Tänk om någon suttit fast i hissen i tre dagar

Ända sedan i tisdags, när jag har parkerat bilen och är på väg till fots till kontoret, så har jag passerat samma hus. Från huset har det kommit en märklig signal, eller ett märkligt ljud kanske är mer rätt... Eller, det har mest låtit som något gammal surrande ljud. Typ som från en gammal, trasig ringklocka som finns på dörrarna till lägenheter från typ 1930-talet. För det vet väl alla hur de låter? inte??? Nä, men så har det i alla fall låtit från huset. På gatan utanför så har det stått en gul lastbil. En från posten. Fast den tillhör nog inte poståkeriet längre eftersom postens namn och logga är övermålat med gul färg. Hur som helst. I tre dagar har lastbilen stått parkerad på exakt samma ställe. Tre parkeringsböter satt fast under lastbilens vindrutetorkare i dag när jag gick förbi den på väg till min bil på eftermiddagen. I tre dagar har jag hört den där signalen. I dag på eftermiddagen när jag gick mot min bil så står det en ambulans utanför huset med de märkliga signalerna. Som förresten hade tystnat. Tänk om någon eller några har suttit fast i hissen i tre dagar, utan att någon (jag?) har lagt mer vikt vid det. Fy vad hemskt! Vilken usel människa, medmänniska, jag känner mig som. Fast tänk om det inte är så?! Tänk om signalen är något helt annat. Och lastbilen kanske är stulen och någon bara har dumpat den där på gatan. Jag menar, vi pratar Landskrona! Inget ont om Landskrona, men i ärlighetens namn så kan man faktiskt tro på, i princip, allt man läser och hör om Landskrona. Det finns en anledning till att vi har stora gallergrindar innanför ytterdörrarna till kontoret. Undrar om lastbilen kommer stå kvar på måndag? Undrar om signalen från huset har tystnat till på måndag?
Imorgon är jag ju ledig (läs arbetslös!) som jag är varje fredag, så jag får ingen möjlighet att undersöka saken närmre förrän på måndag. Men trots att jag är ledig (arbetslös) så måste jag jobba lite ändå. Hemifrån. Jag ska bland annat ringa till Vietnamesiska ambassaden. Jag blev lugnad av en kollega att han man pratar med där kan bra svenska. Eller i alla fall bättre svenska än engelska. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det?
Vad jag jobbar med? Hmmm, har jag inte berättat det? Jag har ju hemst tjusiga visitkort med titeln administrativ assistent! Då innebär det bland annat att man tar kontakt med Vietnamesiska ambassaden om det behövs. Och nu behövs det! Jag gör typ allt som behöver göras. Och fixar det, i princip, omöjliga. Känns något totalt omöjligt så daskar man bara till sin sura, håriga, illaluktande gorilla och får den till att klättra över strecket och genast så är den en ursöt liten orangutang som bara ser möjligheter och lösningar. Mitt jobb är alltså att alltid ha en orangutang!
Imorgon är det ju då min lediga (arbetslösa) dag. Fredag! En hel dag ihop med lilla prinsessan. Det känns redan som att dagen blir en utmaning. Speciellt som hon verkligen har fastnat i rollekarnas värld. Vi kan tilltala henne med hennes namn, men hon bara tittar åt ett annat håll. Så höjer man rösten lite och säger hennes namn. Till svar får man då, om man har tur; "Heter Jonja (Ronja), ja" Och ja, då vet man, jag är inte mamma utan jag är Lovis och pappamannen är Mattis. Kanske inte riktigt det man har lust till. För tillfället vill jag bara fotografera ungen och sätta henne på annons under "säljes" på Blocket. "Bytes" kan också funka. Hon är så himla anti allt man säger eller gör. Hon blåser upp ansiktet och säger "Ja jättearg nu!" eller "Ja stämmer" och funkar det inte precis som hon vill så hör man ett stönande och "Guuuuud", "Snälla nån!" eller i värsta fall "FAN!". Fast då blir jag full i skratt. När går den här anti-fasen-jag-vill-inte-göra-något-alls-utom-att-bråka över?! Någon???

Nu ska jag öva lite vietnamesiska och köra några tålamodsövningar så att jag är redo att möta morgondagen. Är du där min lilla orangutang?

*kramar*

2 veckor kvar! *woohooooo*