstol för dockor. Prinsessan har alltid tyckt det varit så fascinerande att hennes yngsta kusin, lilla Alice-muffin (ja, hon är söt och god som en liten muffin så därför kallar jag henne för Muffin!) alltid sitter i en sådan stol när hon åker bil. Ja, inte i en sådan för dockor då utan i en bilbarnstol för riktiga bäbisar.
Emma fick snällt finna sig i att bli isatt, fastspänd, bortplockad, tappad i golvet gungad osv. i denna bilstol. Fast dockor brukar ju inte ge så mycket väsen av sig, de är även utrustade med massor av tålamod. Prinsessan älskade det nya tillbehöret till sin älskade Emma. Så pass mycket att så fort kusin och favoritfaster åkt hem, så sprang hon ut i hallen och skulle åka pappas bil!
Ja, vad gör man? Jo man klär på Emma (hemska tanke att en docka ska åka iväg någonstans naken!!), spänner fast henne i sin bilstol, tar på prinsessan sina ytterkläder och packar in både prinsessan och Emma i bilen, så får pappan ta med sina två tjejjer hem till farfar och plocka äpplen. Jag undrar om Emma tycker det är lika roligt som prinsessan? Undrar om pappan tycker det är lika roligt som prinsessan?
Det är väl bara att inse, Emma har blivit den fjärde familjemedlemmen. På både gott och ont. Det gäller nog bara för oss vuxna att inse att Emma faktiskt inte är en docka, utan en bäbis. Fast jag kommer nog ha lite svårt att knyta an till någon som har blont nylonhår, plastigt huvud, armar och ben och vit, mjuk, skumplastfylld kropp... Om jag inte misstar mig så står det nog Made in China i nacken på henne också. Visserliggen är ju inte prinsessan Made in bedroom heller utan Made in Cura, men på något vis har jag haft oerhört mycket lättare att knyta an till henne. Älskade lilla Prinsessa...

*kramar*

Snökonferens

Idag har det återigen varit en mycket händelserik dag på jobbet... Ibland undrar jag om jag inte har turen att ha världens bästa arbetsplats och medarbetare?! Imorse när jag kom till jobbet så hade jag typ inget att göra. Och då menar jag verkligen INGENTING att göra. Men det blev det snabbt ändring på. Enligt mitt hemskt tjusiga visitkort så är min titel administrativ assistent. Jag har ibland funderat på vad det egentligen innebär och nu tror jag att jag vet! Man gör typ ALLT! Och det roliga är att jag ÄLSKAR det! Som idag t.ex. har jag vattnat kontorets alla växter (konsulterna är inte så himla bra på att komma ihåg det), jag har bytt handdukarna på kontorets fyra toaletter (konsulterna är inte så himla bra på att komma i håg det), jag har rensat ut kylen på äcklig gammal mat (konsulterna är inte så himla bra på att komma i håg det).
Sen har jag kopierat massa viktiga papper, varit och handlat ett måttband (och passade samtidigt på att ta en promenad i det helt underbara varma, soliga höstvädret). Jag har frukostfikat med mina tre kvinnliga kolleger, som har hemskt tjusiga visitkort med titeln konsult på.
Sen har jag ätit lunch och efter det var det dags för det nyinköpta måttbandet att komma fram. Det är nämligen som så att vår helt underbara VD har låtit oss få veta att vi ska åka på snökonferens en vecka i mars! Så då måste ju alla få varsitt skidställ! Såklart!!! Så det har tagits benmått, stussmått och diverse andra mått för att få skidställ som ska passa våra kroppar när vi tjusigt glider ner för backarna och sedan på smidiga pjäxklädda fötter håller after ski. Fast det där med att tjusigt glida ner för backarna, det får jag nog lämna till de andra. Om ni har sett Lasse Åberg i Sällskapsresan när de åker skidor, ja då ser ni mig framför er. Ett alternativ vore ju om jag kunde hitta någon som kunde stå och uppmuntrande ropa åt mig "Tyngden på daaaaaalskidan, älskling!!!" ja, då vore det kanske en annan grej... Jag föreslog lite försynt för vår VD att jag kanske kunde få en pulka med företages logga tryckt på? Jag vet inte riktigt hur bra det förslaget gick hem. Fast å andra sidan så kan jag ju after skia hela dagarna istället!

När jag kom hem så var det dags pappa/mannen sopgubben att åka och jobba, så vi möttes för ett hej/hejdå i dörren och snabb puss i farten. Prinsessan och jag gick till Ica och handlade tomater (och coca-cola, riven ost, creme fraiche och smågodis). Idag vankades det nämligen tacopaj till middag. Jag vet inte riktigt vad det är med mig och tacos/tacopaj och fredagar. Men jag tycker det passar så rysligt bra ihop.
Prinsessan fick STOOOORA ögon när jag tog den färgglada godispåsen och började plocka i snask. Hon har precis förstått vad choklad är för något. Så givetvis ville hon också plocka i en påse... Och det fick hon! Fem chokladbitar. I en alldeles egen påse! Fast dem har hon glömt bort för länge sedan. Men det är just det här med att få vara stor tjej och plocka ner bitarna i sin egen påse... Att hon sen fortsatte och öste ner ca ett halvt kilo chokladbananer i min och pappans påse är ju en annan femma.
Middagen avnjöts i lugn och ro (pappan var ju inte hemma) och jag har väl aldrig sett en snart två års prinsessa äta så mycket tacopaj!!! Och massa pussar skulle det delas ut på min hand och arm mellan tuggorna. Så nu är jag i princip marinerad i tacopaj.
Nu är vi båda två mätta och belåtna och prinsessan sitter alldeles stilla framför TV:n och tittar på sin favoritfilm, Ice Age I. Det roligaste i hela filmen är när bebisen bajsar...
Snart dags för en dusch av prinsessan och sen välling, tandborstning och godnatt. Och då! DÅ kan jag ta fram min snaskepåse och sitta och skratta åt de stackars människorna, som är heltutan självkritik överhuvudtaget, i ett visst "musikprogram".

*kramar*

Kände för lite förnyelse

Så jag bytte helt enkelt bloggställe. Och genast känner jag mig lite uppfriskad (not!), men det är ju en helt annan historia. Det kan ju bero på den analkande förkylningen som jag har kännt av hela dagen med ett trevligt svidande i halsen. TACK! Älskade lilla dotter för att du delade med dig av snor och halsont till din lilla mamma!
Den här veckan har varit lite märklig... Alla veckor är väl i och för sig mer eller mindre märkliga, men denna har varit osedvanligt märklig. Det började i måndags (eller faktiskt redan i söndags) med att jag fick ringa mitt jobb och säga att jag tar min lediga dag då istället för som i morgon (fredag). Detta pga att lilla prinsessan (ja, Ylva-Lie då alltså) var genomförkyld. Detta innebar en dag full av snor, nysningar och allmänt kink. Tisdagen var en vanlig dag på jobbet för mig med undantag att jag fick stressa hem till en snorig prinsessa för att lösa av hennes pappa som bytat så han istället jobbar kväll. Ja, vad gör man inte för att slippa VAB?!
Något som jag märkte då under tisdagen, var att äta middag ensam med prinsessan var en ren fröjd. Vi brukar annars ha fullt tjo och stim vid våra middagar. Full middagsunderhållning med allt i från tappa (läs kasta) mat lite hur som helst omkring sig, tjata, skrika, kladda, klättra runt, stå upp, ha fötterna på bordet. Allt detta är givetvis helt oacceptabelt och givetvis är det prinsessan som står för "underhållningen" och mamman och pappan som står för tjatet, bedjandet, trugandet och i viss mån även skällandet som oftast resulterar i illvrål och darrande underläpp och stora krokodiltårar.
Hur som helst, lilla prinsessan och jag kunde under tisdagen och även onsdagen äta middag i lugn och ro. Hon slevade in och aldrig att jag behövde tillrättavisa henne. Hmmm, lite märkligt... Skulle hennes "normala" middagsbeteende enbart bero på att pappan satt med vid middagsbordet?! JA, uppenbarligen! För idag kom pappan hem lagom till middagen och vi fick vår vanliga dos av middagsunderhållning! Jag blir GALEN!!

I övrigt så har det under veckan blivit mindre snor och nysningar från prinsessan men desto mer av samma vara på mamman. Idol har återigen börjat på TV och det är ju underhållande på mer än ett sätt. Har faktiskt funderat på att göra ett försök på nästa års audition. Jag menar, min repertoar på "Trollmors vaggvisa", "Lille katt" och "Byssan lull" hade säkert gjort stor succé hos Swartling och co. Kan andra, så kan jag!

*kram*