Om livet...

Som Eva sa igår i barnprogrammet "Evas superkoll" som handlade om spöken, livet och döden; livet är som ett timglas. Man ska hinna fylla det med så mycket bra som möjligt innan sanden runnit igenom och man dör. Först är man inget, sen kommer livet och sen är man inget igen. Fin tanke. Verkligen. Och nej, jag är inte ironisk. Fast med tanke på hur världen (livet) ser ut idag så hoppas jag att livet bara är en transportsträcka, ett "nödvändigt ont", som man måste passera innan man kommer vidare till någonstans där allt faktiskt är bra. På alla plan. Ett slags nirvana.
Fan, alltså. Jag kanske borde bli buddhist eller nå´t?!
Men helt ärligt. Klart man ska leva sitt liv nu och ha roligt och uträtta massa bra saker och verkligen fylla sitt liv med just liv. Men livet är inte alltid roligt, eller rättvist. Som idag när jag såg på nyheterna så blev jag väldigt ödmjuk. Ömsint och tyckte synd om men samtidigt beundrande. Det var ett inslag om valet i Zimbabwe. Ett en gång i tiden rikt land. Nu ett fattigt land med ca 80% arbetslöshet och en enorm inflation. Redan innan valet nu då är över så rapporteras det om valfusk. Jag fylldes av en varm känsla och blev rörd inombords när jag såg inslaget. För trots allt fulspel, trots allt elände så var det köer till vallokalerna. Köer av människor som ännu inte gett upp hoppet om att deras röst kanske räknas. Den här gången. Att det kanske blir förändring. Den här gången. Människor, som trots sin situation kan se en ljusning. Som inom sig bär på ett hopp om en bättre framtid. Människor som fortfarande har tron på att det kanske inte längre finns bara en man som sitter på makten och leker dikator i ett demokratiskt land. En man som det ryktas om att han fuskat sig till sin plats.
Jag är absolut ingen expert på Zimbabwes regi och styre. Men just den här situationen fick mig att önska att livet är en transportstäcka mot något bättre.
Och min transportsträcka tänker jag fortsätta att färdas på med följande motto:

"Livet ska inte vara en resa ner mot graven med målsättningen att anlända säkert i en attraktiv och välbevarad kropp, utan snarare en sladdning in från sidan, med chokladkakan i en hand och vinet i den andra, med en kropp som blivit ordentligt använd, för att inte säga fullständigt utsliten, samtidigt som man skriker "WOOHOOO, vilken jävla åktur!"

*kramar*

Ja, men vissa kvällar kanske man faktiskt är skrivsugen!!! Låt mig få vara det i fred då!!!