Vemod.

Det är ett ganska bra beskrivande ord för hur jag kände imorse. Vemod. Men även glädje. Och lite sorg. Förvirring, kanske. Många blandade känslor är det i alla fall. Men mest vemod. Gårdagkvällen var helt fantastisk! Tolv killar som under tio år har växt till tolv män. Så många minnen som diskuterades. Så många skratt. Och det som den ena inte mindes väcktes till liv av att någon annan mindes. En helt underbar kväll. Som tog slut alldeles för snabbt. Jag kände mig lite som Askungen på bal. Inte att jag blev uppvaktad eller så. Men just att det på något vis kändes lite magiskt och förtrollat och vips, så var förtrollningen bruten och jag var tillbaka i verkligheten. Tänk, för tio år sedan, då var det min verklighet att dygnet om umgås med de här underbara killarna. Jag önskar att jag hade kunnat spola tillbaka tiden, få uppleva de här femton månaderna igen... Det som förundrade mig mycket var också att alla hade lyckats så bra med sina liv! Fina titlar som jurist och advokat, Key account manager, konsult, systemutvecklare. Majoriteten av oss som träffades är gifta, har barn eller barn på G. Det går bra för oss! Trots hårda månader i lera och gyttja, eldvaktspass i gryningen, "död mans finger" ur snuskburken, ett antal patron ur och givakt/manöver. Jag ångrar aldrig att jag tog klivet in i männens värld. Ibland var det tungt och jobbigt, men det roliga övervägde. 15 månader. Tiden gick fort. Sen kastades man ut i verkligheten igen. Samma vemod jag kände då kände jag idag igen. Så många minnen som kom upp till ytan. Ett liv i livet som jag alltid kommer bära med mig. Ett liv i livet som gett mig mycket insikt om mig själv. Nu får jag bära med mig minnet av en av de bästa dejter jag någonsin har varit på!

*kramar*