Vill så jättegärna, men ändå inte alls.

Hur kan man vara så kluven? Att man vill en sak jättejättejättegärna men ändå absolut inte alls? Vad det handlar om är syskon till lilla prinsessan. Jag kan visst tänka mig att vara gravid, känna en bebis sparka därinne i magen, förlossning... Men sen tar nästan längtan slut. Två barn. Vad ska jag ha det för? Hur ska jag hinna? Hur ska jag orka? Hur ska jag kunna fördela tiden lika mellan två och ändå ha tid över för mig själv och mina intressen? Ego? Ja, det är jag. Men för att jag ska må bra så måste det finnas utrymme för mig själv i mitt liv. Jag börjar känna paniken komma krypande just inför det här med syskon. Våra små embryon får bara vara kvar i frysen på Cura till sista november 2009. Långt tid till dess? Ja, men tiden går rasande fort. Och vem kan garantera att det bara behövs ett försök? Och varje försök kostar ju sina tusenlappar. Men om vi inte förösker göra syskon inom tidsramen så blir det ännu mer psykiskt och fysiskt påfrestande. Och dyrare. Mycketmycketmycket dyrare. Då pratar vi flera tiotusentals kronor. Kanske jag ska vara nöjd med den lilla prinsessa jag faktiskt har? Men så kommer egot fram och illvrålar; "Men om det skulle hända henne något?" Ja, då får det väl kanske vara så då... Hela tiden dyker det upp massa saker. Nu har jag ganska nytt jobb och jag vill verkligen inte vara mammaledig. Jag vill åka till mitt jobb. Jag trivs där, känner mig behövd och uppskattad där. Det gör jag väl visserliggen hemma också. Men hemma är jag bara mamma. På jobbet är jag mig själv. På jobbet kan jag andas. Slippa tänka på tvätthögar, dammsugning, mathandling och allt annat husligt som ibland får mig att känna mig som jag håller på att kvävas.
Men vad ska jag svara lilla prinsessan när hon undrar varför inte hon har någon lillebror eller lillesyster? Ja, kanske sanningen. Att hon emellanåt är så påfrestande att jag inte vet om jag hade orkat ett barn till? Eller att jag var för egoistisk och inte ville bli av med mer egentid? Eller att det hela tiden dök upp massa förändringar att det liksom aldrig blev tid för ett barn till?
Ni ska bara veta hur mycket jag avundas alla er som bara typ tvättar era underkläder tillsammans med mannens kläder och så vips är man gravid. För innerstinnerst inne så vill jag vara gravid igen. Jag älskade min gravidmage. Fast det är nog den här tidspressen jag har på att jag måste bli gravid innan ett visst datum för annars är det "för sent" som får mig att tvivla. I mina ögon så kan jag se mig själv gravid när lilla prinsessan är runt 5, 6 eller kanske rentav 7 år. Men då får det bli den dyrare vägen. Den som kräver mer av mig fysiskt och psyskiskt. Och det känns ju inte heller bra, för jag blir ju äldre för varje år som går. Liksom de flesta andra av oss ;-) Och tänk vilket slöseri med liv det skulle vara. Vi har ju 12 eller 13 embryon. Embryon, som ju faktiskt är liv. Ska vi bara kasta bort dem utan att ens försöka få något av dem att bli en livsduglig människa?
Men finns det någon som kan förstå det här? Hur man kan tänka sig att vara gravid, gå igenom en förlossning men inte känna sig redo för en ny bebis med allt vad det innebär? Kanske det är därför man är gravid så länge? Just för att man ska hinna bli redo?
Och sen den stora frågan. Hur kan man älska två stycken precis lika mycket? Har man samma kärlek till båda två? Eller har man olika kärlek till dem för att det är två olika individer? Och hur fördelar man tiden emellan dem så de får lika mycket mammatid och pappatid?
Jag vill nog ha en liten bebis igen. Fast inte just nu. Jag är absolut inte redo för det. Jag tror att jag måste få fundera en liten stund till. Bara en liten stund. Några månader eller ett år eller så...
För just för tillfället så är jag alldeles nöjd med min lilla prinsessa. Fast visst finns tanken där. På en liten bebis. Men först måste jag få svar på en massa frågor. Svar, som bara jag kan ge mig själv. Och de kommer nog med tiden. För än har tiden inte börjat närma sig sitt slut.

*kram*