5:e dygnet med våra två små embryon i min magen. Nu har det gått så pass lång tid att, om de överlevt och fortsatt att dela sig som de ska, borde ha fastnat. Och fortsätter att utveckla sig till en ny liten människa. Eller kanske två små nya människor...
Fast just nu har hoppet svikit mig. Jag känner ingen molvärk längre. Den är totalt puts väck. Jag är visserligen fortfarande supertrött, men för mig är det ett normaltillstånd ;-). Jag har sovit dåligt de senaste nätterna. Vaknat med "myrkryp" i hela kroppen och bara snurrat runt och inte kunnat somna om ordentligt. Drömmer massa konstiga saker (jag som sällan drömmer annars). Ja, boopisarna gör fortfarande ganska så ont när jag har bh och trycker på dem. Men de är väl kanske ömma efter allt tryckande?
Nä, idag känner jag mig lika ogravid som vanligt. Och lika oförmögen att bli det, som vanligt. Visst, det kan hända mycket på den närmsta tiden och man måste ju faktiskt inte känna någonting "konstigt" alls vid en graviditet. Jag är övertygad om att allt jag känner nu endast beror på progesteronet och ingen graviditet. Det känns som att jag mer och mer ställer in mig på att det inte har lyckats. Skulle ett test visa på positivt när det blir dags för test, ja då blir jag förvånad. Mycket förvånad!
*kram*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Been there....Usch det är så oerhört psykiskt påfrestande att behöva vänta. Varför inte bara få spola fram tiden och få ett svar! Men försök att inte analysera för mycket om du kan, man vet ju inte vilka symptom som är "äkta" eller "falska" ändå. Fy så tråkig jag är som skriver så här...*sorry*...Men jag hoppas att du kan försöka må bra, vara positiv och hålla ut liiiiite till.
STOR kram vännen!
Du låter som jag gör när vi gjort våra försök. Blä...
Inget e kul, allt e påfrestande!
Ovissheten är jävligt olidlig!!!!
Tänker på er och hoppas med er!
Vi har trots allt lyckats var sin gång!
Kramar från oss!
Emilia:
Ja, been there, done that... Det här är fjärde gången för mig men inte 17 lär man sig för det ;-)
Jag ska hålla ut, jag lååååååvar!
Tack för omtanken! :-)
Becka:
Ja, den här delen av behandlingen är den värsta. Denna väntan i ovissheten!
Tack för omtanken!
Kramkramkramkramkramkramkramkramkramkramkramkram!!
Upp med hakan, tjejen.
Än kan mycket hända :-)
Upp med hakan, när jag väntade Thelise så var jag så tvärsäker på att vi misslyckats. Men nu är hon här.
Fast det är väl absolut bästa sättet att skydda sig? att vara säker på ett minus.
Jag håller tummarna för era två små eskimåer ;)
Nu är det inte riktigt samma men när jag var gravid första gången kände jag det med en gång, varenda liten sak som fanns hade jag. Med Ida kände jag...nada. Ingenting! Nu märks hon dock...;-)
Stöttekramar och hålla tummar från oss!!!
Skicka en kommentar