Tänk om hon kan se och tala med de döda?!

Min käre far finns ju inte kvar i jordelivet längre, tyvärr. Det är snart fem år sedan han helt plötsligt, utan minsta förvarning, gick bort. Lilla prinsessan har således aldrig träffat honom. För några månader sedan så började hon helt plötsligt att prata om Morfar. Vi kunde t.ex. säga att vi skulle åka till mormor. "Ja och till Moffa också!" kunde hon då svara. Hon har pratat om att Moffa ska komma och hälsa på henne. I går var vi inne ett ärende på Telia. I butiken finns det ju såklart telefoner som ska provas av lilla prinsessan. Hon provar ett par stycken, tar sedan tag i en lur och börjar prata. Länge. Med "lyssnapauser". Prat, lite fniss och avslutar med "Puss och kjam!" Jag frågar vem det var som hon pratade med och hon svara som den självklaraste sak i världen: "Moffa"... Hmmm, kan döda kommunicera genom telefonen på det där viset? Jag får nog tillägga att det inte var första gången som hon pratade med Moffa i telefon. Fast jag har inte direkt reflekterat över det, inte förrän igår.
I morse kom hon in till oss på morgonen. Det var fortfarande mörkt. Lilla prinsessan ville tända lampan men jag sa nej. Hon mumlade något till svar som jag inte hörde och så sträckte hon ut sin arm för att tända. "Nej, sa jag!" sa jag till henne. "Jag vill sova, du får inte tända nu!" "Men mamma, spökena är rädda för mörkret!" Jaha, vi har mörkrädda spöken! Såklart fick hon tända en lampa då! Inte kan vi ha mörkrädda spöken i huset! Och visst kan det stämma att vårt husspöke är mörkrädd! Det är ju en liten pojke som bor här hos oss. Jag har själv "sett" honom. Ärligt, nu måste jag verkligen ta reda på om det faktiskt kan ha varit så att det en gång bott en pojke, i säg 5-6 års åldern, här som nu har blivit "spöke"...

*kramar*