Egentligen. För vems skull anstränger man sig? För sitt eget samvetes skull? För barnets skull? För att man vill vara en rolig/snäll/bra förälder? Men ärligt... varför gör man det?
Idag hade vi som "överraskning" att vi skulle till Skånes Djurpark och Ongen blev överlycklig i morse när vi berättade det. Vi skulle göra något roligt och spännande tillsammans med lilla prinsessan. Vi trodde det skulle vara något roligt och spännande i alla fall. Redan vid påklädningen började det. Hon skulle absolut inte ha de kläderna jag lagt fram! Men man kan inte ha en sommarkjol när det inte är varmt tillräckligt för det. Sen skulle hon ha fil och flingor till frukost. Fast efter några tuggor skulle hon inte ha det... Men har man själv fått välja mellan macka och fil och bestämt sig för en sak så får man baske mig äta upp det man har valt!
Äntligen kom vi iväg i alla fall. Men vår lilla fröken livrädd för nedförsbackar är inte livrädd annat än när hon sitter på sin cykel i en nedförsbacke. Vi hyrde en kärra för vår picnic väska och filt. Tittade lite på fåren och de söta lammungarna, kaninerna och (pippande, ja det är ju vår!) hönsen/tupparna.
Sen blev det ramaskri! Hon skulle gå, hon skulle åka kärran, hon skulle äta banan, hon skulle titta på sälarna, gå för nära vattnet och gå åt helt annat håll än vart vi var på väg. Totalt orädd att komma bort i från oss. Arg som ett bi och totalt frustrerad över att inte få göra precis som hon vill!
Elak, kaxig, uppnosig och allt annat än trevlig. Lyssnar inte ett ord på vad man säger/ber om. Till sist orkar man inte mer och ryter till. Det som skulle bli en bra dag urartar inom 30 minuter och irritationen hänger i luften. Varför ska det alltid vara på det här viset? Och ändå så har man försökt att låta henne vara ett barn, vara busig, fri, lekfull och nyfiken. Men allt är ju inte ok bara för det. Man måste ju veta vart gränsen går, vad man får göra och inte får göra. Men nix. Inte hos vår Onge. Här ska det testas fullt ut. Varenda vaken minut!
Så egentligen... Varför anstränger vi oss? För vems skull anstränger vi oss? Hon verkar ju inte ens tycka det är roligt och vi har det lugnare och mindre bråk om vi håller oss hemma. Men herregud, Ongen blir ju helt socialt inkompetent om vi ska isolera oss här hemma.
Egentligen...
*kram*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja suck...man kan undra ibland? Vi har haft en sådan dag idag...IGEN...jag undrar när denna "fas" skall gå över? Den har hållt i sig i 3½ år nu. Man tror att man ordnat något som skall bli så bra och ändå, alltid urartar det...och det tär så fruktansvärt. Men någonstans där framme blir det väl bättre? Vi håller tummarna hårt och hoppas.
Linda:
Ja, vi ställer vårt hopp till Öland! Eller hur?! Kanske det är det som behövs; en kumpan att hålla låda ihop med? Får vi låna I nästa gång vi ska iväg? ;-)
Ses i morgon!
*kram*
Ja det är trist när det inte blir som man tänkt sig och hoppats på. Har inte en massa klämkäcka råd att komma med, vet att ni provat det mesta.
Fortsätt göra roliga saker, det är ju trots allt det livet går ut på!
KRAM
Ni anstränger Er för att det är detta som hon kommer att minnas med glädje när hon blir äldre.
Hon kommer inte att minnas hur "jobbigt" det var, utan hur kul det var att se alla djuren och vara ute.
Hon kommer att minnas hur hennes föräldrar alltid hittade på saker med henne!
Jag lovar! Det är så det är!
Kramar till Er!
Skicka en kommentar