Träning är osunt för hälsan

I veckor har den här mamman kännt sig extremt hängig, trött, less på livet i helhet, rastlös, ful och fet. Så nu i veckan tänkte jag att "jag tar och gör åt något åt det". Sagt och gjort. I förrgår packade jag ner lilla prinsessan i sin vagn och power walkade i 5 km. Allt medan prinsessan gapade för fulla muggar "Bill inte!!!!" Men liksom. Det var ju inte ens jobbigt för henne!!! Och mellan alla "Bill inte!!!" hördes högljudda snyftningar och stora krokodiltårar som resulterade i att hon såg ut som en tvättbjörn när vi kom hem. Fast hon var lila om ögonen. Ja, det var ganska kallt så krokodiltårarna närapå frös fast på hennes kinder. Jag var i alla fall helt slutkörd. Inte bara i kroppen. Även i öronen.
Igår tog jag en runda till. Med dagen innan i minnet så klädde jag mig sådär lagom varmt för att inte frysa men heller så att jag inte skulle svettas ihjäl. Jag kom faktiskt ihåg att sätta fast min röda hjärtformade reflex i högerfickan på min jacka! Säkerheten framför allt. Sen power walkade jag iväg. Med Nelly Furtado på hög volym i MP3 spelaren. Snabbt gick det. Och varm blev jag. Och sund kände jag mig.
Riktigt lika sund kände jag mig inte imorse. Mina stackars astmatrånga luftrör hade inte tyckt om kylan av den kalla luft som jag andades in kvällen innan. Så nu är det ett faktum. Min röst är helt på väg bort. Skönt kanske en del av min omgivning tycker. Men jag kan säga att det är rätt svårt att kommunicera med en snart tvååring när man inte har rösten i normalskick. Halsduk virad om halsen, te med honung och röstvila och mängder med kortisonastmaspray. Kanske jag kan slippa att tappa rösten. Fast det är föga troligt. Och jag kan verkligenverkligenverkligen inte vara hemma från jobbet nästa vecka! Så jag hoppas min röst hittar tillbaka tills på måndag. Fast annars får jag väl kommunicera med mejl och post-it lappar.
Aj vad jag har ont i min hals!

*kramar*