I hate, I hate, I hate!!!!!

Ååååååh, jag blir så galet arg! På torsdag ska vi ha vår sommarfest med jobbet. Kul! Jättekul! Ja, absolut! Grejjen är bara den att det är massa olika aktiviteter så typ halva garderoben måste med. Först ska vi spela kubb, äta lunch och lyssna på när två av killarna berättar om när de var i Vietnam i drygt tre veckor och utbildade för ett företag. Till det krävs det en klädsel. I mitt fall blir det nog ett par svarta trekvartsbyxor av modell vardagliga och en top. Sedan ska vi spela tennis (!?!?!?!) och då är det ju träningskläder som gäller och sist ska vi spela beachvolleyboll. Men där kan de glömma att jag tänker springa runt i bikini med fläsket dallrande åt alla håll! Så då får det bli träningskläder där med.
Efter alla de här fysiska aktiviteterna ska vi duscha och piffa oss för middagen. Enligt invitationen som sänts ut så är det "casual" klädsel som gäller. Jaha... casual som vaddå? Som man brukar ha när man gå ut? Eller casual som vad vi normalt sett har på oss på jobbet? För där är det en jäkla skillnad! Casual för mig är typ jeans och en snygg tunika/top/blus medan casual om det är räknat som vad vi på jobbet normalt sett är klädda i, för då ska vi ha kostym! Nu vet jag att det är casual som i att det är OK med jeans och tunika/top/blus. Men hur ska jag kunna veta att jag inte klätt upp för mig mycket eller klätt ner mig?
Jag har ingenting att ha på mig! Ingenting!!! Jag skulle ha hittat något idag var tanken. Men jag kom hem med ett par mörka blå (väldigt snygga i och för sig) jeans. Men vad ska jag ha till då?!?! Kjol eller klänning är uteslutet för min del. I hate it. Såvida det inte är jeanskjol och leggings under. Men det känns alldeles för mycket vardag. Först var planen att ha vita jeans och en vit blus, rött skärp, röda skor och en röd väska. Men den planen lades på hyllan. Sen var planen vita jeans med svart klänning/tunika över. Men den tunikan/klänningen satt så illa att jag såg höggravid ut. Inte kul. Och onödiga rykten behöver jag inte skapa. Framförallt då jag måste vara nykter hela kvällen för att jag måste köra hem mitt i natten. Jaha... så då blev det det här panikköpet av de mörkt blåa (väldigt snygga) jeansen. Men vad har man till dem?! Och vad har man för skor till? Kan ni förstå mitt dilemma?! I normala fall får vi väldigt klara direktiv vad gäller klädsel på företagets fester. Som i julas t.ex. "smoking". Det kan inte misstolkas. Det finns inget att välja på och det finns nedskrivna vett och etikettregler om hur man ska vara klädd. Men "casual". Var finns vett och etikettreglerna till det?! I hate it!!!
Nåja, vad är väl en bal på slottet...

*kram*

Om att leva i nuet

men ändå inte hinna med. För det gör jag inte. Inte alls. Hinner med, alltså. Livet liksom bara passerar medan jag kämper och kämpar för att leva i nuet. Carpe Diem, ni vet. Fånga dagen. Fyll inte livet med dagar utan fyll dagarna med liv. Men pliiiiis, kan någon då slänga dit sisådär en åtta timmar till på dygnet?! Jag hinner inte med! Igår, när jag körde hem från jobbet, så körde jag förbi en sån där jordgubbsvagn. Ni vet, en liten vagn längs med vägen där man kan stanna och köpa jordgubbar. Då slog det mig. Jordgubbssäsongen är snart slut! Midsommar är passerad och vi har haft sommarsolståndet vilket innebär att vi redan börjat gå mot mörkare tider! *gaaahhh*. Jag har ätit jordgubbar vid två tillfällen! Ska det vara allt för i år? Jag har lite svårt att hänga med att det redan är slutet av juni! Vart har våren tagit vägen? Skönt att det är dags för semester. Då hinner jag stanna upp, kliva ur ekorrhjulet och bara vara i fem veckor! Men det är verkligen tokmycket som händer och har hänt som har gjort att jag verkligen inte har hunnit leva i nuet på det sätt som jag kanske borde ha gjort. Nu är det planeringen för nya köket som tar mycket energi. Det både kostar energi och ger energi. Trädgården hänger som ett svart moln av dåligt samvete över mig. Den har verkligen fått leva sitt eget liv. Men vad gör man? Det bara regnar och blåser hela tiden. Veckorna rullar på, dagarna rullar på, aktiviteter avlöser varandra.
Nu vill jag verkligen att det ska bli sol och varmt, lagom till min semester börjar på fredag, så att jag och lilla prinsessan verkligen kan få njuta av livet. Äta glass, åka till stranden, mysa i trädgården och bara vara. Verkligen bara leva i nuet och lägga alla onödiga måsten i plastkasse i ett mörkt hörn och låta dem ligga där tills man glömt bort vad det egentligen var som man "måste" och så tar man plastkassen och kastar iväg den.

Bara idag och imorgon kvar på jobb! Torsdag bjuder på sommarfest hela dagen och sen.... Sen är det semester!

*kramar*

Vem har kidnappat min BÄBIS?!?!?!

Någon som har sett en liten, knubbig, skallig, ursöt liten bäbis? Jag har nämligen blivit av med min!!! Istället har jag en lång, lite mindre knubbig tjej med ganska långt, men väldigt lockigt, blont hår som är utan blöja (dagtid) och som "läser " sin godnattsaga själv och glatt drar igång radion och dansar loss på sitt rum...
Jag har ingen bäbis längre! Jag har en stor tjej!


Hjälp!


*kramar*

10, 9, 8, 7

och nu när denna arbetsdagen är slut så är det bara 6 dagar kvar till semestern! Jag räknar liksom inte torsdag nästa vecka som arbetsdag, då har vi nämligen sommarfest! Jösses vad jag längtar! Det är ju lagom stressigt nu när vi har ca 8 veckors arbete att jobba ikapp på ca två veckor (vår server har ju gett felaktiga OK-signaler i 8 veckor!! så nu ska allt det jobbet göras om plus allt nytt som trillar in hela tiden!)
Semester.... Fem lediga veckor. Jag längtar!!!

*kram*

Idag var en bra dag

Tänk, jag fick knappt upp ögonen i morse. Svullna, torra och rödsprängda. Där fick man för att man visade sina känslor. Som vi diskuterade igår, jag och pappamannen. Vägde fördelar mot nackdelar, ältade, försökte hitta lösningar. Hur som helst, jag har inte flyttat hemifrån. Sent igår kväll gick jag in till lilla prinsessan, höll om henne hårt och bara storgrät. Då vaknade hon och sa "mamma såsåså lessen". Och det var jag ju. Klart att jag vill vara hennes mamma. Sen var hon ledsen en stund. Och pappamannen. Men sen somnade vi tätt, tätt intill varandra alla tre i stora sängen.
Idag var en bra morgon. Lilla prinsessan undrade vart kissen är, men den har flyttat. Det funkade inte. Lilla prinsessan var för liten för att vi skulle kunna ha ett husdjur. Sen konstaterade hon att mamma hade varit såsåså lessen. Och pappamannen. Och hon själv. Att hon hade blivit såsåså lessen när jag bara stack iväg utan ett ord i går eftermiddag. Men sen var hon glad. Jag var glad. Fast bara glad så hon såg det. Inom mig var jag ledsen. Jätteledsen. Det har jag varit hela dagen. Det är tungt. Att inte veta vad som ska hända. Att inte veta vad man ska göra. Att inte veta vad som är rätt och fel. Det är tungt. Jättetungt. Och ledsamt. Men jag ska inte flytta.
Jag är ledsen. Osäker. Men jag är inte arg längre. Jag orkar inte vara arg längre. Jag är trött. Jättetrött. I själen. Jag vill bara att vi ska bli en glad familj igen. Undras om det går? Jag hoppas det...

*kramar*

Ica Maxi VS Psykakuten

Igår vann Ica Maxi. Hade igår varit i morse så hade psykakuten vunnit. Nu orkar jag inte mer. Jag går sönder inombords. Jag kommer sprängas i tusen bitar *poff* så är jag borta... Jag säger upp mig från mammarollen. Jag kapitulerar. Jag ger upp. Kastar in handduken. Det vi genomgår är ingen vanlig treårstrots. Det är ett levande helvete som jag inte vill vara delaktig i längre. Det kommer inte gå över, byt gärna plats med mig en vecka eller två så kommer ni själva se vilket kaos det är. Jag ger upp...


*kram* eller nå´t....

Dagen D var i alla fall inte idag

Nix. I dag var om möjligt ännu värre än igår.

*kram*

Tusen bitar

Vet ni vad? Jag håller på att gå sönder. Fullkomligt rasa ihop eller bara sprängas i luften. *poff* så är jag borta! Ibland undrar jag om det kanske är bäst. Att jag bara försvinner. Bort. Det finns liksom inget som är roligt eller bra längre känns det som. Livsglädjen är liksom bara borta. Solen skiner och det är toppensommar. Varmt, svettigt och alldeles, alldeles.....alldeles underbart. Men inte inom mig. Där är jag trött, arg, ledsen och förvirrad. Mest hela tiden. Det som började gå på rätt håll med lilla prinsessan är tillbaka i fullständigt i kaos. Vet ni vad? Ibland tänker jag de hemskaste tankar. Att jag inte vill ha barn. Kan ni tänka er det?! Då har det gått långt. Jag ångrar absolut inte lilla prinsessan utan mer just det faktum att vi valde att få barn överhuvudtaget. Jag rannsakar mig själv men jag kan verkligen inte hitta roten till det onda. Varför hon gör och är som hon är. Hon lyssnar, nickar och lååååååvar att hon ska vara duktig flicka. Ändå hann hon i går med att riva ned skyltningen i två butiksfönster, riva ned ett antal underkläder från sina galgar till en röra på butiksgolvet, springa bort från mig i en butik.... Allt detta på 15 minuter! Och hon är inte rädd. Inte rädd alls att komma bort från mig eller pappamannen. Vi pratar jättemycket om hur viktigt det är att alltid vara där mamma och pappa är för det finns elaka tanter och farbröder som kan komma och ta henne från oss. Och det vill hon ju inte. Det vill hon absolut inte. Men ändå tar det inte skruv. Kanske man ska hyra in någon som får kidnappa henne? Eller man ska kanske smyga iväg och sen låta henna vara ifrån mig så någon får ta hand om henne och ropa efter mig i högtalarna?
Varenda dag är en kamp. Den lilla underbara prinsessa som alltid vaknar med ett leende är gó och glá i typ tio minuter. Sen hoppar ett monster in i hennes kläder. Det blir lite som i Men in Black; det blir en Edgarsuit! Fast vi har en Prinsessuit. Alltså ett prinsesskal med en alien inuti!
Jisus... är det det här som är treårstrots så vill inte jag vara med längre!
Sen har vi det här med katten. För en vecka sedan hämtade vi hem vår lilla kattunge. Eller; lilla prinsessans kattunge. Vi hade pratat oerhört mycket om att det är en liten bebis. Att man måste vara snäll. Försiktigt. Jaha, men vad händer? Katten lyfts i svansen, kläms om magen, tas stryptag på, dras i benen, släpas i selen. Det är ett under att den här stackars katten lever! Jag tror vi har förbrukat 7 liv på lika många dagar. I förrgår var droppen som fick bägaren att rinna över. Vi sa helt sonika till henne att Kissen måste flytta till en annan familj för att hon är så elak mot den och inte lyssnar när vi säger till henne. Det liksom bara rann av henne. Ingen reaktion alls mer än att hon höll med?!?!?! Men tydligen på natten så hade hon varit jätteledsen (berättade pappamannen) och gråtit och ropat efter sin kisse. Ok, hon var väl lite snällare mot Kissen i går...
Men liksom förstår ni? Den lilla person som betyder mest av allt för mig håller på att driva mig bort från sig. Bort från henne. Bort från hennes liv. Jag älskar henne. Men ibland har jag sån lust att bara fly. Bort. Leva ensam. Alldeles ensam. Denna ständiga kamp. Och ständigt försöka hitta en medelväg som båda går med på. Att aldrig säga att hon är dum, elak etc. utan att alltid komma ihåg att säga att det hon gör är dumt, elakt, fel etc. Vet ni hur svårt det är när man har ett blodtryck på 830, ilskan kokar och man är tokfrustrerad?
Vet ni vad? Vi ska definitivt inte ha fler barn! Då kommer jag gå sönder. *poff* bara liksom försvinna. Sprängas i tusen bitar. Som jag sagt tidigare; jag är absolut inget mammavirke. ofta tvivlar jag verkligen på mig själv som förälder. Visst, jag är den bästa mamma som hon kan ha. Men nej, det finns säkert någon annan som skulle kunna gå in och fylla den rollen tusen gånger bättre än vad jag gör! Jag är den enda mamma hon provat. Och det är stor skillnad! Skulle hon prova en annan mamma så kanske hon hittar en mamma som är den bästa för henne! Men tyvärr väljer man ju inte sina föräldrar själv.
Nu har hon vaknat. Nu är denna dagen i gång. Nu får jag lägga gårdagen bakom mig och se framåt. Hoppas på en bättre dag i dag. Solen skiner. Det är soligt och varmt. Och kanske, kanske aldeles alldeles underbart! Vem vet? kanske i dag är dagen D? Dagen då allt vänder! Dagen då vi blir en harmonisk, glad och lycklig familj igen! Eller dagen då det bara säger *poff* och jag sprängs i tusen bitar och bara..... försvinner!

*kramar* från desperata mamman