Så trodde man att man var snygg

Men icke! Och igår fick jag verkligen se det själv. Alla dolda "fel" i mitt ansikte. Det var ruggigt häftigt, men usch så skamsen och ynklig och skitig jag kände mig. Nästan som att bli påkommen med handen i kakburken. Jag måste ju faktiskt, till mitt försvar, säga att jag är nog absolut ingen skitig eller smutsig person. Jag är väldigt noga med utseende och duschar och tvättar mig varje dag. Använder fina, dyra salongkrämer (det enda som avhjälper min pco-hy) och går regelbundet på ansiktsbehandling.
Igår var det dags för ansiktsbehandling. Härligt. Underbart. Avkopplande. Nu är det så att det produktmärket jag använt i snart fem år ska bytas ut mot en yngre, nyare upplaga och såklart var där då en tjej som skulle lansera produkten och för att hitta rätt produkter till just mig så gjorde hon en analys av min hy. Det var verkligen skithäftigt. Jag låg på en säng och fick som en huva äver ansiktet och så kunde jag se mitt ansikte i en spegel upplyst av något UV-ljus. Och ja, se på sjuttingsen. Alla fräknarna syntes där, som underliggande. De har ju inte hunnit bli synliga än. Sen så var det ju då lite mindre roliga nyheter om min hys kondition. Ja, jag har verkligen mörka ringar runt ögonen. Ja, jag har tilltäppta porer och ja, jag har massa döda hudceller som inte vill försvinna. Men, allt detta går ju att göra något åt. Jag behöver bara köpa massa produkter av det nya märket! Behöver jag tillägga att de är svindyra?! Fast, för mig är det värt att betala 368 kr för en ansikts cleansing gel. För mig är det värt att lägga 495 kr var tredje månad på en ansiktsbehandling. För mig är det värt att lägga alla dessa tusentals kronor per år på ansiktsprodukter. Inget annat hjälper för att hålla min hy min schack. Fast, även om produkterna är vansinnigt dyra, så räcker de ju nästan 6-8 månader! Vissa till och med längre!
Lyxproblem?! Nja, kanske... Har man haft helt problemfri hy genom hela tonåren fram till man är ca 22 år, så är det inte roligt att helt plötsligt se blemma efter blemma attackera ansiktet. Och jag anser att så länge jag har råd, då är det värt det. För mig är utseendet så pass viktigt.
Vad pappamannen sa?! Om analysen av hyn? "Och det gick du på?!" JA, tänk att jag gjorde det!

Ett annat problem just nu, som verkligen inte är något lyxproblem, är lilla prinsessan. Inte lilla prinsessan i sig, utan mer hennes vardag. Hur vet man när man gör rätt och hur vet man när man ska gripa in och göra något drastiskt? Hon har gått hos nya dagmamman i en dryg månad. Till en början funkade det jättebra med lämningarna. Men på sista tiden så är hon tokledsen. Gråter, klamrar sig fast om min hals och skriker att hon vill inte vara där, hon vill vara hemma istället. Aj i mitt mammahjärta. Att behöva lämna henne när hon är så ledsen. Kanske hon inte alls trivs där? Kanske det är därför hon är så aggressiv och arg och ledsen hemma? Efter att i morse ha haft en liten prinsessan klängandes om halsen på mig, precis som en liten apunge, som skrek att hon ville åka hem. Ja, då tog jag beslutet. Vi ska sätta henne i kö för en plats på en förskola. Det här känns inte rätt längre! Och vem vet, det kanske bara är en fas, men då kan vi ju alltid tacka nej till en plats på förskolan när vi får en.
Till saken hör att hon aldrig har varit ledsen vid lämningen på hennes förra dagmis. Där hann vi knappt komma innanför dörren innan hon sprang in till sina kompisar. Usch, det här känns inte bra... Inte bra alls. Och jag tror inte det hjälper att jag tar ett glas proviva...

*kram*