Tack lilla farmor...

Hua, nu har det gått sådär lång tid igen sedan jag sist bloggade. Jag har inte en aaaaaaning om vart tiden tar vägen. Snart sitter jag väl här, gammal och skröplig. Med rynkor och grått hår. Ok, rynkor och grått hår har jag ju redan. Men gammal och skröplig i alla fall. Eller... skröplig det är jag ju också redan. Ryggen har ju pajjat igen så det blir väl till att ringa min naprapat igen så får hon massera och tänja rätt höft/bäckenbenet igen *ajajajajaj*!
Jag bara jobbar och står i och Ongen blir envisare för varje dag. Senast idag ställde hon sig i dörröppningen, satt händerna i sidorna och glodde på oss med bestämd blick och sa "Ja, stämmer hävl, Gud Fan!" Ja, som ni kanske förstår så betyder det Jag bestämmer själv, Gud Fan!" De två sista orden får väl jag erkänna mig skyldig till. Ibland (ofta) går ju inte saker riktigt som jag vill. T.ex. gardinstänger är en sådan sak som aldrig funkar som det ska för mig. Så det har väl hänt att att jag sagt ungefär "Men åååååh GUUUUUD!!! Det var väl faaaan!" Och så har lilla tvättsvampen stått på lagom hörselavstånd.
Men att man kan vara så kaxig som hon är just nu, lilla prinsessan, det är för mig en gåta. De senaste dagarna har hon haft kring 39 graders feber och hostat och snorat. Inte ätit något alls (ja om man inte räknar en isglass ca 10 muminkex och svansen på en grön gelékrokodil som mat) men ändå har hon ork att trotsa, kaxa sig och vara allmänt två-och-ett-halvt-årig.

Sedan i söndags har jag gått med en märklig blandning av känslor inom mig. Jag har varit glad, sorgsen, arg, förvirrad, förvånad och ja... alla känslor liksom i ett enda virrvarr inom mig. Min lilla pappsing gick ju bort för drygt fyra år sedan (fyra år??? Ja jag sa ju det att tiden rusar fram!) och nu i februari gick min lilla farmor också bort. Ni får tro att jag är knäpp, men ibland kan jag "se" människor som inte finns hos oss längre. I min mammas och pappas hus så fanns det ibland en äldre man som hade sin svartvita fårhund sittandes bredvid sig. Jag såg honom hur tydligt som helst och han brukade stå och titta när man lagade mat. Och nu inte alls långt innan vi flyttade så brukade farmor och pappa stå och titta in genom vårt fönster. Nej, jag är inte galen, men så är det i alla fall. men det här var en parantes.
Hur som helst, i och med att pappa inte finns mer så har ju jag och mina syskon fått dela på pappas del av arvet efter farmor. I söndags så tittade vi igenom ett par kartonger av farmors saker som vi hade fått ifrån Stockholm (det kommer bli ännu mer saker) men i de här kartongerna så fanns brev som min pappa har skrivit till min farmor och farfar när han var ute på sjön under sina första år. Brev från 1968 och framåt! Tänk, min pappa gick till sjöss 1966, endast 16 år gammal... Synd att inte alla brev finns bevarade. Men det är här känslostormen kommer in. Jag har alltså nu, fyra år efter min pappas bortgång, börjat lära känna honom som en helt annan person än han var som jag känner honom. Och det är spännande. Att läsa om alla hans resor jorden över. Läsa om hur han berättar hur han har handlat saker i andra länder, saker som jag minns har funnits i mitt föräldrahem.
Sedan är det ju sakerna från farmor. Att känna hur de luktar farmor. Att minnas var hon hade dessa saker i sin lägenhet. Tyvärr är det ju inte mycket av sakerna som vi vill behålla, de passar inte in i någon av oss syskons hem och man har helt enkelt inte plats att bara förvara dem. Istället hoppas vi att de kan komma till glädje hemma hos någon annan.
Men tack, lilla farmor för att du har sparat alla dessa brev och andra saker från lilla pappa i alla dessa år!
Sen också ett stort tack farmor, för det är ju inte bara saker vi får ärva. Det blir ett nytt fint kök åt oss och en härlig resa till syster K och lilla Muffin i Dominikanska Republiken till vintern också!
Men helt ärligt... Jag skulle göra vad som helst för att ha dig och lilla pappsen i livet i stället. Jag saknar er. Jag saknar min lilla pappa och jag saknar dig lilla farmor; alla tokigheter vi hittat på, alla samtal vi har haft till mitt i natten...

Ni fattas mig.

*kram*