Man vet att det kommer.

Frågan är bara hur lång tid det tar :-). Idag så när jag ändå var inom salongen för att handla ny ansiktstvätt så unnade jag mig också ett nytt nagellack. Jag brukar sällan måla naglarna. Speciellt inte fingernaglarna för på något vis så tycker jag att det ser lite.... horigt ut. Ja, jag vet inte. Jag bara inte gillar att ha målade fingernaglar. Däremot har jag i princip alltid målade tånaglar. Kanske mitt undermedvetna tycker att de annars så fula kroppsdelarna som de tio tårna ser lite fräschare ut med klatschig färg? Nu blev det i alla fall ett nytt rosa nagellack. Riktigt snyggt om jag får säga det själv. Så när jag kom hem ville jag ju givetvis testa om färgen är lika snygg på riktigt som den var på provnageln i salongen. Och ja, det får jag nog säga att den är. Men så sitter jag vid köksbordet, målar den ena fingernageln (ja, fingernagel) efter den andra. I ögonvrån ser jag hur lilla prinsessan tittar på mig. 1, 2, 3, 4, 5... "Mamma, ja åsså måla nagelerna, ja mamma!" Där kom det! Så nu har även lilla prinsessan rosamålade naglar.
Lite senare äter vi spaghetti och köttfärssås till middag. Pappamannen tar lite riven ost på sin portion. 1, 2, 3, 4, 5.... "Pappa, ja osså ha ost, ja pappa!" Där kom det!
Så fort man tar eller gör något så vill lilla härmapan göra precis detsamma! I morse när jag rollade på mig deo: "Ja osså ha, ja mamma!" Och det ser verkligen döhärligt ut när lilla prinsessan står där med deoflaskan (medkorken på och väl åtskruvad!) och lyfter först ena armen och rollar sig utanpå pyjamasen och sedan rollar sig under den armen.

För att ge lite återkoppling till gårdagens helt hysteriska inlägg så kan jag bara berätta att dagen idag gick förvånansvärt bra. Jag har bara behövt höja rösten en enda gång. Och det var imorse när hon rusade nerför garageuppfarten och ut i gatan. När jag ropar att hon ska stanna för det är farligt, att det kan komma bilar i full fart och köra på henne. Ja, då stannar hon, vänder sig om och hånler åt mig innan hon fortsätter rakt ut i gatan... Tursamt kom det ingen bil...den här gången!
Men för att återgå till gårdagen. Ett våldsamt dåligt samvete pyrde inombords hela dagen. Jag var verkligen inte mig själv på jobbet. Väl hemma och efter middagen så släpper det tillsammans med att jag får bli den där storbölandes högen. Mitt framför pappamannen och lilla prinsessan. Nej, jag är verkligen inte av den uppfattningen att man inte ska gråta inför sina barn. Jag anser att barnen ska lära sig att det är viktigt att kunna våga visa sina känslor oavsett vad det är för känslor man behöver visa. Hela gårdagen läktes där och då. Och det hjälpte verkligen till att få känna ett par tvååringsarmar hårt om min hals och en liten prinsessa som konstaterade att mamma är ledsen.
Och som sagt; idag har allt gått så mycket bättre. Förutom att det återigen var massa snö ute när man vaknade...
En arbetsadg kvar nu. Sen åker jag till Åre med jobb på lördag. En hel vecka utan pappamannen och lilla prinsessan. Undras hur det ska gå? För dem då alltså ;-) Jag ska nog klara mig.
Fast det höll på att inte bli något Åre alls för mig. Vem 17 har ställt en stor, tung soffa mitt i rummet som absolut inte flyttar på sig när man kommer farandes och tjongar in tårna i den? Så nu är min ena tå prydd med ett grönt plåster med Peter Pan på och de andra tårna är allmänt ömma. Fast mina fingernaglar är horaktigt snygga i sitt nya rosa lack.

*kramar*

Förresten, visst är fingernagel ett fult ord när man ser det nedskrivet?!