Fasiken vad det svider, bränner och gör ont. Inombords. Att stå med ett inte riktigt helt äkta leende vid sidan av och önska lycka till och gratulera. Fan vad det känns att inte visa sina riktiga, äkta känslor. Sin sorg...
Ända sedan i höstas, när lilla prinsessan började på sitt nya dagis, har den mamman varit gravid. Och så igår var det dags för liten att bebis att komma ut till världen. Jätteroligt. För dem. Men inte för mig som tvingats se den här mamman och hennes växande mage varje dag i nästan 9 månader. Det svider...
Och att sen idag få höra från pappamannen att hans arbetskollega och sambo väntar trean... ja det gjorde att droppen rann över. Det värsta är att hon tydligen är så långt gången som jag skulle varit nu om vi hade fått lyckas på sista försöket.
Nej, jag är inte missunnsam eller avundsjuk. Jag är glad för deras skull! Ärligt, det är jag. Men det som gör så förbannat ont är att det verkar som att den lyckan inte kommer att ske för oss igen. Det gör så ont att veta att vägen till den lyckan, om den nu skulle ske för oss igen, är så väldigt långt och fruktansvärt dyr!
Faktiskt så känns det jobbigare nu, när vi inte lyckas få till ett syskon, än innan när vi inte lyckades få till första barnet. Men så är det ju; livet är inte rättvist och på något sätt så får jag väl förlika mig med tanken på att "alla andra" får men inte jag...
Och det här är hur jag känner.
*kram*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Kan inte för mitt liv föreställa mig hur det känns, mer än de minnesfragment jag har från tiden vi fick stämpeln ofrivilligt barnlösa... Stämpeln tvättades ju av iom ny pojkvän men ändå... det gjorde ont varje gång, under de 6 åren, så fort någon blev gravid....
Jag minns det diffust... Att leva mitt uppe i det gör nog djävulusiskt ont...
Känner med dig, vet hur det är att längta men inte få uppleva det, även om vi lyckades med lite hjälp. Tröstkramar
Jag förstår dina känslor precis. Man missunnar inte andras lycka, utan blir påmind om sin egen sorg. Ni kan visst få fler vännen, men det får väl tyvärr bli den långa dyra vägen.
Kram!
Det är inte alls konstigt att du känner så - och det FÅR du göra, utan att du ska behöva känna dåligt samvete. Din sorg har inte med deras lycka att göra, det är ju för att du blir påmind om att det inte är lika lätt för er att "få till" ett syskon till er lilla prinsessa som du känner som du gör, inte för att just DE har blivit gravida/fått barn igen.
Någon gång blir det säkert er tur också men som Emilia skriver, det kanske kostar lite mer - både blod, svett, tårar och pengar.
KRAM till dig!
Vet alltför väl vad du menar!
Man vill inte känna sig negativ mot andra som lyckas, men man gör det och hatar sig för det!
Och vet du vad? Det är ok!
Livet är inte alltid rättvist!
En stor kram får du ialla fall av oss!
Känner med dig och vet precis vad du går igenom, vännen.
Stora vårkramen till dig idag!!
Skicka en kommentar