3,5 åring med enormt temperament, massa gnäll, tjafs, bråk och andra irritationsmoment. Hel garderob med kläder samt andra tillbehör ingår i köpet. Kan prata och är rumsren. Billigare vid snabb affär. Ev. bytes mot hund.
Ja, så skulle nog en annons på Blocket på lilla prinsessan kunna se ut.
För tillfället känns det som att boende vi ska leta efter i stället för vårt till-salu-hus är en etta till mig och en trea till lilla prinsessan och pappamannen. Det som känns skönt är att jag igår fick bekräftat av en av dagisfröknarna (en pedagog och kunnig person vad gäller barn) är att tjejjer är mer påfrestande och trotsiga än killar! Sådär ja, det är inte bara en slump eller ett antagande! Alla vi känner som har pojkar kan inte alls förstå vad vi pratar om angående hur överjävligt vi har det här hemma. Vi har ju gått hos barnpsykolog vid några tillfällen, för att prata ut och få tips och råd. Men tyvärr funkar inte några standardgrejjer hos oss. Det dåliga samvetet finns alltid närvarande och för att få en lugn stund någon gång under dagen så mutar vi, hotar, vi, fjäskar vi, skäller vi, är så överpositiva att man nästan blir illamående.... Men nej. Inget funkar.
Den enda lugna stunden vi har är när hon släckt sina ögon för natten och fram till hon öppnar dem igen på morgonen. Det ligger verkligen något i uttrycket att "barn är sötast när de sover".
Igår lämnade jag en illvrålandes Onge på dagis. Hon vet nog egentligen inte själv varför hon skrek och betedde sig så illa. Stackars personalen.... Sen hämtar jag en Onge som räcker ut tungan det första hon gör när hon ser mig och sedan kastar en leksakstraktor på mig. Det slutar med att jag får ta en illvrålandes Onge under armen och brotta in i bilen. Hur länge till ska man orka detta? Skrik och bråk hela tiden. Treårstrots my ass! I så fall har hon haft det i snart tre år, mer eller mindre.
Och så undrar folk om vi inte vill ha ett till barn. Jo, men bara om jag får en garanti på att det är pojke!!!
Snart dags att hämta det lilla monstret. Undrar hur det går idag...
*kram*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Gissa varför jag alltid har önskat mig killar... ;) Jag ser kompisen ha samma problem med sin 3½-åriga tjej... Medan jag har haft små "problem" med mina 3½-åriga killar.
Det har varit lite "kan-själv" och "vill-inte" men det har alltid gått att snacka runt det. ALDRIG haft hysteriska skrik på väg till/från dagis eller i affären...
Vi kan byta en vecka så att ni kan vila upp er.. ni kan få en rallybralla som klättrar och plågar sina bröder istället ;)
3½ år är en tuff ålder, men jag har lärt mig att efter mina duster med Linnéa att välja vad jag ska ta strid för, vilka principer som jag kan släppa och vilka jag verkligen känner är viktiga för just mig och Staffan. Jag vet att när det när det var som värst så satt Staffan och jag en hel kväll och diskuterade fram och tillbaka vad vi skulle ta oss till. Det samtalet mynnade ut i fem saker som var viktiga, en av dem handlade om klädtjafset på morgonen, vi skapade en rutin som vi använder än i dag. Så sätt er ner och fundera är mitt tips.
Kram
Du måste nog börja tänka på vad du skriver om din dotter egentligen. Det är verkligen inga snälla saker.
Det är en tuff situation för er när ni känner att inget hjälper. Tycker det är bra att ni har frågat om hjälp, provat olika metoder etc. Jag tror också fullt på att tjejer har liiiite mer Supernannys idéer? System med något att klistra upp, lägga i burk etc för allt som går bra, dagar som hon skött sig etc? Och en bra belöning efter ett lågt antal "stjärnor" första gångerna och sen öka antalet som hon ska ha tjänat in? Hästar gillar hon ju, kanske du kan hitta på något finurligt med det?
Kämpa på!
Skulle ju stå "att tjejer har liiite mer attityd än killar...." Inte lätt att skriva och bli störd av barn...
Jag skulle precis skriva ett inlägg i PRECIS SAMMA som ditt...men inte ens det orkar jag. Jag orkar bara lägga in lite bilder och önska mig mer tålamod tills imorgon...
Skicka en kommentar