Det är knappt fem år sedan som jag tänkte så här mycket på det här med livet och döden som jag gör nu. I januari är det fem år sedan lilla pappsingen gick bort. Det var jobbigt. Inte bara för att jag miste min älskade pappa, det var så många jobbiga beslut som skulle tas. Begravning med gravplats eller minneslund, vilka kläder pappa skulle få ha på sig, kista, blommor, musik... Det kändes groteskt och gjorde mig illamående att sitta och bläddra i en fotokatalog med bilder på olika kistor där de beskrevs på ungefär samma sätt som om du ska köpa en vagn, bil eller vad för någon annan pryl som helst. Att välja kläder åt sin pappa... När har jag någonsin gjort det tidigare? Nu fick pappa en fin gravplats, kista och blommor. Kläder som var fina och samtidigt bekväma. Musik som vi vet att han tyckte om.
På något sätt känns det ändå mer naturligt att som barn göra alla de här tunga besluten för sin pappa (eller mamma) än om man som förälder ska göra det för sitt barn.
Jag minns att när pappa dog så stannade livet upp. Jag kunde inte begripa att folk fortsatte stiga upp, gå till jobbet, att bussar fortsatte köra efter tidtabell eller att klockan fortsatte ticka på. Tiden och livet hade ju stannat! Livet fortsatte precis som vanligt, fast min pappa var död. Förstod inte folk det? Förstod inte folk att min pappa var död? Fast det var ju bara mitt liv som hade stannat upp. Jag var övertygad om att jag aldrig någonsin skulle kunna vara riktigt glad igen. Men det kan jag. Jag kan prata om pappa och minnas honom som han var. Jag kan skratta. Tiden läker inte alla sår, men jag har lärt mig leva med de fula ärr som såret har gett mig.
Att jag har funderat så mycket på livet och döden just den här veckan beror till största delen på grund av det som hänt min vän S och hans fru. Jag har fortfarande så svårt att greppa att er lilla dotter inte ens hann börja livet innan det tog slut. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi förstå vad det är som ni tvingas gå igenom just nu... Det enda jag hoppas är att ni finner styrka hos varandra och era nära och kära. Att ni fortfarande har tron kvar på livet, trots att det visat sig från en av sina mest orättvisa och ofattbara sidor.
Livet och döden, så vitt skilda men ändå hand i hand.
*kramar*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag kan inte föreställa mig vad du och alla andra som har mist en förälder har gått igenom, och dem som mister sina barn - hur kan de överhuvudtaget fortsätta andas? Det är den absolut värsta skräcken för mig, som för alla föräldrar, att något skulle hända ens barn. Jag får fysiskt ont överallt när jag tänker på det och motar snabbt bort alla sådana tankar för de gör absolut inget gott att tänka så.
Jag hoppas att dina vänner får bra stöd av alla er nära och kära runt omkring så att de håller sig ovanför ytan. För det är nog vad det handlar om just nu för dem. Att inte duka under helt.
Stor varm kram till dem genom dig och till dig för att du tvingats gå igenom det som du har gått igenom med din älskade pappa.
KRAM
Det går inte att föreställa sig hur det skulle vara att mista en förälder eller ett barn. Men bara tanken gör att det gör ont i kroppen.
Skönt att du har ljusa tankar om din pappa och det som hände. Jag sänder några tankar till dina vänner.
Tack Tessan!
Det är svårt att förstå att detta kunde hända.
Hur ska man behandla att ens dotter dör en dag innan hon fötts?
Och hur ska man gå vidare efter det? Acceptera att sånt händer?
Jag fattar fortfarande inte det.
Tack för kommentarer och stöd. Det betyder jättemycket!
Kramar
Skicka en kommentar