Idag var jag och pappamannen iväg och pratade med barnpsykologen. 1,5 timme pratade vi och fick ett par tips som ska vi prova. Vi fick prata och berätta om vår vardag, hur den ser ut, bråk, hysteriska utbrott, fina stunder, mysstunder, glada stunder, tvära kast, förvirring... Ja egentligen allt som kantar vår vardag och i vår vardag sker allt tidigare nämnda fast med oerhörd hast. Det kändes så skönt när pappamannen till sist frågade psykologen (en väldigt sympatisk kvinna) om det verkligen är vanligt att ha det så som vi lever och när hon svarade att nej, det är det inte, även om hon hör talas om det dagligen (det är ju hennes jobb som hon sa :-)). Hon förstod helt klart vår frustation att inte kunna hjälpa lilla prinsessan, att inte veta hur vi ska tackla alla utbrott att vi helt enkelt inte längre vet vad vi ska göra. Och som hon sa så kan hon inte sätta någon eventuell diagnos, men vi har tre tider inbokade när hon ska träffa lilla prinsessan, först med oss och sedan själv. Det som ska göras är en basutredning. Först efter att det har gjorts så kan hon ta beslut om det eventuellt lutar åt någon diagnos av något slag och då blir vi istället remitterade till barnpsyk... Men summan av allt är att det känns så otroligt skönt att bli lyssnad på och tagen på allvar. Vi har fått så många "goda råd" och "tips", i all välmening, men när man har provat allt och lite till och inget funkar för att vi ska få harmoni i famijen och vardagen, att inte bli lyssnad på eller "trodd på" eller tagen på allvar att vi bara överdriver, att det är treårstrots... Då känns det tungt. Jobbigt. Givetvis har vi inte bara bråk, vi har väldigt många fina stunder! Men senast igår kväll hade ett helt hysteriskt utbrott som slutade med att pappamannen fick hålla fast lilla prinsessan med både sina ben och armar för att hon skulle lugna sig. Men, men... Nu har vi kommit hit. Det har tagit ett år. Och vi har levt såhär i ungefär 2,5 år. Men det känns bra.
Nu laddar jag för morgondagen när vi ska ha vår årliga mamma/barn träff hos E i Gantofta. Ska bli riktigt roligt! Jag håller också på att tvätta lite och vi har packat ihop lite som ska följa med när vi åker till Stockholm i övermorgon. Annars är det bara lugnt. Just nu. Lilla prinsessan har precis dockat i laddningsstationen och ligger på laddning inför morgondagen ;-)
*kramar*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vad skönt att ni fick så bra respons! Det är inte lätt att tackla det själv och som ni säger, att få höra att det inte är helt "normalt" kan hjälpa väldigt mycket.
När vi hade problem med Markus skrik och bråk på nätterna i ca 8 månader så kändes det skön att få höra "det här är verkligen tufft för er, ni ska ha en eloge att ni klarat ut det" Bara det kom vi långt på!
Ses i morgon!
Vad skönt att ni blir tagna på allvar och att det känns som att ni får hjälp! Det är ingen lätt situation och det måste vara frustrerande för er!
Stort tack för igår, det var jätteskoj!!
Håller fulkomligt med alla. Det är inte lätt att få reda på att det inte är "normalt", men det är mycket bättre än att inte få reda på något alls!
Ni är starka som inte givit upp utan fortsatt att leta svar!
Både Ni och Prinsessan tjänar ju på att få svar så tidigt som möjligt!
Håll ut och ge inte upp!
Ni vet var i finns om det är något - vad som helst!
Kramar tll Er alla tre
Kul att träffa dig och er fina flicka i dag vännen. Att få bekräftelse från professionella som lyssnat på er beskrivning av er tillvaro är bra. Hoppas att det mynnar ut något bra!
Kram
Nettan
Skicka en kommentar