fan, vad livet suger

Jag är så jävla (ja, man får lov att svära hur mycket man vill i sin egen blogg!) in i helvetes trött. Trött på allt. Trött på allt som händer runt mig, allt som händer med mig, trött på allt som inte händer, trött på att det alltid förutsätts automatiskt att jag ska ha koll på läget. Så jävla trött, trött, trött....TRÖTT! Jag är trött på att aldrigaldrigaldrig få vara helt ensam, trött på att behöva bli arg och få ett blodtryck på 190 var och varannan sekund, trött på att vara mamma, fru, arbetskollega, syster, barn... Trött på ett hus som inte ser ut som det borde, trött på ett kök som inte existerar, trött på att allt ska ta så´n tid.
Föräldramöte på nya förskolan igår. Allt känns verkligen jättebra. Men, det är ju ett utedagis vilket ställer en hel del krav på vad för kläder ungarna ska under hösten/vintern/våren. Ja, jag vet inte om det är jag som tar på mig ansvaret auromatiskt i den här familjen eller om det är underförstått att jag ordnar det för annars händer det inte och skulle det hända ändå så blir jag ändå indragen i det. Om ni förstår hur jag menar?
Ja, så idag var det shopping stod på att-göra-listan. Lilla prinsessan och jag skulle handla nya gummistövlar och då är det lika bra att handla vinterstövlar också så har vi det när det väl blir kallt, ny stor ryggsäck, vantar och lite annat som behövs uppdateras i varmklädersgarderoben. Jag tyckte jag var smart som började med skoaffärerna eftersom då har inte lilla prinsessan hunnit tröttna och är ganska medgörlig när man ska dra av oc på den ena stöveln efter den andra. Men det visade sig ganska kvickt att det hade kvittat om vi hade tagit skoprovningen sist på dagens schema... Jag blir bara så trött. Visst jag hade kunnat åka uta henne men hade då fått åka fram och tillbaka för att byta stövlarna istället. Genomsvettig, lätt irriterad med en begynnande huvudvärk. Räkna långsamt till tio och sedan försöka fösa Ongen genom köpcentrat mot bilen för att åka till nästa köpcentra.
Givetvis var inte paraplysulkyn i bilen så jag var tvungen att ha henne gåendes. Eller ska jag säga sanningen? Springandes 10 meter framför eller bakom mig, jag illvrålandes "STOOOOPP!!!" respektive "KVICKA PÅ NU!" beroende på om hon var framför eller bakom mig. Humöret på upphällning och Ongen bara försvinner hela tiden. "Låt någon ta henne, så hon kanske är sig någon gång!" är det enda jag orkar tänka. Men nej, såklart vill ingen ha henne. Hon skrämmer vettet ur de flesta normala människor... Fan, fan, fan... Gnäll och skrik, jag går och hon kommer skrikandes efter. Snubblar, ramlar, skrapar upp ett stort hål på helt nya strumpbyxorna och skaver sina Dr Martens över tårna... *suck* "MAAAAMMAAAAAA!!!! Jag vill ha plåster!!!!" Ja, men ser det ut som att jag har hela sjukvårdsväskan med mig? Nej och jag vet att det kommer tjatas om ett jävla plåster ändå tills hon får ett. In i bilen med gråtandes och skrikandes Onge. Jag vet, jag borde trösta i det här läget, men jag är för trött. Arg, trött och ledsen så jag skäller. Jag skäller och bannar. Säger massa fula saker och samvetet gnager ända in i själen. Jag borde trösta, men jag skäller... Tänk om hon bara hade kunnat lyssna EN ENDA GÅNG! Tänk om hon hade kunnat gå bredvid mig lugnt och ordentligt EN ENDA GÅNG! Tänk om vi hade kunnat ha det mysigt och roligt ihop EN ENDA GÅNG när vi är väg någonstans. Men nej, alltid samma sak. Finns det någon som förstår att jag inte orkar längre? Finns det någon som förstår att jag ger upp? Finns det någon som förstår att jag är trött? Finns det någon som vill ta över där jag känner att jag kommer sluta?
Jag har verkligen ingen lusta att åka iväg med henne någonstans mer. Vi ska på cirkus i morgon. Jag hatar egentligen cirkus, men man går ju för hennes skull. Men varför ska jag göra något för hennes skull? Egentligen? Jag vet ju redan nu hur det kommer bli. Tjat och tjafs och bråk och skrik. Jag tror jag stannar hemma istället. Hur fan ska man kunna uppmuntra och lyfta fram det positiva och berömma det när det bara är bråk och dumheter hela tiden?
Nä, jag ger upp. Vi får isolera oss här hemma så slipper man i alla fall bråk, skrik, tjat, tjafs bland offentligheten.

Fan vad livet suger...