"Flåt, mamma"

"Puss å kaam". Och ett blödande, svidande mammahjärta... Som den tvååring lilla prinsessan faktiskt är, så är hon ju som alla tvååringar; Lyssnar inte, gör tvärtom mot vad man säger om hon mot förmodan skulle råka lyssna, hittar på miljoner andra saker att göra utom just det som hon ska göra.
Jag som hela tiden lovar mig att själv att inte höja rösten, inte bli irriterad så hon märker det (hur man nu blir irriterad utan att någon skulle märka det?), inte tjata osv. osv i all evinnerlighet. Men det GÅR inte! Speciellt inte på morgnarna. Vi måste åka hemifrån vid 8.15 för att jag ska inte komma försent. Vilket snarare är en regel än ett undantag för min del. Tursamt nog så har jag världens bästa arbetsplats, så det är liksom ingen som bryr sig om jag skulle fem, tio ja inte ens femton minuter för sent.
Med tanke på vilken evinnerlig tiiiiid allt tar på morgonen så brukar jag smyga upp strax efter klockan sex. Förhoppningsvis hinner jag duscha färdigt och klä mig innan lilla prinsessan vaknar. Har jag otur så gör jag det inte. Hinner jag inte bli färdig så kan man räkna med att i princip alla hennes leksaker hamnar i badrummet. Sen ska hon också smörja kroppen (utanpå pyjamasen), ha mousse i håret, kamma sig... Det spelar ingen roll att jag försöker komma med alla möjliga roliga förslag på saker man kan sysselsätta sig med utanför badrummet! Hon ska vara där jag är, gärna klamrandes fast om ena, eller varför inte båda?, mina ben! Mysigt?! Ja, fast inte på morgonen när man är lite smått stressad. Enda lugna stunden är när hon sitter i soffan med sin flaska välling. Att hon ska äta riktig frukost vid matbordet är inte att tänka på. ÄN. Medans hon sörplar välling i godan ro hinner jag express sminka mig, fixa håret och klä på mig, bädda sängarna och röja ur allt som hamnat i badrummet som inte hör hemma där. *pust* En tallrik fil med havrefras i lugn och ro medan jag mutar henne med en skål med puffar vid TV:n. Det är i dessa ögonblick jag tackar uppfinnarna av TV:n och samtidigt ekar mina egna ord i mitt huvud: "Jag ska aldrig använda TV:n som barnvakt!!" Det är den goda, snälla duktiga mamman i mig som sa så. Den stressade, tråkiga, onda mamman placerar sin lilla prinsessan med en skål puffar framför....TV:n!
Sen är det dags att få styr på Ongen. Att komma ur pyjamasen är en kamp på liv och död för att hon sedan ska springa varv på varv runt i huset och skrika "Ja nakis!!!" och tokvägra sitta på pottan och ta blöja och kläder på sig. Skulle jag lyckas få henne att sitta på pottan/toaletten så måste jag gå därifrån för hon spänner ögena i mig och säger bestämt: "Gå mamma! Fed!!" vilket betyder: Gå mamma, jag vill vara i fred! Okej, då hinner jag kolla över dagisväskan (igen), ta fram alla ytterplagg och ta fram min lunch. Kampen med Ongen fortsätter då hon ska blöja på sig, strumpor och tröja. Byxorna ska hon absolut ta på själv! Tandbostning under vilda protester, hårkamning under vilda protester och avtvättnig i ansiktet under vilda protester.
"Så prinsessan, nu kan du gå ut och ta på dig din halsduk (polokrage) och mössa så kommer jag strax. Mamma ska bara kissa..." Ongen försvinner, jag sätter mig på toa och andas ett djuuuuupt andetag. Nu är det bara ytterkläderna kvar... Blir klar på toan och går för att se hur det gått för prinsessan. Jaha, där står hon i köket och pysslar med Skrållandockan i sin dockvagn! *Gaaaah* Alla mössor hon äger ligger förvisso utspridda över hela tvättstugan, men ingen sitter på hennes huvud! Med arg röst förklarar jag att Skrållan ska INTE med till dagis! Fortsätter med arg röst "Gå nu och ta på dig din halsduk och mössa!" Ongen lommar iväg, hittar inte halsduken men skiner glatt upp när hon hittar sin scarfs. "Karfs, mamma!!!" Jaja, vi tar väl den då. Halsduken finns kanske kvar på dagis? "Fin mössa, mamma! Pissa mössa" (prinsessmössa). "Ja, den är fin men ta på den nu!!!" "Vi är sena" Äntligen har Ongen fått på sig mössan. Jag förklarar för säkert 18 miljonte gången att hon måste lyssna och göra som mamma och pappa säger. "Flåt, mamma" "Puss, kaam". Åh, den där värken i hjärtat igen! Klart jag förlåter henne. Och säger "Ja, älskling. Klart jag förlåter dig." På med min halsduk, jacka och stövlar. På med lilla prinsessans jacka. Skorna. Jaha, så lyssnar hon inte IGEN! "MEN LYSSNA NU!! Jag säger till dig att lyfta foten så jag kan ta på din stövel." *Bla, bla, bla* massa babbel från liten prinsessmun om att dörren är låst, mamma ska ta mössa på sig, var är vantarna... "Hallå, lyft foten nu! Du måste lyssna på vad jag säger!" "Flåt, mamma. Puss, kaam" Massa pussar och kramar överöser mig och lilla prinsessan ser på mig med ledsna ögon. "Flåt, mamma" "Flåt, mamma" Ja, min lilla älskling, jag förlåter dig. Jag är ju också dum. Det värker och svider i mammahjärtat. Stressad. Bråttom. Skynda. Varje morgon!. Till sist är båda stövlarna på och hon sitter i bilen. "Jag älskar dig min lilla flicka!" "Äkkar dig, mamma!" Åh, det blir varmt i mammahjärtat. Kärlek!
Om det bara hade varit såhär idag. Men det är såhär nästan varje dag...
Vad gör jag för fel?
"Flåt, prinsessan..."

*kramar*