Ja, jag är en äkta nattuggla. Jag älskar att vara upp sent. Fast då önskar jag i och för sig att jag får sova längelängelänge på morgonen också. Och det är ju verkligen något jag kan glömma. Har jag tur så får jag sova till halv åtta i morgon. Och det får väl räknas som länge. Egentligen spelar det ingen roll hur tidigt jag går upp för jag orkar ändå vara vaken till sent. Jättesent. Först är man dyngtrött sådär runt 19-20 på kvällen. Men sen går det liksom över. Jag kanske blir som min gamla farmor. Som liksom får för sig att koka knäck mitt i natten. Eller sitta på balkongen och spana på folket som är på väg hem från krogen mitt i natten. Nu har jag ju förvisso ingen balkong, men kanske jag har sen? Sen när jag är pensionär och bor i flott våning inne i stan... Eller så blir jag en gammal surtant som går till sängs när det mörknar och stiger upp när det ljusnar.
Vi pratade just om det här med sömn häromdagen på jobb. En kollega sa att det vid forskningar kommit fram att människan (en vuxen alltså) mår bäst av sju timmars sömn per natt. Sju timmar?!?! Jag behöver lätt minst nio timmar för att vara hyfsat normal när jag vaknar! Gärna tio-tolv timmar. Och en middagslur på det! I ett par timmar. Jag älskar att sova!
Egentligen borde jag ligga till sängs just i detta nu. Men det går inte. Jag är inte trött. Inte ett endaste dugg. Funderar lite på morgondagen. Har massa saker som ska ordnas. Lilla prinsessan och jag är ju lediga imorgon. Vi ska lämna några jackor för omtryckning på tryckeriet. Besiktiga min bil. Handla lite grejjer. Åka till allra bästa svägerskan M för fika och hårfärgning. Och det var bara förmiddagen!
Det har varit mycket idag också. Vårt hus som vi har sålt har besiktigats. Det gick förvisso bra men köparen kan ju fortfarande dra sig ur så en viss osäkerhet ligger i magen. Sen kom jag inte till jobbet förrän efter lunch på grund av besiktningen och fick jobba till sent på eftermiddagen.
Ja, det händer mycket hela tiden. Jag längtar till sommaren nu. Till semestern!
Nu ska jag göra en längta-till-lista!
Jag längtar efter:
- Min syster K och lilla A som kommer hem till Sverige snart!
- Min syster H lilla bebis som är beräknad till mitten av mars! Jag ska bli moster igen!! Till en liten tjej!
- Tills vi ska flytta till vårt nya hus!
- Sommaren
- Allra bästaste bästisens lilla bebis som är beräknad till kring midsommar. Och allra bästa bästisen och hennes familj förstås!
- Semestern
... Ja, det är nog det jag längtar efter allraallra mest just nu!
Och kanske lite min säng...
*kramar*
torsdag 31 januari 2008
torsdag 24 januari 2008
För att fortsätta på dagens tidigare inlägg
Vissa bilar levereras verkligen utan blinkers och/eller gaspedal.
Och förresten, idag tankade jag för 11.74 kr/l (95 oktan). Är det det billigaste dagspriset?
*kramar*
Och förresten, idag tankade jag för 11.74 kr/l (95 oktan). Är det det billigaste dagspriset?
*kramar*
Jag är en humörbilist
Egentligen så tycker jag inte om att köra bil. Om det sen beror på att jag inte alls gillar min bil eller om det verkligen är så att jag inte alls tycker om att köra bil, det vet jag faktiskt inte. Men när jag kör bil så kräver jag faktiskt att mina medtrafikanter faktiskt också gör det. Kör bil alltså. Ibland undrar jag om inte lite för många trafikanter verkligen har lyckats hitta sitt körkort i flingpaketet eller om de hittat en rolig sida på internet och liksom bara laddat hem ett körkort. Jag säger inte att jag är världens bästa förare. Absolut inte. 40 lektioner på körskolan där typ hälften av dem gick åt till att lära mig att backa runt hörn och start i backe. Start i backe kan jag förstå, för det finns inte så många backar i Trelleborg. Och rondellkörning hade jag också länge svårt för, men i Trelleborg hade vi faktiskt bara en rondell på den tiden då jag tog mitt körkort. Fickparkering har jag precis nyligen lärt mig och då har jag haft mitt körkort i 12 år. Tolv år!!! Men ibland undrar jag hur folk verkligen lyckas att få sina körkort, eller ännu hellre: behålla dem!
Igår t.ex. när jag körde till jobbet. Jag hamnar bakom en, förvisso helt ny, Volvo XC 90. Ni vet, en Cross Country, en jeep, en fyrhjulsdriven bil. När vi närmar oss stadsgränser för att köra in i Landskrona så händer det något. Helt plötsligt kör de i 30 km/h?! Och sen när vi kommer till den kullerstensbelagda delen av vägen så kryper vi helt plötsligt fram i 20 km/h!!??? Men shit liksom! Du har en XC90!! Bilen klarar ojämnt underlag! Tillåten hastighet är 50 km/h. Sånt här gör mig galen! Eller nästa scenario; jag kör landsvägar till jobbet och ibland hamnar jag bakom en traktor. Traktorer får bara köra i max 30 km/h, det vet jag och därför blir jag inte irriterad över deras långsamma framfart. Det som irriterar mig är att de tuffar på i sin gemytliga takt, det bildas kö bakom dem medans de kör förbi ställe efter ställe där de kan stanna till en stund och släppa förbi bakomliggande bilkö! Eller bilister som ligger framför mig och bestämmer hur fort jag får lov att köra. De som medvetet ligger precis vid mittlinjen och gärna håller 10 km/h under tillåten hastighet *GAAAHH*!! Eller de som ligger framför mig, saktar ner farten, gärna bromsar hårt, och börjar svänga innan de blinkar! Vad är vitsen med att blinka överhuvudtaget? Man blinkar först och bromsar sen!!! Eller värst av allt; de som stannar i rondellen för att släppa in fler bilar som ju faktiskt har väjningsplikt mot allt och alla som befinner sig i rondellen. Är det konstigt att det blir trafikolyckor?
Det absolut värsta jag har varit med om i trafiken, och det är faktiskt sant hur osannolikt det än låter, är när jag hamnade bakom en bil som låg ganska markant under tillåten hastighet vilket resulterade i att jag kom ganska nära bakom. Ja, man ska hålla avståndet, men när jag kommer i mina lagliga 70 km/h så går det rätt fort att hamna i rumpan på någon som snittar 40 km/h! Hur som helst, den här idioten slår då på varningsblinkersen. Lagom till en korsning. Hmmm, kanske han har fel på blinkersen, tänker jag och bromsar in medan idioten framför mig fortsätter köra. Förbi korsningen. Nähä, han skulle inte svänga... Kanske han kom åt varningsblinkersen när han skulle trycka på något reglage? Jag fortsätter köra och börjar faktiskt bli iriiterad på att ligga i 40 km/h på en 70 väg. Trycker mig lite närmre, väntar på läge att köra om. Då slår idioten på varningsblinkersen igen. Och stannar. Mitt på vägen. Ingen chans för mig att köra om för det är mitt i en kurva. Ja, så kan man ju också göra för att markera att bakomvarande ska hålla avståndet. Lagligt? Nej föga troligt. Tror ni han fick en tuta i baken? Ja, absolut! Tror ni idioten körde vidare? Ja, så småningom. Med varningsblinkersen igång!
Jag har i många år också arbetet på bensinstationer. Med biluthyrning. Kan ni gissa hur många av våra hyrbilar som var ute på försäkringsuthyrning ganska exakt samma dag som årets första halka slog till? Alla!! Om man vaknar på morgonen, går ut till sin bil och den är helt igenisad, man får skrapa alla rutorna, det är minusgrader. Tänker man då inte också att det är nog med största sannolikhet halt på vägen också? Nej, man gasar på för glatta livet, med slitna sommardäck, hamnar i diket och får ta en hyrbil på försäkringen.
Lagen med vinterdäck. Otroligt bra, men varför följer inte alla den lagen? Har man inte råd med vinterdäck så kanske man ska låta bilen stå för det är ju föga troligt att man har råd med de reparationer som kommer krävas när man har halkat vägen. För det kommer man göra förr eller senare.
För mig känns det så oerhört logiskt; vinterdäck på vintern. Vinterdäck anpassade för vart man bor. Dubbdäck i Skåne för vi har sällan snö men ofta is, svartis, på vägarna. Det krävs dubbar för att få fäste då. "Vanliga" vinterdäck i Norrland för de har oftare snö än is på vägarna.
Nu ska jag jobba lite. Det ska bli spännande att se vad för humörsvängningar min medtrafikanter bjuder på på hemvägen idag.
Kör försiktigt :-)
*kramar*
Igår t.ex. när jag körde till jobbet. Jag hamnar bakom en, förvisso helt ny, Volvo XC 90. Ni vet, en Cross Country, en jeep, en fyrhjulsdriven bil. När vi närmar oss stadsgränser för att köra in i Landskrona så händer det något. Helt plötsligt kör de i 30 km/h?! Och sen när vi kommer till den kullerstensbelagda delen av vägen så kryper vi helt plötsligt fram i 20 km/h!!??? Men shit liksom! Du har en XC90!! Bilen klarar ojämnt underlag! Tillåten hastighet är 50 km/h. Sånt här gör mig galen! Eller nästa scenario; jag kör landsvägar till jobbet och ibland hamnar jag bakom en traktor. Traktorer får bara köra i max 30 km/h, det vet jag och därför blir jag inte irriterad över deras långsamma framfart. Det som irriterar mig är att de tuffar på i sin gemytliga takt, det bildas kö bakom dem medans de kör förbi ställe efter ställe där de kan stanna till en stund och släppa förbi bakomliggande bilkö! Eller bilister som ligger framför mig och bestämmer hur fort jag får lov att köra. De som medvetet ligger precis vid mittlinjen och gärna håller 10 km/h under tillåten hastighet *GAAAHH*!! Eller de som ligger framför mig, saktar ner farten, gärna bromsar hårt, och börjar svänga innan de blinkar! Vad är vitsen med att blinka överhuvudtaget? Man blinkar först och bromsar sen!!! Eller värst av allt; de som stannar i rondellen för att släppa in fler bilar som ju faktiskt har väjningsplikt mot allt och alla som befinner sig i rondellen. Är det konstigt att det blir trafikolyckor?
Det absolut värsta jag har varit med om i trafiken, och det är faktiskt sant hur osannolikt det än låter, är när jag hamnade bakom en bil som låg ganska markant under tillåten hastighet vilket resulterade i att jag kom ganska nära bakom. Ja, man ska hålla avståndet, men när jag kommer i mina lagliga 70 km/h så går det rätt fort att hamna i rumpan på någon som snittar 40 km/h! Hur som helst, den här idioten slår då på varningsblinkersen. Lagom till en korsning. Hmmm, kanske han har fel på blinkersen, tänker jag och bromsar in medan idioten framför mig fortsätter köra. Förbi korsningen. Nähä, han skulle inte svänga... Kanske han kom åt varningsblinkersen när han skulle trycka på något reglage? Jag fortsätter köra och börjar faktiskt bli iriiterad på att ligga i 40 km/h på en 70 väg. Trycker mig lite närmre, väntar på läge att köra om. Då slår idioten på varningsblinkersen igen. Och stannar. Mitt på vägen. Ingen chans för mig att köra om för det är mitt i en kurva. Ja, så kan man ju också göra för att markera att bakomvarande ska hålla avståndet. Lagligt? Nej föga troligt. Tror ni han fick en tuta i baken? Ja, absolut! Tror ni idioten körde vidare? Ja, så småningom. Med varningsblinkersen igång!
Jag har i många år också arbetet på bensinstationer. Med biluthyrning. Kan ni gissa hur många av våra hyrbilar som var ute på försäkringsuthyrning ganska exakt samma dag som årets första halka slog till? Alla!! Om man vaknar på morgonen, går ut till sin bil och den är helt igenisad, man får skrapa alla rutorna, det är minusgrader. Tänker man då inte också att det är nog med största sannolikhet halt på vägen också? Nej, man gasar på för glatta livet, med slitna sommardäck, hamnar i diket och får ta en hyrbil på försäkringen.
Lagen med vinterdäck. Otroligt bra, men varför följer inte alla den lagen? Har man inte råd med vinterdäck så kanske man ska låta bilen stå för det är ju föga troligt att man har råd med de reparationer som kommer krävas när man har halkat vägen. För det kommer man göra förr eller senare.
För mig känns det så oerhört logiskt; vinterdäck på vintern. Vinterdäck anpassade för vart man bor. Dubbdäck i Skåne för vi har sällan snö men ofta is, svartis, på vägarna. Det krävs dubbar för att få fäste då. "Vanliga" vinterdäck i Norrland för de har oftare snö än is på vägarna.
Nu ska jag jobba lite. Det ska bli spännande att se vad för humörsvängningar min medtrafikanter bjuder på på hemvägen idag.
Kör försiktigt :-)
*kramar*
fredag 18 januari 2008
Vill så jättegärna, men ändå inte alls.
Hur kan man vara så kluven? Att man vill en sak jättejättejättegärna men ändå absolut inte alls? Vad det handlar om är syskon till lilla prinsessan. Jag kan visst tänka mig att vara gravid, känna en bebis sparka därinne i magen, förlossning... Men sen tar nästan längtan slut. Två barn. Vad ska jag ha det för? Hur ska jag hinna? Hur ska jag orka? Hur ska jag kunna fördela tiden lika mellan två och ändå ha tid över för mig själv och mina intressen? Ego? Ja, det är jag. Men för att jag ska må bra så måste det finnas utrymme för mig själv i mitt liv. Jag börjar känna paniken komma krypande just inför det här med syskon. Våra små embryon får bara vara kvar i frysen på Cura till sista november 2009. Långt tid till dess? Ja, men tiden går rasande fort. Och vem kan garantera att det bara behövs ett försök? Och varje försök kostar ju sina tusenlappar. Men om vi inte förösker göra syskon inom tidsramen så blir det ännu mer psykiskt och fysiskt påfrestande. Och dyrare. Mycketmycketmycket dyrare. Då pratar vi flera tiotusentals kronor. Kanske jag ska vara nöjd med den lilla prinsessa jag faktiskt har? Men så kommer egot fram och illvrålar; "Men om det skulle hända henne något?" Ja, då får det väl kanske vara så då... Hela tiden dyker det upp massa saker. Nu har jag ganska nytt jobb och jag vill verkligen inte vara mammaledig. Jag vill åka till mitt jobb. Jag trivs där, känner mig behövd och uppskattad där. Det gör jag väl visserliggen hemma också. Men hemma är jag bara mamma. På jobbet är jag mig själv. På jobbet kan jag andas. Slippa tänka på tvätthögar, dammsugning, mathandling och allt annat husligt som ibland får mig att känna mig som jag håller på att kvävas.
Men vad ska jag svara lilla prinsessan när hon undrar varför inte hon har någon lillebror eller lillesyster? Ja, kanske sanningen. Att hon emellanåt är så påfrestande att jag inte vet om jag hade orkat ett barn till? Eller att jag var för egoistisk och inte ville bli av med mer egentid? Eller att det hela tiden dök upp massa förändringar att det liksom aldrig blev tid för ett barn till?
Ni ska bara veta hur mycket jag avundas alla er som bara typ tvättar era underkläder tillsammans med mannens kläder och så vips är man gravid. För innerstinnerst inne så vill jag vara gravid igen. Jag älskade min gravidmage. Fast det är nog den här tidspressen jag har på att jag måste bli gravid innan ett visst datum för annars är det "för sent" som får mig att tvivla. I mina ögon så kan jag se mig själv gravid när lilla prinsessan är runt 5, 6 eller kanske rentav 7 år. Men då får det bli den dyrare vägen. Den som kräver mer av mig fysiskt och psyskiskt. Och det känns ju inte heller bra, för jag blir ju äldre för varje år som går. Liksom de flesta andra av oss ;-) Och tänk vilket slöseri med liv det skulle vara. Vi har ju 12 eller 13 embryon. Embryon, som ju faktiskt är liv. Ska vi bara kasta bort dem utan att ens försöka få något av dem att bli en livsduglig människa?
Men finns det någon som kan förstå det här? Hur man kan tänka sig att vara gravid, gå igenom en förlossning men inte känna sig redo för en ny bebis med allt vad det innebär? Kanske det är därför man är gravid så länge? Just för att man ska hinna bli redo?
Och sen den stora frågan. Hur kan man älska två stycken precis lika mycket? Har man samma kärlek till båda två? Eller har man olika kärlek till dem för att det är två olika individer? Och hur fördelar man tiden emellan dem så de får lika mycket mammatid och pappatid?
Jag vill nog ha en liten bebis igen. Fast inte just nu. Jag är absolut inte redo för det. Jag tror att jag måste få fundera en liten stund till. Bara en liten stund. Några månader eller ett år eller så...
För just för tillfället så är jag alldeles nöjd med min lilla prinsessa. Fast visst finns tanken där. På en liten bebis. Men först måste jag få svar på en massa frågor. Svar, som bara jag kan ge mig själv. Och de kommer nog med tiden. För än har tiden inte börjat närma sig sitt slut.
*kram*
Men vad ska jag svara lilla prinsessan när hon undrar varför inte hon har någon lillebror eller lillesyster? Ja, kanske sanningen. Att hon emellanåt är så påfrestande att jag inte vet om jag hade orkat ett barn till? Eller att jag var för egoistisk och inte ville bli av med mer egentid? Eller att det hela tiden dök upp massa förändringar att det liksom aldrig blev tid för ett barn till?
Ni ska bara veta hur mycket jag avundas alla er som bara typ tvättar era underkläder tillsammans med mannens kläder och så vips är man gravid. För innerstinnerst inne så vill jag vara gravid igen. Jag älskade min gravidmage. Fast det är nog den här tidspressen jag har på att jag måste bli gravid innan ett visst datum för annars är det "för sent" som får mig att tvivla. I mina ögon så kan jag se mig själv gravid när lilla prinsessan är runt 5, 6 eller kanske rentav 7 år. Men då får det bli den dyrare vägen. Den som kräver mer av mig fysiskt och psyskiskt. Och det känns ju inte heller bra, för jag blir ju äldre för varje år som går. Liksom de flesta andra av oss ;-) Och tänk vilket slöseri med liv det skulle vara. Vi har ju 12 eller 13 embryon. Embryon, som ju faktiskt är liv. Ska vi bara kasta bort dem utan att ens försöka få något av dem att bli en livsduglig människa?
Men finns det någon som kan förstå det här? Hur man kan tänka sig att vara gravid, gå igenom en förlossning men inte känna sig redo för en ny bebis med allt vad det innebär? Kanske det är därför man är gravid så länge? Just för att man ska hinna bli redo?
Och sen den stora frågan. Hur kan man älska två stycken precis lika mycket? Har man samma kärlek till båda två? Eller har man olika kärlek till dem för att det är två olika individer? Och hur fördelar man tiden emellan dem så de får lika mycket mammatid och pappatid?
Jag vill nog ha en liten bebis igen. Fast inte just nu. Jag är absolut inte redo för det. Jag tror att jag måste få fundera en liten stund till. Bara en liten stund. Några månader eller ett år eller så...
För just för tillfället så är jag alldeles nöjd med min lilla prinsessa. Fast visst finns tanken där. På en liten bebis. Men först måste jag få svar på en massa frågor. Svar, som bara jag kan ge mig själv. Och de kommer nog med tiden. För än har tiden inte börjat närma sig sitt slut.
*kram*
måndag 14 januari 2008
*Ont, det gör ont, det gör ont...* trallalalalaaaaa
Fast jag låter inte lika lycklig som Lena PH när hon trallar på om hur ont hon har. Jag har ont. På riktigt. Jag har jätteont. Faktiskt. Det är faktiskt jättesynd om mig. Och idag har jag varit hos min alltid lika rara husläkare. Och ja, min självdiagnostisering stämde! Idag igen. Undrar om jag snart kan göra sluttentan och få en läkarlegitimation?! För ja, visst är det bihåleinflammation jag har. Och det gör ont! Hela kinderna, över näsbenet och upp i pannan. Och i huvudet. Och i örena. Det gör ont. Men ingen antibiotika. Det vill jag inte ha. Men jag måste få det om det inte har blivit litelitelite bättre tills på fredag. Jag vill inte ha antibiotika! Jag är nog lite av en antibiotikamotståndare. Så det fick bli kortisonnässpray och rinexin istället. Och panodil. Massor av panodil! Jag gillar panodil. De tar ju bort det onda så himla bra. Tänk, det tänkte du inte på, Lena PH! Ta en panodil, så blir du av med ditt onda!
Just nu är den bästa känslan när jag har lyckats snyta ut typ en deciliter grönt, illaluktande.... hmmm, vad ska jag kalla det? snor?!?! och sen känner jag hur det bubblar i alla bihålorna och det lossnar. Jag kan höra ordentligt igen, trycket i pannan släpper lite och den bultande känslan mellan ögena släpper. I en minut. Sen är det totalstopp, och ont överallt igen. Någon som vill byta med mig? Snälla?!
*kramar*
Just nu är den bästa känslan när jag har lyckats snyta ut typ en deciliter grönt, illaluktande.... hmmm, vad ska jag kalla det? snor?!?! och sen känner jag hur det bubblar i alla bihålorna och det lossnar. Jag kan höra ordentligt igen, trycket i pannan släpper lite och den bultande känslan mellan ögena släpper. I en minut. Sen är det totalstopp, och ont överallt igen. Någon som vill byta med mig? Snälla?!
*kramar*
söndag 13 januari 2008
Långt kvar till jul...
Tack och lov tycker jag. Men inte lilla prinsessan. Hon vill helst att tomten ska komma imorgon. Jag vet bara inte hur jag mer ska kunna förklara för henne att tomten faktiskt inte kan uppfylla alla önskningar. Speciellt inte när mamman och pappan får bestämma. Vad hon önskar sig? En häst!!! "Fråga tomten ja vill ha häst, mamma!" "Ja, lilla prinsessan. Man kan ju önska sig vad man vill men det är ju inte säkert att tomten kan ge dig det i alla fall" Vad det här hästandet kommer ifrån vet jag faktiskt inte. Ja, jo jag är ju själv rätt galen i hästar, men jag har inte ridit alls sen innan jag blev gravid. Jag har knappt sett en häst på flera år! Men nu har det alltså på riktigt blivit en liten hästtjej av vår lilla prinsessa... Kanske alla filmer med Pippi Långstrump och hennes häst Lilla Gubben har hjälpt till lite? Pippi är ju lite av en idol. Men hon är så himla rolig den här lilla Ongen. Jag och pappamannen sa till henne att när vi flyttar till nya huset så kan vi kanske skaffa oss en katt (igen). "Nä, mamma, ha häst stället!" sa hon med bestämd stämma. "Ja, fast man får ju inte ha en häst där vi ska bo" försökte jag lite försiktigt och väntade på illvrålet att hon faktiskt vill ha en häst! "Ha jåtta, mamma!" "Nä du min lilla prinsessa! Någon råtta ska vi definitivt inte ha!"
Men fattar ni poängen? Den här vill-ha-häst-diskussionen har vi minst en gång om dagen!!! Och hon är två år!
"Ha häst, mamma!"
*kram*
Men fattar ni poängen? Den här vill-ha-häst-diskussionen har vi minst en gång om dagen!!! Och hon är två år!
"Ha häst, mamma!"
*kram*
torsdag 10 januari 2008
Är du nöjd nu då, din lilla tjockis :-)
Nu när jag har ändrat? Ja, det finns nog bara en person som förstår vad jag menar. Och tjockis, det är i all välmening! Klappa om lilla magen och så håller jag tummarna för att du får din sjukskrivning på tisdag!
Och på tal om sjukskrivning... Idag är jag hemma och är sjuk. Ibland undrar jag hur mycket snor en näsa egentligen kan producera. Egentligen. På en skala. Men det här är inte klokt. Jag har mer eller mindre varit förkyld ända sedan förra våren. Jag har kanske hunnit vara frisk som längst ett par veckor mellan gångerna. Sen börjar det om med snooooooor, hosta, ont i halsen. Aldrig någon direkt feber och de gånger jag har ringt till min rara husläkare, då hostan varit rent ut sagt för jävlig, nä då är det alltid bara virusinfektion. Går över av sig själv. Mmmm, det gör det också. Lagom till nästa förkylning slår till. *Aaaaarrrgghhhhh* Jag blir galengalengalen!! Men i alla fall. Idag har jag varit hemma och vilat mig. Har så mycket tjockt snor i hela huvudet att mina öron känns som de ska sprängas av trycket inifrån. Men nej, det är ingen öroninflammation. Tror jag. Det känns inte så. Det gör liksom inte ont i öronen. Bara lite lock i öronen och så snortryck som lättar när jag trumpetar på som värsta elefanten.
Annars är allt bara prima. Besiktningen på nya huset gick galant igår. Och på lördag är det nya visningar av vårt nuvarande hus. Men hur svårt kan det vara då? Nu kan de väl börja slåss om vårt hus, tycker jag. Gärna så att det blir en aggressiv kamp och massa tusenlappar över utgångspriset! Jag ska ju för fasiken göra ett spa i min nya källare! Hör ni det alla spekulanter?! Ett spa!!
*snorkramar*
Och på tal om sjukskrivning... Idag är jag hemma och är sjuk. Ibland undrar jag hur mycket snor en näsa egentligen kan producera. Egentligen. På en skala. Men det här är inte klokt. Jag har mer eller mindre varit förkyld ända sedan förra våren. Jag har kanske hunnit vara frisk som längst ett par veckor mellan gångerna. Sen börjar det om med snooooooor, hosta, ont i halsen. Aldrig någon direkt feber och de gånger jag har ringt till min rara husläkare, då hostan varit rent ut sagt för jävlig, nä då är det alltid bara virusinfektion. Går över av sig själv. Mmmm, det gör det också. Lagom till nästa förkylning slår till. *Aaaaarrrgghhhhh* Jag blir galengalengalen!! Men i alla fall. Idag har jag varit hemma och vilat mig. Har så mycket tjockt snor i hela huvudet att mina öron känns som de ska sprängas av trycket inifrån. Men nej, det är ingen öroninflammation. Tror jag. Det känns inte så. Det gör liksom inte ont i öronen. Bara lite lock i öronen och så snortryck som lättar när jag trumpetar på som värsta elefanten.
Annars är allt bara prima. Besiktningen på nya huset gick galant igår. Och på lördag är det nya visningar av vårt nuvarande hus. Men hur svårt kan det vara då? Nu kan de väl börja slåss om vårt hus, tycker jag. Gärna så att det blir en aggressiv kamp och massa tusenlappar över utgångspriset! Jag ska ju för fasiken göra ett spa i min nya källare! Hör ni det alla spekulanter?! Ett spa!!
*snorkramar*
söndag 6 januari 2008
Mitt 2007
Den här finurliga sammanfattningen av året som gått hittade jag på min goda vän, Nettan´s, bloggsida och helt sonika så kopierade jag den. Mest bara för att jag tyckte den var så himla bra...
Årets aldrig gjort förut: Bli gravid spontant!
Årets nyårslöften: Det håller jag för mig själv :-)
Vem dog 2007? Tack och lov ingen som står mig nära...
Årets hälsa: Lite sisådär... Några luftrörsinfektioner och krånglig astma. Annars helt OK!
Årets lärdom: Det blir aldrig som man har tänkt sig (som vanligt)
Årets framgång: Fick tillbaka mitt gamla jobb, med väldigt bra lön samt arbetstider!
Årets skada: Ingen alls! Om inte en inflammation i handleden räknas som skada...?
Årets inköp: Ett hus!
Årets matupplevelse: Oj, det enda jag minns som inte är vardagsmat är gourmetmiddagarna på spa-helgen... Men det var verkligen en smakupplevelse i positiva ord!
Årets film: Herrejösses, här avverkas filmer på löpande band, men ingen som kvalificerar sig till titeln "årets film".
Årets slöseri: All mat man handlar hem men som tenderar att bli för gammal och hamna i soppåsen...
Årets glädje: Lilla prinsessan! Alltid!
Årets jul firades med? Pappamannen, lilla prinsessan min kära moder jord, två av systrarna, lillebror, svägerskan och hennes två barn.
Årets TV-program: Ugly Betty, Heroes och Medium
Årets önskan: Att många fler bitar i mitt och min familjs liv ska falla på plats!
Årets födelsedagar: Typ alla fyllde ju jämnt 2007...
Årets onödiga: Allt godis och snask jag stoppat i mig :-)
Årets sämsta: Missfallet
Årets må bra: Pilatesträningen och SPA-helgen med pappamannen
Årets sedda kändis: Kent, Martin Dahlin
Årets saknad: Systrarna utomlands. Och så lilla pappsingen förstås :-(
Årets människa/or: Allra bästabästisen L! Och så svägerskan M, utan tvkan!
Årets blogg: Helt underbara, välskrivna, välformulerade Saring´s blogg!
Årets krångel: Min kropp
Årets inte gjort: Allt jag borde ha gjort men inte fått ändan ur vagnen att göra...
Årets motion: Pilates och powerwalks
Årets flopp: Pilates och powerwalks. Pilates: alltid något som kom ivägen, powerwalks: tråkigt och gav mig luftrörsinfektioner i den kalla luften...
Året om din blogg: Började bra på annan blogg, sen stiltje och sen nya tag på den här nya sidan. Lite upp, lite ner och lite lagom med andra ord.
*kramar*
Årets aldrig gjort förut: Bli gravid spontant!
Årets nyårslöften: Det håller jag för mig själv :-)
Vem dog 2007? Tack och lov ingen som står mig nära...
Årets hälsa: Lite sisådär... Några luftrörsinfektioner och krånglig astma. Annars helt OK!
Årets lärdom: Det blir aldrig som man har tänkt sig (som vanligt)
Årets framgång: Fick tillbaka mitt gamla jobb, med väldigt bra lön samt arbetstider!
Årets skada: Ingen alls! Om inte en inflammation i handleden räknas som skada...?
Årets inköp: Ett hus!
Årets matupplevelse: Oj, det enda jag minns som inte är vardagsmat är gourmetmiddagarna på spa-helgen... Men det var verkligen en smakupplevelse i positiva ord!
Årets film: Herrejösses, här avverkas filmer på löpande band, men ingen som kvalificerar sig till titeln "årets film".
Årets slöseri: All mat man handlar hem men som tenderar att bli för gammal och hamna i soppåsen...
Årets glädje: Lilla prinsessan! Alltid!
Årets jul firades med? Pappamannen, lilla prinsessan min kära moder jord, två av systrarna, lillebror, svägerskan och hennes två barn.
Årets TV-program: Ugly Betty, Heroes och Medium
Årets önskan: Att många fler bitar i mitt och min familjs liv ska falla på plats!
Årets födelsedagar: Typ alla fyllde ju jämnt 2007...
Årets onödiga: Allt godis och snask jag stoppat i mig :-)
Årets sämsta: Missfallet
Årets må bra: Pilatesträningen och SPA-helgen med pappamannen
Årets sedda kändis: Kent, Martin Dahlin
Årets saknad: Systrarna utomlands. Och så lilla pappsingen förstås :-(
Årets människa/or: Allra bästabästisen L! Och så svägerskan M, utan tvkan!
Årets blogg: Helt underbara, välskrivna, välformulerade Saring´s blogg!
Årets krångel: Min kropp
Årets inte gjort: Allt jag borde ha gjort men inte fått ändan ur vagnen att göra...
Årets motion: Pilates och powerwalks
Årets flopp: Pilates och powerwalks. Pilates: alltid något som kom ivägen, powerwalks: tråkigt och gav mig luftrörsinfektioner i den kalla luften...
Året om din blogg: Började bra på annan blogg, sen stiltje och sen nya tag på den här nya sidan. Lite upp, lite ner och lite lagom med andra ord.
*kramar*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)