Jag har grymt dåligt samvete, säkert skyhögt blodtryck, magkatarrkänningar, sprängande huvudvärk och fradgan börjar precis torka in i mungiporna. Det blir fan inte bättre och bättre ju äldre barnen blir. Snarare tvärtom. Helt ärligt. Jag börjar snart ångra att jag skaffade barn överhuvudtaget. Nej, jag ångrar inte lilla prinsessan, utan mer att jag överhuvudtaget en gång i tiden ändrade mig från att absolut inte alls vilja ha barn till att verkligenverkligenverkligen vilja ha barn. Vi har ju fått kämpa så in i helsike för att överhuvudtaget kunna bli gravida också.
Men just nu är jag verkligen i stånd till att kunna skänka bort henne till högstbjudande. Hon är gräslig! Jag får verkligen bita mig i läppen för att inte bli fysisk mot henne. Verbal, ja det är jag. Men aldrig nedvärderande. Jag är alltid verbal i "jag-form". JAG blir arg och ledsen... JAG får ont i huvudet/magen, JAG vill att du ska göra... På något vis så försöker jag få henne att förstå mina känslor när hon bär sig illa åt, inte lyssnar, gnäller, skriker, slåss et. etc.
Mellan varven är hon givetvis världens goaste Onge, men tyvärr så är bråken i överhand. Trots? Njae, jag tror helt enkelt att hon är född sån här... Det har alltid varit på det här viset. Det har till och med gått så långt att jag inte alltid accepterar hennes "förlåt, mamma". Men då förklarar jag för henne att man kan inte göra dumheter och sen säga förlåt om man inte menar det och gör samma sak typ två minuter senare.
Grejjen är den att jag faktiskt, helt ärligt, har börjat fundera på om det är mitt fel, min närvaro som gör att hon är som hon är. Att hon kanske skulle bli en gladare, trevligare Onge om jag inte fanns i närheten. Typ om jag flyttade och hon fick bo ihop med bara pappamannen... Jag hade definitivt blivit en lugnare, mer harmonisk människa. Gladare? Nej, det tror jag inte.
När lilla prinsessan var liten. Nyfödd. Så bara skrek och skrek hon hela tiden. Då sa vi skämtsamt att hon har verkligen skrikit sig syskonfri. Nu kan jag verkligen se det med andra ögon. Nu är det inte på skämt längre. Hon har snart tröttat ut mig så fullkomligt att hon verkligen kommer vara syskonlös. Endabarn...
Det är lite trist. För innerst inne så vill jag verkligen vara gravid igen. Jag vill verkligen ha ett barn till. Men jag vet ärligt inte om jag kommer klara det psykiskt.
Ni som följt mig och mitt skrivande vet ju hur jag velat fram och tillbaka om jag vill ha ett barn till eller inte. Jag vill. Men inte som situationen är nu. Eller, kanske det är det som behövs? Ett syskon?
Just nu känns det bara som att situationen inte kan bli värre än vad den är nu. Bita ihop? Ja, men hur länge till då? Och släng er i väggen som säger att det blir lättare ju äldre de blir. Jag tror inte på det längre.
Vad jag önskar mig mest av allt nu är en vecka, nej en dag, när allt bara flyter på. Jag inte behöver höja rösten, lilla prinsessan är så där ljuvlig som jag vet att hon faktiskt kan var. Inga sura miner, inget gråt, inget gnäll. Bara skratt och mys och roligt. Hela dagen...
Nu ska jag fortsätta sitta på jobb och vara glad, trevlig och hjälpsam fast jag bara har lust att lägga mig ner i en hög och storböla. Jag har så ont i mammahjärtat och själen.
By the way... Imorse kom jag på, igen, varför jag hatar snö! Det tog ca 20 minuter att skyffla bort snön på bilen och skrapa bilrutorna. Dörrarna hade frusit fast och det är halt på vägarna...
Det är ju för faaaaaan mars! Vårblommorna har blommat i en vecka. DÅ! Då kommer snön som man inte har sett skymten av på hela vintern. *woohooooo* nu är det vår...
*kram*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag vet PRECIS hur du känner! Jag känner mig så hemsk, så usel och jag är sååå irriterad. Bara tjat, skrik och gråt hela tiden. Precis när man tänker, detta blir nog en fin lugn dag börjar det. Jag funderar på om det är vi som gjort henne så. Om det är vi som är så uppstressade och olugna så hon är så i sitt sätt, bara hetsig liksom.
Jag VET att jag aldrig hade klarat av två barn. Aldrig. Jag hade lämnat in direkt. Bara att tänka på stressen gör mig illamående. På riktigt. Och det retar mig så in i norden att man inte får bestämma själv. Att alla andra jävlar (ursäkta) skall lägga sig i, ja du vet hur jag menar...& sen att folk verkar ha som "försvar" med två barn, att ja, tänk, dom kan leka tillsammans". Så man skaffar fler barn för man inte orkar leka med dom själv? Ah...
Ja, nu var jag inte till någon hjälp precis...men...tänk snart...då har du lite tid för dig själv. Du kommer ha det underbart!!!
KRAM
Ja...ibland är känns det hopplöst och skuldkänslorna man får är så starka att de kunde flytta berg!
Markus har ju alltid varit ett "energiskt" barn och vi har oräkneliga gånger fått höra "hur orkar ni, är han alltid så här energisk, kan han inte sitta still"....Det svider att få höra kan jag säga.
Men ibland kommer jag på mig med att jag säger till om ALLT och till sist lyssnar han inte på något. De dagar jag tänker mig för och säger till vid det som är viktigt, så har vi ett lugnare hem. Men jösses vad svårt det är att uppfostra barn...
STOR kramis - och du - prinsessan skulle INTE ha det bättre utan dig!
Ja...jag tänkte på det faktiskt. Som Fia sa. Har tänkt på det innan oxå. Om man kräver för mycket. Samtidigt som dom är stora är dom ju små...Men det vi 'kräver', som du oxå skrev, plocka undan efter sig, lyfta bort sin tallrik tex, är ju saker jag vet om att hon kan...Det måste vara 'värre' att behandla dom som bebisar...eller? Ah, jag vet inte...det är bara såååå svårt ibland...
På fredag skall jag tura med gamla jobbet, det är så välbehövligt! Jag skall äta gott och dricka massor ;-) Men såklart, som vanligt, så kommer jag sakna ihjäl mig efter Idisen.
Det är tur dom är söta iallafall.
Du, nästa vecka har jag mammas bil, skall vi försöka ses något? Familia kanske? Så behöver jag inte skämmas själv. När I får utbrott menar jag ;-) Eller...just det, du åker väl nu till helgen?
Skicka en kommentar