1-0 till föräldrarna

Jag är så otroligt stolt att jag inte flippade ut. Inte en enda gång under nästan två timmar. Jag var lugn. Jättelugn. Och saklig. Och bestämd. Och världens elakaste mamma. Fast pappamannen stod bakom mig. Sen vann vi. Pappamannen och jag! 1-0 till föräldrna! Kampen utspelade sig om en hög utslängda papper, ett tangentbord och ett Nalle Puh piano. Dito saker hade lilla prinsessan helt sonika borstat av från sitt lekbord och ner på golvet. Allt medan hon tittade på mamman med en haha-pilutta-dig-blick. Sen vägrade hon städa efter sig. Ett väldigt återkommande drag hos lilla prinsessan. Gärna stöka ner. Gärna kasta saker över axeln. Aldrig städa upp. Med två ord, vill inte, illvrålade hon i nästan två timmar. Hon skrek. Hon ålade på golvet. Hon snorade. Hon la tillbaka ett papper och sopade ner det igen. Skrikandes vill inte! Nä, förklarade mamman och pappamannen, det är mycket man inte vill. Men som man måste. Hon var så arg! Så innerligt hjärtskärande rosenrasande arg. Men mamman var lugn. Lugn som en filbunke. Jag trodde nästan hon skulle somna av utmattning när hon ålade runt på golvet, men helt plötsligt kom hon i andra andningen och vrålade vidare. Envisheten själv. Jag vet inte... Jag får hela tiden höra att det är ett drag hon ärvt från sin mamma. Hur kan alla säga så? Mamman? Envis? Nähä?!?! Man kanske ska vara glad att hon inte fått allt från pappamannen. Men tänk er då två av universums mest envisa person. Som verkligen kan stånga pannan blodig för att få sin vilja igenom. Då har ni lilla prinsessan och mamman. Och att utkämpa en kamp oss emellan, ja då behövs det verkligenverkligenverkligen en pappaman som kan agera domare och medlare. Men jag är stolt. Inte en enda en gång höjdes rösten. Och kanskekanskekanske så lärde sig lilla prinsessan att man får ibland svälja sin envishet och göra som andra säger till en. fast att man vill inte!

*kramar*