Det blir inget syskon på det här försöket heller. Känns som totalt bortslösad tid att i ytterligare en vecka hålla på och proppa i mig massa hormoner. Har inga känningar överhuvudtaget på att jag ska vara gravid (jag har ju ändock varit det två gånger tidigare...) och dessutom har jag brunaktiga blödningar till och från (mest till) sedan i torsdags. Pratade med Cura idag och de tycker ju givetvis att jag ska fortsätta fram till testdagen. Men när man liksom bara känner det i hela kroppen att det inte är lönt att hoppas längre, så känner jag bara att jag vill bryta nu. Lägga det här bakom mig. Gå vidare. Fundera på om det verkligen är värt att ens fundera på ett nytt försök. Det är ju tomt i frysen nu, så det blir ju till att börja om från början i så fall... Jag måste väga alla för- och nackdelar mot varandra. Värdera hur mycket jag egentligen vill ge mig in i den här fysiskt och psykiskt påfrestande karusell igen. Jag vill vara gravid igen, jag vill ha ett barn till. Men faktiskt inte till vilket pris som helst. Och då pratar jag inte pengapris.
Bara en vecka till sen så vet jag om känslan jag har nu är befogad eller inte.
För att raskt byta ämne så har jag, med största sannolikhet, köpt katt idag! En helt vit norsk skogskatt! En hona på ett år. Ska titta på henne på fredag och kommer vi överens (läs: om katten och lilla prinsessan kommer överens) så får hon följa med oss hem!
Så till nästa vår kommer jag nog ha en kull med små ungar efter henne! Ska bara hitta en perfekt hane till henne först ;-).
*kram*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Stopp där!!
Vet hur hopplösheten kan kännas, men om jag ska vara hurtigt käck (ja, det ska jag!), så är det tid kvar än. Inte kul med missfärgningar, det kan jag förstå. Men när jag väntade Lova kände jag absolut INGENTING och var verkligen övertygad om ett negativt test. Men icke sa nicke. Håller tummarna hårt!!!
Kram!
Usch, jag lider verkligen med dig eftersom det är så fruktansvärt tufft att gå och vänta och få svar om det blivit något eller inte. Det enda jag kan säga är att jag kände absolut INGET då jag väntade Max, hade inga känningar alls. Jag håller tummarna stenhårt än så länge och jag hoppas att du hittar orken att kämpa vidare om det skulle "skita sig" denna gången. Ni kommer att få en bebis (eller två) till i framtiden, frågan är bara när :-)
Skicka en kommentar