Tusen bitar

Vet ni vad? Jag håller på att gå sönder. Fullkomligt rasa ihop eller bara sprängas i luften. *poff* så är jag borta! Ibland undrar jag om det kanske är bäst. Att jag bara försvinner. Bort. Det finns liksom inget som är roligt eller bra längre känns det som. Livsglädjen är liksom bara borta. Solen skiner och det är toppensommar. Varmt, svettigt och alldeles, alldeles.....alldeles underbart. Men inte inom mig. Där är jag trött, arg, ledsen och förvirrad. Mest hela tiden. Det som började gå på rätt håll med lilla prinsessan är tillbaka i fullständigt i kaos. Vet ni vad? Ibland tänker jag de hemskaste tankar. Att jag inte vill ha barn. Kan ni tänka er det?! Då har det gått långt. Jag ångrar absolut inte lilla prinsessan utan mer just det faktum att vi valde att få barn överhuvudtaget. Jag rannsakar mig själv men jag kan verkligen inte hitta roten till det onda. Varför hon gör och är som hon är. Hon lyssnar, nickar och lååååååvar att hon ska vara duktig flicka. Ändå hann hon i går med att riva ned skyltningen i två butiksfönster, riva ned ett antal underkläder från sina galgar till en röra på butiksgolvet, springa bort från mig i en butik.... Allt detta på 15 minuter! Och hon är inte rädd. Inte rädd alls att komma bort från mig eller pappamannen. Vi pratar jättemycket om hur viktigt det är att alltid vara där mamma och pappa är för det finns elaka tanter och farbröder som kan komma och ta henne från oss. Och det vill hon ju inte. Det vill hon absolut inte. Men ändå tar det inte skruv. Kanske man ska hyra in någon som får kidnappa henne? Eller man ska kanske smyga iväg och sen låta henna vara ifrån mig så någon får ta hand om henne och ropa efter mig i högtalarna?
Varenda dag är en kamp. Den lilla underbara prinsessa som alltid vaknar med ett leende är gó och glá i typ tio minuter. Sen hoppar ett monster in i hennes kläder. Det blir lite som i Men in Black; det blir en Edgarsuit! Fast vi har en Prinsessuit. Alltså ett prinsesskal med en alien inuti!
Jisus... är det det här som är treårstrots så vill inte jag vara med längre!
Sen har vi det här med katten. För en vecka sedan hämtade vi hem vår lilla kattunge. Eller; lilla prinsessans kattunge. Vi hade pratat oerhört mycket om att det är en liten bebis. Att man måste vara snäll. Försiktigt. Jaha, men vad händer? Katten lyfts i svansen, kläms om magen, tas stryptag på, dras i benen, släpas i selen. Det är ett under att den här stackars katten lever! Jag tror vi har förbrukat 7 liv på lika många dagar. I förrgår var droppen som fick bägaren att rinna över. Vi sa helt sonika till henne att Kissen måste flytta till en annan familj för att hon är så elak mot den och inte lyssnar när vi säger till henne. Det liksom bara rann av henne. Ingen reaktion alls mer än att hon höll med?!?!?! Men tydligen på natten så hade hon varit jätteledsen (berättade pappamannen) och gråtit och ropat efter sin kisse. Ok, hon var väl lite snällare mot Kissen i går...
Men liksom förstår ni? Den lilla person som betyder mest av allt för mig håller på att driva mig bort från sig. Bort från henne. Bort från hennes liv. Jag älskar henne. Men ibland har jag sån lust att bara fly. Bort. Leva ensam. Alldeles ensam. Denna ständiga kamp. Och ständigt försöka hitta en medelväg som båda går med på. Att aldrig säga att hon är dum, elak etc. utan att alltid komma ihåg att säga att det hon gör är dumt, elakt, fel etc. Vet ni hur svårt det är när man har ett blodtryck på 830, ilskan kokar och man är tokfrustrerad?
Vet ni vad? Vi ska definitivt inte ha fler barn! Då kommer jag gå sönder. *poff* bara liksom försvinna. Sprängas i tusen bitar. Som jag sagt tidigare; jag är absolut inget mammavirke. ofta tvivlar jag verkligen på mig själv som förälder. Visst, jag är den bästa mamma som hon kan ha. Men nej, det finns säkert någon annan som skulle kunna gå in och fylla den rollen tusen gånger bättre än vad jag gör! Jag är den enda mamma hon provat. Och det är stor skillnad! Skulle hon prova en annan mamma så kanske hon hittar en mamma som är den bästa för henne! Men tyvärr väljer man ju inte sina föräldrar själv.
Nu har hon vaknat. Nu är denna dagen i gång. Nu får jag lägga gårdagen bakom mig och se framåt. Hoppas på en bättre dag i dag. Solen skiner. Det är soligt och varmt. Och kanske, kanske aldeles alldeles underbart! Vem vet? kanske i dag är dagen D? Dagen då allt vänder! Dagen då vi blir en harmonisk, glad och lycklig familj igen! Eller dagen då det bara säger *poff* och jag sprängs i tusen bitar och bara..... försvinner!

*kramar* från desperata mamman